Per Gahrton Sjuk – Den svenske politikern Carl Per Gunnar Gahrton levde från 2 februari 1943 till 19 september 2023. Han tjänstgjorde i riksdagen som ledamot av det liberala partiet 1976 till 1979, Miljöpartiet 1988 till 1991 och återigen 1994 till 1995. Senare , från 1995 till 2004 var han ledamot av Europaparlamentet.
Karriär
Gahrton utsågs 1969, tidigt i sin karriär, till chef för det svenska liberala partiets ungdoms- och studentsektion. På grund av ideologiska meningsskiljaktigheter utmanade Lars Leijonborg honom till tjänsten 1971; Leijonborg besegrade honom knappt för att ta över. Gahrton valdes in som representant för det liberala partiet 1976. Han omvaldes 1979, men året därpå lämnade han partiet och parlamentet på grund av frustration över byråkratin där.
Beträffande det framväxande Miljöpartiet på 1980-talet var han en av dess grundare 1981 och en framstående medlem av partiet under ett antal år. Han var också en av få medlemmar i det nya partiet som hade flera års tidigare professionell politisk erfarenhet innan han gick med; 1984 till 1985 var han en av partiets två talespersoner. Dessutom representerade han Miljöpartiet i parlamentet 1988–1991 och ännu en gång 1994–1995. Han var ledamot av Europaparlamentet 1995–2004.
Han var en högljudd motståndare till att gå med i Europeiska unionen och en av dess medlemmar i “nej”-lägret under den svenska folkomröstningen 1994 i frågan (som “ja”-lägret till slut vann). Han friades från anklagelserna om rattfylleri 2006. Gahrton fungerade som Svenska föreningen för solidaritet med Palestinas president från och med 2010.
Gahrton, som representerade Miljöpartiet i parlamentet, sa att Olof Palme dödades av israeliska soldater för att omintetgöra fredsansträngningar i Mellanöstern. Gahrton motsatte sig häftigt ett EU-förslag med titeln “Riktlinjer för att stärka strukturerna för politisk dialog med Israel” i december 2008, och hävdade att riktlinjerna faktiskt var avsedda att skapa “en säkerhetspakt med Israel”.
Han sa att det inte var “ingen överdrift att hävda att från och med nu och för alla praktiska syften kommer EU:s Mellanösternpolitik att utarbetas, till och med samskriven, av Israel” på grund av “den välkända israeliska skickligheten i lobbyverksamhet och att påverka åsikter över hela världen.”
Gahrton deltog i en betydande demonstration mot Sverige-Israel Davis Cup-matchen i Malmö i mars 2009. Matchen hölls bakom stängda dörrar på begäran av lokala ledare. Gahrton hävdade, “Vi har fått hjälp av modiga politiker i Malmö”, och hävdade att detta val redan hade hjälpt demonstranterna att uppnå vissa resultat. Vi uppskattar dem för det.
Life and Death in the European Parliament, skriven av Gahrton, är en politisk thriller och en memoarbok i ett. Lagkamrater fördömde boken för att vara en flagrant imitation av Dan Browns Da Vinci-koden, som då toppade Sveriges bästsäljarlistor. Gahrton anklagades också för att ha försökt utnyttja Browns popularitet. Gahrton var följaktligen tvungen att tillhandahålla boken utan kostnad.
Gahrton identifierades som judisk i konventionell mening eftersom hans matrilineära härstamning, eller mer specifikt, hans mormors mor, var judisk. Den 19 september 2023 gick Garhton bort vid 80 års ålder.
Valliv
Per Gahrton var folkpartiets ungdomsorganisationsordförande 1969-1971, kommunalråd i Lund (fp) 1973-1976, riksdagsledamot för folkpartiet 1976-1979 och för Miljöpartiet 1988-1991 och 1994 till 1995, respektive. Han tjänstgjorde också i EU-parlamentet 1995 till 2004. Vid förtroendemötet 1984 valdes han och Ragnhild Pohanka ut att fungera som Miljöpartiets talespersoner.
Efter valet 1985 lämnade han sin position. (Institutionen Sprkrör var ursprungligen tänkt som en uppsättning före valet.) Han var de grönas andra sekreterare från 1984 till 1989 och medlem av partistyrelsen för Miljöpartiet 1992 till 1997 och 2000 till 2007. Under sin tid som redaktör för Liberal Debatt 1967–1968 främjade Gahrton bland annat “vänsterliberalismen”. Han fungerade som redaktör för Lundagrds studenttidning Lundagrd 1968 till 1969.
Han har beskrivits som “inte bara den mest radikala Lundagrd-redaktören genom tiderna, utan också den 68 röda utan att vara socialist.” Han tog avstånd från att använda våld och attackerade vänsterns “gimmickanarkism” bland annat i relation till tennismatchen mot Rhodesia i Bstad. Han fördömde både Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien och USA:s inblandning i Vietnam. Han förklarade på en presskonferens varför Sverige borde ge vapen till gerillagrupper som FNL men inte till frihetsrörelserna i Tjeckoslovakien och Ungern, som han påstod sig vara omedveten om.
