Gunnar Strömmers Pappa Åke – Gunnar Strömmer var en hipp, ung kille på 90-talet som gillade att göra narr av Bo Lundgren och resten av bunkergänget. I dag är han advokat för Centrum för rättvisa efter att ha gått i pension från partipolitiken.
Ändå fortsätter hans idéer att väcka starka känslor. Nu, ur perspektivet av dem som tror att kvotering är den bästa vägen framåt mot ett mer rättvist samhälle. Redan efter att Dagens Nyheters chefredaktör Hanne Kjöller omtalat honom som “påsmunk” höll han fast vid sin ursprungliga ståndpunkt. Det motsatta är sant.
Garantin för grundläggande rättvis behandling är hörnstenen i minoritetsskyddet. Han varnar för att det är en mycket riskabel strategi att skydda utsatta grupper genom att begränsa andra gruppers rättigheter och friheter.
Den 12 januari såg han till att två blivande juriststudenter som nekades antagning till Uppsala universitets juristskola skulle få 75 000 i skadestånd. Orsak? Trettio internationella studenter förväntades skriva in sig på skolan.
Domen var en tillrättavisning till alla kvotanhängare och kunde höras i Rosenbad. Efter ungefär en vecka kom integrationsminister Jens Orback ut och berättade att regeringen tittade på möjligheten att skapa separata databaser för människor utifrån deras etnicitet. Allt för att minska anti-invandrarsentimentet. Gunnar Strömmer är frustrerad över din förklaring.
Vill de att elevers etnicitet ska vara en permanent del av kårlagen? Målet bör trots allt vara att eliminera klassificering och särbehandling. Gunnar Strömmer, vars foppaländska ursprung framgår av hans accent, menar att ytterligare kategorisering av befolkningen bara tjänar till att förstärka fördomar.
Gunnar Strömmer, till skillnad från sina klasskamrater Peter Forsberg och Markus Näslund, gick in i politiken. I jämförelse med några ansträngande träningspass i Kempehallen är elevrådsmöten och Vilhelm Mobergs “Därför är jag republikan” att föredra.
Så jag antar att du kan ana att jag är i Modo. Varje chans jag har går jag och träffar dem. Han krediterar sin far, en sjökapten, och sin mor, en gymnasielärare som fortfarande är anställd, med att ingjuta en känsla av plikt gentemot ens gemenskap.
Allt började vid middagsbordet och tog sig så småningom till Uppsala juristskola via Moderata ungdomsorganisationen. Efter avslutad juristutbildning 1998 övertog han rollen som MUF-ordförande. Där propagerade han för öppna gränser och gayadoptioner.
Han har fortsatt att kämpa för människors rättigheter och friheter som verkställande ledamot av Centrum för rättvisa. Han har hittat ett sätt att integrera sina två passioner – juridik och politik – i en enda karriär.
Jag var nyfiken på om något sådant kan vara möjligt i USA. Och nu är det över. Om än med en stram budget.
Två rum på ett lägenhetshotell i Stockholms stermalm, i byggnaden som hade inhyst den tjeckoslovakiska ambassaden, hyrs ut till organisationen. Som Gunnar Strömmer konstaterar i sin studie av den radikala betongbyggnaden i österländsk stil på Floragatan 13 är bostaden spännande men också nybrutal.
Han rätar upp sitt skrivbord för kameran innan han tar bilden. För Gunnar Strömmer ger intrycket av att vara både artig och välartikulerad.
På grund av detta, och det faktum att Centrum för rättvisa ställs mot bakgrund av hip, samtidskultur, har det avskrivits som ett ointressant högerföretag. Även om det är sant att stiftelsen till en början finansierades av de rika familjerna Rausing (Tetrapak) och af Jochnick (Oriflame), har det inte hindrat dem från att ta emot kritik trots att de nu står för cirka två miljoner kronor i årliga intäkter.
Vi kan vara lugna med att veta att vi har deras stöd. Jag tycker ändå att det är viktigt att notera att den stora majoriteten (80 %) av Center for Justices finansiering kommer från enskilda givare. Vi tar dock inte pengar från regeringen eller politiska partier. För att hålla vårt ord gör vi detta.
Gunnar Strömmer har en avgörande fördel gentemot Leif Silbersky och Peter Ahltin om avståndet mellan varje mål mäts i millimeters mellanrum. När Gunnar Strömmer engagerar sig blir det förstasidesnyheter.
Poängen är just det. Att bilda sig en åsikt är ett privilegium. Som ett resultat fokuserar stiftelsen varje år sina ansträngningar på endast ett litet antal verkligt övertygande orsaker. Alltid konfidentiellt, tyngdpunkten ligger på individens privata rätt. Tempot och stilen liknar mer kampanjjournalistik än undersökande rapportering.
En advokat vid namn Janne Josefsson. Eller en fortsättning på Expressens rapportering från 70- och 80-talen, som fokuserade på situationen för”liten man” i händerna på staten eller stora företag. Gunnar Strömmer håller med om analogin, men han har några reservationer.
Vi har såklart någon slags kampanjlag. Men om du menar att du skulle vara alltför subjektiv, ogrundad eller oseriös, så måste jag invända. Egentligen menar han raka motsatsen. Centrum för rättvisa är under lupp på grund av de hot det utgör mot många etablerade institutioner.
Varje dag måste vi överträffa en advokat. Vi är under intensiv rättslig prövning. Är det för att du umgås med Timbro och Kreab och andra konservativa? Någon av oss måste kalla oss sådana någon gång.
Men vi organiserar inga politiska kampanjer av något slag. De fall vi tar oss an, hur vi tar oss an dem och de partnerskap vi etablerar är avgörande. Det är avgörande för vårt rykte. Vänsterpartiets jurist Sten de Geer och Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande och nuvarande Nacka kommunalråd, har båda varit bra källor till information och diskussion.
Gunnar Strömmer har uppgett att han planerar att kandidera igen inom en snar framtid. Men han insisterar på att han aldrig tänkt gå in i politiken alls. Centrum för rättvisa är en organisation som jag skulle vilja fortsätta arbeta med. Jag planerar att ägna de kommande fem åren åt denna strävan. Han säger att det här är början på det.
