Christopher Wagelin Bantat – Christopher, stockholmare född den 2 november 1978, bor för närvarande på Essinge Brogata 2. För fyra år sedan (den 28 september 2018) flyttade han in i sitt nuvarande hem. Han och hans fru Anna kallar denna plats hem. Christopher förtjänar ingen speciell behandling. Hittills denna månad har vi gjort ett offentligt tillkännagivande om honom.
Se vilka företag Christopher är knuten till, som att sitta i deras styrelse, nedan. Hans bostadskvarter delar trappa med 40 andra. Christopher kom in i byggnaden samma år som fem andra personer, som alla finns kvar och står för. Stockholms stad är där de flesta söker Christopher. Christopher Wagelin, en känd svensk teaterskådespelare, växte upp en bit från Stockholms Teaterhögskola. Därmed skickade han sin ansökan till skådespelarskolan i Lule.
Han växte upp på kort avstånd från Teaterhögskolan på Blekingegatan. Som pojke spelade Christopher Wagelin ofta på Teaterhögskolans område i Stockholm, där flera av hans kompisar var inskrivna. Från sexårsåldern gick han på Vr Teater och senare deltog han i Södra Latingymnasiets teaterprogram, men han är fortfarande osäker på om han vill göra en karriär inom teater.
Han förklarar, “Jag ville komma så långt bort som möjligt för att kunna fokusera på utbildningen.” Jag gick på Teaterhögskolan i Stockholm, där jag hade många vänner och familj. Christopher ville så gärna bort från grundskolans atmosfär att han sökte sig till Södra Latins teaterprogram. Min erfarenhet på Eriksdalsskolan var en av strikt hierarki och frekventa sammandrabbningar.
Teaterlinjen på Södra Latin inspirerades av hns önskan att gå på en gymnasieskola med en kultur som skiljer sig så mycket som möjligt från hans tidigare erfarenheter. Det var som att komma in i Narnia; det var inga strider och alla bar vad de ville. Men han var inte säker på om han fortfarande ville fortsätta med skådespeleriet efter gymnasiet. Istället, tillägger han, ville han “jobba och resa”.
Han hade bland annat gjort prov på posten, ett lager, en pub och en biograf. Om du vill bli skådespelare, menar han, bör du skaffa dig lite arbetslivserfarenhet först. Du måste veta hur det är att jobba om du ska spela rörmokare på scen. Hans jobb på en biograf förde honom tillbaka till scenen. Farnaz Arbabi var namnet på en av mekanikerna.
Hon och Christopher band över en delad uppskattning för scenen. Som ett resultat bestämde vi oss för att testa det. Jag framförde en enmansshow som jag skrev och Farnaz regisserade. Vi kunde använda samma regler som Unga Klara, som Christopher Wagelin uttrycker det. Föreställningen gav djup, Christopher Wagelin blev antagen till Teaterhögskolan och dagens regissör, Farnaz Arbabi, studerade på Dramatiska Institutet.
Utbildningen var framgångsrik, vilket ledde till kontrakt för rollerna som Shere Kaan i Teater Västmanlands uppsättning av Djungelboken och Groundswell på Elverket, Dramatens då nya scen. Sedan dess har han varit med i ett flertal produktioner på Dramaten, bland annat En familj och En händelsendes död. Han har ett långtidskontrakt med riksteatern och har haft framträdande roller i Hedda Gabler och Fanny och Alexander.
Snabba Cash, The Damned och Anna Bengtzon-mysterierna är bara några av de filmer hon har medverkat i. Den här säsongen på Real People spelar han en av de inbilska huvudpersonerna. För att spela den arroganta dåren behövde en humanoid robot specialutbildning. Han hävdar att på Sveriges Television krävdes alla skådespelare i roller som krävde hybris för att genomföra en robotikkurs som undervisades av en koreograf.
Det är de små sakerna som säljer det, som att inte blinka, att inte ha tics och att stanna i en rörelse utan efterklang (något vi människor aldrig gör). Även om han tycker om att arbeta på både film och tv, hör han verkligen hemma på scenen. Det är en klyscha av en anledning: teater existerar bara i nuet. Samspelet mellan artist och publik förändras med varje show. Det är coolt för oavsett hur många gånger du spelar en show vet du aldrig vad resultatet blir.
Humor har spelat en betydande roll i Christopher Wagelins utveckling som ung och vuxen. Christopher Wagelin, en veteran sedan 10 år på Dramaten, är en mångsidig skådespelare som har medverkat i dussintals filmer och tv-program. Men han vill inte att något av hans verk ska sticka ut. Av den uppenbara anledningen att alla har sina favoriter.
