Diamant Salihu Fru – Han lärde sig ordet “Penna” ganska tidigt i sina svenska studier. Det var så Diamant Salihu, en invandrare till Sverige, blev en framträdande plats som journalist där. Han berättar historien om hur han kom dit med öm ärlighet. Att skriva är hans valvapen idag. Diamant Salihu var länge profilreporter på Expressen.
Nu jobbar han på svensk tv som undersökande reporter. De senaste åren har han blivit känd tack vare sin reportagebok “Tills alla dör”, som utspelar sig i det våldsamma kvarteret Järva i Stockholm. Här uppmärksammas inte längre mordet på ännu en ung kille. Där, vid en färsk blodpöl mellan husen, blod som saneringsarbetarna snart ska tvätta bort, börjar han sitt sommarprogram.
Som om ingenting någonsin hänt. I de ständiga krigen, där liv och död har förlorat all mening, har en annan ung man som hade hela livet framför sig blivit brutalt dödad. Arbetslöshet, trängsel, skolans förräderi och avskaffandet av samhällsservice har alla bidragit till en kultur av isolering.
Slutresultatet kan ha blivit annorlunda. Diamant Salihu, som då var sju år gammal, flydde med sin familj som flykting från Kosovo och hittade ett nytt hem i USA. Han berättar förtjust om sin pojkedom i Kosovo, där alla i familjen ställde upp under plantering och skörd och de reste till nästa by med häst och vagn istället för bil.
Där badrummet faktiskt var en uteservering. Familjen lämnade det forna Jugoslavien för Sverige när kriget bröt ut där. Till Kramfors, och sedan till en Dalarnas läns flyktingförläggning i Borlänge. De hade Nils där också. Svenske Nils, som spelade en viktig roll för att hjälpa sin familj att anpassa sig till sin nya miljö.
Nils, som välkomnade den kämpande familjen att bo på sin lantgård. Nils skänkte “Raskens” av Vilhelm Moberg till Diamant Salihu som sin första bok på svenska; boken tog honom tillbaka till barndomens Sverige. Budskapet är entydigt och lätt att förstå: alla behöver en “Nils”. Uppväxten i Tjärna ngar i Borlänge har gett mig mycket att vara tacksam för. Plogstigen 16, 8 och 12 var bildande år för mig, och många av mina närmaste vänner till denna dag skapades under den tiden.
Jag önskar samma optimism för framtiden som jag och mina vänner hade när vi växte upp där på 90- och 00-talen. Tyvärr måste jag säga att det inte längre är fallet. Jag blev direkt inskriven i första klass på Tjärnaängskolan vid min ankomst till Tjärna ängar 1992. Mina studiekamrater presenterade sig som Robin, Johannes, Emma, Erika, Pernilla och Sanna. Vi deltog alla i en fotbollsmatch under den första pausen.
Efter några lektioner kunde jag delta i kråkkastning också. Du måste stå i slutet av linjen och hoppa över tennisbollen när den kommer tillbaka till dig när du kastar den mot en vägg.
På lektionerna och på fritiden pratade alla svenska. Vi tillbringade tid tillsammans hemma hos varandra i Tjärna ngar, Paradiset, och vre Tjärna. Det var genom mina skolkamrater som jag blev introducerad till fotbollslagen på Bullermyrens IK och handbollsklubben i Borlänge.
Många av oss träffade våra närmaste vänner genom sport, och det spelade ingen roll var vi kom ifrån eller hur bra våra föräldrar hade det; alla var välkomna på planen.
Det vill säga om de var anställda. Det var bara naturligt att mina skol-och idrottskamrater skulle ha namn från olika länder, se olika ut och fira olika högtider. Huvuddelen av studenter och idrottare hade dock svenska anor.
Det är klart att vi drabbades av rasism också, precis som så många andra invandrare. Men skolan gav oss lika villkor för våra vänner som bara är svenska. Vi fick utmärkt undervisning, infödda svenska kamrater och en kort tid att behärska språket. Vi barn från Tjärna ngar åkte på studiebesök trots att våra föräldrar båda var arbetslösa, inte pratade svenska och kämpade för att förstå landets sociala normer och seder. Skolan gav oss en chans att studera, komma ikapp och ta examen.
Det har skett mycket utveckling sedan 2018 då jag första gången såg Niko Agos rapportering om Tjärna ngar. Det har inte förändrats till det bättre, tyvärr. De ansvariga konstaterar i studien att människor behöver hjälp på grund av brist på sysselsättning, lämpliga bostäder och tillräckliga utbildningsmöjligheter. Även rösterna från lokala eldsjälar som inspirerar till optimism och delar den hämndtörst som medlemmar i min generation fått från sin uppväxt i Tjärna ngar.