Han utnämndes till “Årets argaste unge man” av Veckojournalen 1969, och vänstertidningen Proletären kallade honom “pa” riksdagens pojke Ruda” tio år senare. Han valdes till Folkpartiets ungdomsförbunds ordförande 1969, och han omvaldes 1970. Han omvaldes inte 1971 eftersom han knappt förlorade folkomröstningen till Lars Leijonborg. Han var först invald i riksdagen 1976 och sedan på uppdrag av Folkpartiet omvald 1979. Den 7 november 1980 lämnade han dock riksdagen och folkpartiet och gick med i den kärnkraftskritiska Linje 3.
Gahrton var med och grundade bland annat Svenska Miljöpartiet 1980 med utgivningen av boken Det gedret ett främmtsparti. Han fick en månads fängelse sommaren 1985 för att han vägrat avsluta en övningsövning “som en moralisk protest mot den svenska regeringens agerande i försvarsfrågan”.
1988-1991 och 1994-1995 tjänstgjorde han återigen Miljöpartiet i riksdagen. Han stod i spetsen för Miljöpartiets strävan att få Sverige att erkänna Litauen, det första sovjetiska landet att utropa sin självständighet i mars 1990, som utrikesutskottsledamot i riksdagen. Våren 1990 talade han till parlamentet i Vilnius på inbjudan av de litauiska gröna.
Gahrton satt i utskottet för internationella relationer, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik i EU-parlamentet. Gahrton fungerade också som rapportens författare om EU:s förbindelser med Sydkaukasien. Han rekommenderade ett stabilitetsavtal för hela regionen, vilket väckte stort intresse i medlemsländerna.
Han var med i det regionala miljöcentrets rådgivande råd i Tbilisi, Georgien. I ett samtal med Li Peng, talman för den kinesiska folkkongressen, föreslog han att Dalai Lama skulle utses till guvernör i den tibetanska provinsen. Han var också ordförande för Europaparlamentets delegation till Kina.
Förutom Republiken Komi, Ryssland 1993, de palestinska territorierna 1996, Georgien 2003 och 2004 och Indonesien 2004, har han också tjänstgjort som valobservatör. Gahrton hävdade på TV4 att en israelisk kampanj var orsaken till Mehmet Kaplans avgång som bostadsminister.
Palestinas deltagande
Gahrton var en högljudd motståndare till Israels strategi i Israel-Palestina-konflikten. Han kritiserade ockupationspolitiken, argumenterade för sanktioner mot Israel och främjade en tvåstatslösning i både “Kampen för Palestina” (1970) och “Palestinas frihetskamp” (2008), som båda är böcker. Han var ledare för de palestinska organisationerna i Sverige från 2004 till 2011.
När han till exempel förespråkade palestiniernas rätt att använda våldsamt motstånd för att motstå ockupationen, sågs Gahrton ofta som kontroversiell. Han kritiserade också häftigt EU för att inte engagera Hamas i dialog. 1988, efter att Svenska kommittén mot antisemitism hade hänvisat radiostationen till justitiekanslern, deltog Gahrton i Radio Islams program och fick kritik för att han gjorde det.
Senare ändrade han sig och hävdade att han tolkat sändningarna från Radio Islam felaktigt. Ahmed Rami, utgivaren av Radio Islam, sågs av senare Gahrton som en “kriminell rasist och en fiende till den palestinska saken”, enligt tidningen Expo. Gahrton sa att eftersom hans gammelmormor var judisk, ansågs han formellt vara jude i Israels regerings ögon. Han tyckte det var absurt att han som svensk hade rätt att bli israelisk medborgare medan palestinska flyktingar i flyktingläger inte fick åka hem, enligt Knesset-ledamöter på besök i Israel.
EU:s säkerhetsstrategi
Gahrton stödde nej-sidan under den svenska folkomröstningen om medlemskap i EU 1994. Gahrton uttryckte sin besvikelse över Ja-sidans seger och anklagade Carl Bildt, dåvarande Moderaternas partiledare, för att föra en “smutsig valkampanj” och lova att “hålla käften” i en direktsänd efterdebatt.
Han förblev en högljudd EU-motståndare och försökte inskränka dess auktoritet, men 2008 hävdade han i ett inlägg för Dagens Nyheter att det inte längre var korrekt att uppmana Sverige att lämna EU. Han hävdade att för att stärka sin identitet och hävda sig mot USA borde EU välja ett gemensamt språk, som franska, latin eller esperanto, och att ett politiskt beslut skulle vara bättre än en organisk tillväxt.
Återupprättandet av Sveriges militära förmågor var enligt Gahrtons åsikt “statligt ekonomiskt slöseri och säkerhetspolitiskt vansinne”, eftersom han såg ett militärt hot från Ryssland som enbart “vidskepelse”. Han upptäckte många typer av underdrift och rysk fiendskap bakom uppmaningarna till ett robust försvar, vilket kan vara en upprepning av “1980-talets ogrundade och förödande ubåtshysteri.”
