Talulah Sällström Död – Förutom att hon var en känd skådespelerska hade hon också ett litet barn hemma. Johanna Sällström kunde dock inte överleva. Hon begick självmord för ett drygt år sedan.
Roy, hennes pappa, lämnades med en hel del skuld efter att hon var tvungen att lämnas kvar.
Skådespelerskan Johanna Sällström upptäcktes död i sin bostad i Malmö den 14 februari. Hon var bara 32 år gammal när hon kvällen innan tog sitt liv. Roy Sällström, 55, fick reda på att hans enda barn, Johanna, hade förbundit sig medan han var på semester i Spanien. Det kändes som att golvet hade ryckts ut under mig. Han hävdar, “Jag bara vrålade rakt ut”.
Har mycket att prata om
Vi fikar på ett vanligt gammalt kafé i Skövde. Kycklinggryta med ris är vad Roy har valt till middag. Han tar sig tid att äta eftersom han har så mycket att säga mellan tuggorna. Han fick kritik i en svidande kommentar på nätet för att han diskuterade sin dotters självmord offentligt. På grund av detta är Roy nu försiktig med att synas i offentliga miljöer. Han avböjde först intervjun, men ändrade sig senare. Han vill dela med sig av sin historia i hopp om att den ska hjälpa andra föräldrar att klara av den outgrundliga tragedin att förlora ett barn till självmord.
Men hur hittar du orden för att uttrycka din sorg och dina känslor?
Det är svårt att sätta ord på hur förödande det är att förlora ett barn på det här sättet. Det är så motbjudande som allt du kan tänka dig. En del av mig känns som att den har blivit avskuren. Roy beklagar att ingen är så bra som sitt eget barn. Johanna tillbringade sina första levnadsår i Skövde med sin mamma och pappa. Roy tittar ut genom fönstret och visar den lilla parken som ligger bakom det centrala torget. Som liten brukade Johanna jogga hela tiden i den där kyrkparken.
Utöva dina “mamma-pappa”-egenskaper
Roy var den primära vårdgivaren för barnet. Hennes mamma och jag kom överens innan hon föddes att jag skulle stanna hemma för att ta hand om henne. Rollen som “mamma-pappa” för Johanna föll på mig. Johannas föräldrar separerade när hon var 2,5 år. Det var i Hälsingland som Johanna och Roy ryckte upp till Delsbo.
De var ett stort kollektiv som levde i rädsla för den förestående gröna vågen. Roy lade ner sina dagliga fem timmar på en specialskola. Varje dag vaknade jag av leriga byxor och smutsiga strumpor. Hon och jag har en djup känslomässig koppling. Roy reflekterar över sin dotters tidiga år och minns att hon var ett omtänksamt barn som gillade att pyssla med saker.
Hon lärde sig att tälja barkbåtar medan hon var klädd som en pojke i snickarjeans. Detta ledde till intensivt egenintresse och svartsjuka. De enda damerna jag kände kunde jag knappt prata med. Hon kastade sig runt mig och skrek: “Det är MIN pappa”. Minnen av det gör honom glad. Så kommer Johanna för alltid att bli ihågkommen av Roy.
Dessutom medan du sover. Varje natt drömmer han samma dröm om sin dotter. Aldrig i drömmen dör hon. Nästa sak jag vet är att hon verkligen är död, och jag är klarvaken. Till exempel häromkvällen strosade han runt på stan med en äldre Johanna i ena armen och en yngre Johanna i den andra.
Hon var hans lilla barn oavsett hur gammal hon blev. Han känner ett enormt ansvar för sin frånvaro i stunderna fram till självmordet. Jag kunde ha kommit ikapp henne och kanske undvikit det hela på det sättet. Det var dock inte uppenbart att hon var i nöd. Enligt honom såg ingen det. När Johanna kände sig olycklig över något tidigare kunde Roy komma ihåg scenen.
Efter hennes desperata telefonsamtal kom han hem för att trösta henne. Efter att ha fyllt på kylen förberedde de en måltid tillsammans. Allt återgick till det normala efter det. Att vara tillgänglig när hon behöver mig är en faderlig plikt. Av denna anledning är det en utmaning att komma överens med det förflutna.
Det finns tillfällen då jag vill slå ut och fråga: Varför sa du ingenting Du rånade mig precis. Jag är din pappa och jag förbjuder dig att göra det. Enkelt uttryckt, ingen vet. Jag tror inte Johanna kunde berätta för mig varför hon begick självmord om jag frågade henne just nu. Det gjordes troligen på ett ögonblick. Allt annat blir disigt när du är i den positionen att du vill ta livet av dig. Inte alls.
Nedsänkt skräp efter tsunamin
Hur det än må vara, lämnar Johannas självmord inga tvivel om att hon varit deprimerad ganska länge. Mamman och hennes då fyraåriga dotter Talulah tog sig igenom tsunamin 2004. Det var då det kom igång. De hade turen att klara sig oskadda, men Johanna kommer aldrig att glömma det som hände.