Denna motivation fick mig att utmärka mig akademiskt, vilket i sin tur förbättrade mina färdigheter som författare och hjälpte mig att växa som person. Men trenden jag ser ger mig allvarlig anledning till oro. Unga i dagens Tjärna ngar har inte tillgång till samma resurser som jag. För ungefär fyra år sedan publicerade jag en artikel i Expressen om min hemstad Borlänge med omnejd. Jag diskuterade klassrum där varje enskild elev hade familj i Somalia.
I min tidigare lärare Anneli Palmberg hittade jag en av de snällaste och skickligaste pedagoger jag någonsin mött. Hon arbetade med samma kraft och beslutsamhet som hon hade under så många år. Jag var orolig för hur den fantastiska läraren skulle hantera utmaningen. Det har varit noll utveckling under den tiden. Nittiofem till hundra procent av eleverna på den här skolan har föräldrar som är födda utanför USA.
Även Anneli Palmberg har lämnat sin tjänst. Det kommer inte att finnas tusen kolkloner av henne på grund av detta. Tjärnaängskolan och dess närliggande institution, Solängsskolan, har tagit fram några av de bästa lärarna i landet. Under läsåret 2016–2017 uppfyllde bara 39,3 procent av lärarna minimikraven för att undervisa. För Borlänge kommun var motsvarande siffra 64,2 %.
Jag fick höra av tidigare pedagoger att de lämnade eftersom de var resignerade för att undervisa en övervägande internationell studentkår, av vilka många var nyligen invandrade med liten eller ingen formell utbildning. Samtidigt som antalet elever i områdets skolor har ökat på grund av tillströmningen av nyanlända, har inskrivningen minskat på grund av avgången av barn till svenskfödda föräldrar och barn till utländska föräldrar som framgångsrikt etablerat sig i Sverige. De är oroade över sina barns framtida välstånd.
Tjärna ngar har vuxit för snabbt som bostadsområde genom åren. Lägenheterna designades ursprungligen för att hysa 3 500 personer, men nu bor över 10 000 personer där. Elva medlemmar av en familj bor i en lägenhet med två sovrum och ett badrum i en av SVT Dalarnas berättelser. Barnen klagar över att huset är för litet för att de ska kunna göra sina läxor eller få tillräckligt med vila.
Barnens önskemål handlar om att ha ett eget privat utrymme, där de kan studera ostört och gå och lägga sig när de vill. Det finns många andra stora familjer i samma situation. Det här är inte en fråga som är begränsad till Tjärna ngar. Så är det även på många andra svaga ställen i Sverige. Att klaga på föräldrar som bosatt sig bland sin egen sort eller säga att de bara har sig själva att skylla för den stora storleken på sina familjer är kontraproduktivt. För ungarna på Tjärna ngar valde inte att vara där.
Barn ska inte hållas ansvariga för utvandringen av svenskfödda föräldrar från Tjärnaängskolan och på senare tid Solängsskolan. Att många pedagoger saknar nödvändig utbildning är inte elevernas ansvar. Överbefolkningen och eländet i Tjärna ngar är inte ungarnas fel. Tjärna ngar, där jag växte upp, var olik någon annanstans. Det var mer respektabelt i många avseenden.
Det nuvarande tillståndet är ett direkt resultat av den närde tillväxten av utanförskap. De allra flesta i Tjärna ngar kämpar förstås för att klara sig precis som folk överallt annars. Den unge Diamant Salihu hade en orubbligt okomplicerad plan för sin professionella framtid: om han inte skaffade sig en fast tjänst på ett av de stora medieföretagen inom tre år skulle han sluta helt med journalistiken. Elva år senare, som en av tidningens mest framstående reportrar, bestämmer han sig för att sluta på Expressen.
Tills alla dör, en skildring av ett våldsamt gäng, chockade hela Sverige. Nu är Diamant Salihu tillbaka på scenen med en reportagebok som förklarar den hårda nya verkligheten vi nu lever i. Sveriges “okrönte brottskung”, känd som “Kung”, beskriver en våldsvåg så brutal att även kriminella vill få stopp på den.
Diamant Salihus fru Linda har dukat upp kaffe på en hemlig plats i Stockholm. Deras barnbarn, Agnes, 1, leker med sin mormor från Borlänge i vardagsrummet medan doften av kaffe och vaniljbullar fyller luften. Du skulle ha ätit frukost, mammas krämiga äggröra, men det fick bli kaffe, tillägger Diamant i en vänlig, lätt accentuerad ton.