Att välja ett favoritbarn är som att tvingas välja en favorit bland mina egna barn, säger han inför fotosessionen medan han väntar på att hämta sin treåriga dotter från förskolan. Han har dock en favoritpjäs: för åtta år sedan spelade han den mångfacetterade sonen Biff i Arthur Millers klassic En säljares död.
Biff vill bli hörd och älskad men känner sig osynlig. Dessa är verkligen enkla mänskliga behov att försvara. På jobbet kan jag vara den i rampljuset utan att behöva vara den personen i privatlivet. I sitt skådespeleri framhåller han sin förmåga att hitta det löjliga och komiska även i de mest seriösa rollerna. Perspektiv och avskildhet är viktiga egenskaper att ha hela tiden, även när du är ensam.
Men det blir svårare utanför scenen eftersom verkligheten inte har något manus och är full av oväntade vändningar. Innan det var hippt tillbringade han sin barndom på Stockholms Södermalm. Innan gentrifiering, dyra bostadsrätter och hipsters var gamla södern en bra och trygg plats för mig att växa upp i. Jag är gammal nog att minnas pilsnerförsäljarna på Nytorget, när gatan var så full av glas och barr att ingen vågade gå runt barfota.
Christophers mamma arbetade som distriktssköterska och hans pappa dog när han var bara fyra år gammal. Han är ensambarn. Mamma ingav i mig en känsla av självtillit och ett engagemang för att hjälpa andra. Det var hon som fick mig att intressera mig för läsning och kultur. Vid sex års ålder inträffade en av livets största vändpunkter.
Vi tog med våra leksaker in i det kolsvarta rummet och blev allvarliga. Wow, det var jättebra! Ungefär samtidigt skrev han in sig på Eriksdalsskolan, där han mötte en strikt hierarkisk atmosfär med täta konfrontationer. Det var en krävande miljö som testade mig som man. Jag tog mig igenom livet genom att vara snabb att göra narr av mig själv och världen omkring mig.
Det var som att komma in i en ny galax när jag gick över till Södra Latins teaterkö i nian. Där fick jag istället för en käftsmäll utan anledning en olämplig kram. Han gick på en världsturné efter gymnasiet, arbetade på olika jobb och gick på college för skojs skull. Allt, utom kompisarna som alla gick på Dramaskolan efter gymnasiet.
Erfarenheten i teatern var så inflytelserik att jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och bestämma mig för om jag verkligen ville satsa på skådespeleriet som en karriär. Jag behövde känna mig trygg i det först. Jag insåg det äntligen. Uppenbarelsen inträffade under tiden som ägnades åt att sälja biljetter till filmer. Farnaz Arbabi var namnet på en av mekanikerna.
Han hade ambitioner att skådespeleri, medan hon ville regissera. Så han skrev en enmansshow och hon tog över som regissör. Han kände sig äntligen tillfreds. Följande åtgärd var att söka till teaterskolan, vilket krävde ett enormt hopp på 100 mil — till Lule. Stockholms Teaterhögskola låg bara 500 meter från hans hus, men han var tvungen att komma undan.
Att inte besöka Stockholm var otroligt hjälpsamt. Under min tid på Lule utvecklades jag som individ som professionell. Han har varit skådespelare de senaste dussin åren och har aldrig tröttnat på det. Jag har fortfarande den aktiva fantasin och starka empatin jag hade som barn. Jag måste verkligen få in lite speltid.
Jag kräver rätten att ägna mig åt min favoritsysselsättning. Det är därför mitt jobb är det bästa i världen. Han gör det ofta till en poäng att gå på fotbollsmatcher efter att han har deltagit. Och han döljer inte att han har ett favoritlag. Hammarby är lika slumpmässigt som vädret; ena veckan kanske de spelar riktigt bra och slår AIK, och nästa kanske de förlorar med 6-0 mot Trelleborg. Spelen är underhållande oavsett resultatet.
Även efter att jag slutat spela där, fortsatte jag att gå och titta på varje match. Bajen representerar mina uppväxtår; det är en ständig påminnelse om vem jag är. Christopher Wagelin prioriterar sina medmänniskor högre än sin familj, pjäs, skådespeleri eller till och med fotboll. Jag vet att det här rådet låter som ett “nallesvar”, men försök att vara förstående och artig. Allt vilar på denna premiss.