När hon kom hem var hon i spillror. Johanna var livrädd att världen skulle gå under när tsunamin slog till. De många lik hon observerade. Om de inte hade ätit en sen frukost den morgonen på hotellet hade de inte haft en chans. Roy kommenterar, “Det slog mig fullständigt”. Johanna började filma Wallander-serien tre dagar efter hemkomsten och avslutade alla tretton installationerförfaller på mindre än två år.
Hon hade inte hunnit reflektera över händelserna under tsunamin eftersom hon var så upptagen med att arbeta. Enligt Roy ska Johanna ha tagit ledigt ett halvår och varit begränsad till verbal kommunikation. I Ystad, Sverige, i november 2006, svimmade Johanna när hon uppträdde i en pjäs.
Därefter checkade hon in på ett psykiatrisk sjukhus i Malmö för vård. Hon lades in på sjukhuset och fick ångestdämpande och antidepressiv medicin. Roy hävdar dock att detta mer var ett lagringsproblem. Jag har mycket förbittring mot behandlingssystemet för mental hälsa som helhet.
Varje person är unik. Vissa människor mår bättre när de dansar, medan andra när de målar. Alla ska nu kunna följa samma struktur. Människor med lindriga sjukdomar kastas in med dem med svåra. Det är precis som filmen “One Flew Over the Cuckoo’s Nest”. Och så var det Johanna, som var känslomässigt upprörd men annars rationell.
För att förhindra att Johanna skadar sig kom man överens om att hon skulle ställas under tvångsvård. Hon hade varit på psykanstalten ett tag innan hon började få periodvis ledighet. Hon tog sitt liv under ett av dessa avsnitt. Det har funnits tillfällen då jag har önskat att jag hade hyrt en stuga i Hälsingland istället för att ta henne till en psykvårdsanstalt.
Min terapeut insisterar dock på att jag inte har något fel och att jag inte ska känna skuld.
Enligt Roy brinner Johanna för skådespeleriet men fruktade att stå i rampljuset. Att bli erkänd. Jag vet inte varför, men att bli berömd är på något sätt romantiserat i vår kultur. Men att njuta av rampljuset är inte något alla skådespelare tycker om, även om de tycker om att agera. Vi vanliga människor är de som håller dem högt och säger saker som “Åh, tänk dig att vara en kändis”.
Hatade allt bara huddjupt
Roy hävdar att Johanna ofta uttryckte sin avsky för den ytliga kulturen i Stockholm och funderade över sina sanna vänners identitet. Därefter strålar han och minns med glädje när Johanna bad honom komma till frisersalongen så att hon kunde klippa håret innan de såg premiären av hennes film “Under ytan”.
Hon var vacker, men hon var ett nervvrak. Johanna utbrast: “Jag klarar inte av det här,” och bultade tio fot från oss innan vi gick in i teatern. Sedan gick jag in och hittade henne chatta med två gamla bekanta. De gömde sig under borden och fnissade som skoltjejer, trots att Johanna var kvällens stjärna.
Hon fick aldrig kläm på att passa ihop med dem. Även om Roys publik sällan är fler än 15, har också han valt ett yrke där han får stå i centrum, precis som sin dotter. I sin anställning använder han musikterapi för att hjälpa de som lider av demens. Roy underhåller genom att spela gitarr och sjunga sånger från deras storhetstid.
Melodien väcker glada minnen från det förflutna. På ettårsdagen av Johannas bortgång höll Roy en minneskonsert i historiska Forshems kyrka i Hällekis, där han för närvarande är bosatt. Roy hade valt sånger och poesi som han visste att Johanna skulle gilla. Min första motivation för att hålla konserten var att hjälpa mig själv att hantera den förkrossande sorg jag upplevde, men efter att ha sett så många andra där insåg jag att jag inte var ensam.
Jag insåg vikten av stödgrupper under tider av förlust. Kyrkan rymde upp till 440 personer. Resterande 150 ute i det fria. Nu vill Roy ta sin musikaliska turné till kyrkor över hela landet.
Han förlitar sig nu mycket på musik som ett sätt att bearbeta sin förlust. När jag först öppnar ögonen på morgonen upplever jag ofta en djup sorg, en tät dysterhet som bara lyfter när jag börjar sjunga.
Talulah, Johannas sexåriga dotter, är en annan ljuspunkt i Roys liv, och han gör vad han kan för att se henne så mycket som möjligt. I Stockholm har flickan och hennes pappa gjort sitt hem. När Talulah var ett och ett halvt skilde sig hennes mamma, Johanna, och hennes pappa, Talulahs farfar.
Förr eller senare kommer hon att börja undra var hennes mamma är. Om det händer, säger Roy, “då behövs jag, och jag finns där för henne”.
