Ulla Donner Föräldrar – Ulla Donner är en finlandssvensk illustratör och skapare av grafiska böcker. Hon föddes i Helsingfors 1988. Donner föddes till Annika Luther och Kristian Donner i deras hem Hindhr på Nyland. Donner är illustratör och har studerat grafisk design vid Aalto-universitetet. 2020 belönades hon med Series Finland Award.
Det svenska ordet för vad vi kallar “spleen” på engelska syftar också på känslor av depression, melankoli och förtvivlan. Ett mindre tungt adjektiv för melankoli, med det modererande suffixet -ish tillagt i den nymelankoliska ironiska generationens språkbruk. Motsvarigheten till att få frågan “är du okej?”
Nykomlingen Ulla Donner (född 1988) förklarar att svaret är “yeah-ish” i hennes kommande vårtecknade Spleenish. Trots att hon ritade och skrev en berättelse som i första hand handlar om hennes generation, är igenkänningsfaktorn för mig, som är exakt trettio år äldre, känns ganska högt. Hon lyckas också skildra den dysterhet som omgav mig under hela min tonårstid.
Att ha alla dina vänner och bekanta till synes bosätta sig i bekväma monteringar, samtidigt som du känner dig som en ensam spagetti längst ner i diskbänken, full av energi och karisma. Eller, som Donner uttrycker det när vi äntligen träffas, känslan du får när du är 26 och du fortfarande inte har reda ut ditt kärleksliv eller din ekonomi, trots att alla andra runt omkring dig verkar ha. En sorts uppdämd ungdomsångest som är mer vettig för 10 år sedan.
Förödmjukelsen av att misslyckas kapitalt och se hemskt ut på grund av det. Och så börjar man umgås med andra identiska personer, och det sprider sig som en löpeld… Det var under vad som verkade vara en “fixa det inte alls”-tid som albumet skapades. Donner studerade grafisk design vid Aalto-universitetet som nu studerade utomlands på en konstskola i Paris. Kreativitet är lömskt men kan vara till hjälp i slutändan, varför det verkade som att ingenting gick rätt till.
Ingenting hände alls, och ändå kom jag tillbaka från Paris fylld av dystra röstmeddelanden och en förnyad entusiasm för konst. Efter att inte ha läst många serier visste jag väldigt lite om tecknade serier i allmänhet. Sedan fick jag den ljusa idén att jag kanske kunde förvandla detta till min kandidatuppsats.
Och det var spännande och befriande att göra min egen grej, snarare än att göra grafisk design åt någon annan och behöva ta med mycket av deras kritik. Schildts & Söderströms, som hon tidigare gjort illustrationer åt, blev imponerade av hennes arbete och bad henne skapa fler.
Så blev Ulla Donner inte bara den första finlandssvenska debutanten som tog en examen i grafisk design utan också en fot i yrket. Hon producerade ett skönlitterärt verk i den genre som kallas “den grafiska romanen” i den engelsktalande världen.
“Dags att dra iväg”
Spleenishs huvudkaraktär går igenom en tuff patch där hon bestämmer sig för att det är “dags att dra sig tillbaka från den mänskliga gemenskapen” fylld med andra unga människor på väg att starta konstnärliga karriärer, där “briljanta sinnen och stor passion och luften sprakar av nyfiken livslust ” kan hittas. Som hon ser det har hon inte bara inte så mycket att erbjuda vid 26 års ålder, utan hon är också långt över sin bästa ålder.
Vi kan ha trott på 1980-talet att vi åtminstone hade lite mer tid för att råda bot på jobbsituationen. Huvudpersonens arbetsnarkoman livsstil är något jag aldrig har stött på tidigare. Trots den vanliga uppfattningen att vår ålder har blivit ruttet, oroar sig många av mina klasskamrater ständigt för att få det att gå ihop, inklusive om de har råd att köpa studentmåltiden eller inte.
Hjälp från ens föräldrar är inte alltid tillgänglig. Och det här är inte heller någon otydlig existentiell rädsla. Framtida sysselsättningsscenarier diskuteras. Är det möjligt och i så fall hur ser det ut om det händer? Behöver du anstränga dig för att umgås med personer som är välkända på sociala medier, och måste du känna en intensiv personlig koppling till allt du gör för att nå det målet?
Eller räcker det att bara utföra sina arbetsuppgifter? Måste du ständigt vara en intressant och engagerande person? Att känna sig ledsen är då ett erkännande av personligt misslyckande. Huvudpersonen avbryter en trevlig arbetsuppgift per sms: “Hej, jag måste tyvärr avboka för jag kan ingenting, vet ingenting, är köttslig, tuggar när jag är full och har ingen auktoritet.”
Hon hoppas att de kommer att säga något uppmuntrande som svar som kommer att ändra hennes åsikt. Du kommer att höra: “Okej vad vi frågar en 19-årig entreprenörkille med bra hår och förstklassig tandhygien istället – ha det bra! :)” Vackra androgyna människor draperade över varandra med artesanska ölflaskor omger huvudpersonen när hon inte är ensam med sin spagetti och ruttna chips.
Är det någon skillnad mellan könen som spelar här? Eller är det sant att vi alla är lika sårbara här ute? Donner, tänker efter, formulerar försiktigt sitt svar: “Det är nog så att kvinnor har mer endurance i att fortsätta leta efter felet i sig själva.” Att känna sig lycklig betyder att du är okänslig, och att känna dig hemsk betyder att du inte duger. Fyra olika kvinnor jag känner har ifrågasatt om de är psykopater eller inte för att de inte vill att hjälpa sjuka killar.
Både skuld och ära
Att själv publicera en bok är en känslomässig berg-och dalbana; du är glad och livrädd på en gång. Uppleva några känslor av förlägenhet? Absolut, men du måste bara acceptera det och fortsätta. Det är otroligt pinsamt att paradera sin smutstvätt inför andra och kräva att de väljer sida. Många pratar om att de inte skäms för att ta selfies och hur de definierar sig själva så att andra inte ska göra det.
Men vad du än gör är det inte så spännande heller. Föreställ dig en värld där ingen känner sig generad över sina handlingar eller tal. Idag försörjer Donner sig själv som en oberoende grafisk formgivare genom att skapa grafik för tidningar och andra kunder.
Hur föreställer du dig ett trevligt boende och arbetsliv?
Kan tron på att du kan lyckas i livet trots din brist på exceptionell intelligens vara tillräcklig? Ska du sträva efter att bli nummer ett? Det är viktigt för mig att hitta en balans mellan att ständigt tänka “det här går inte” och att hela tiden tänka på hur man kan avancera sin karriär och öka sin offentliga profil. Trots sin brist på sexuell lockelse tycker jag att den är effektiv.
Slutligen frågar jag alltid författarna jag intervjuar vad de läser just nu, och det visar sig att Ulla Donners läsintressen spänner över generationer också. Gunbritt Sundströms roman Maken från 1976 har lett generation efter generation av unga kvinnor på självkännedomens tuffa väg, i trumfad stolthet.
Att se sig själv i klassisk litteratur är mycket glädje. En klasskamrat till mig från gymnasiet som jag kollade på Maken. Huvudpersonen verkar vara mycket mer tillfreds med ambivalens än vad vi gör. Hon är helt självsäker, precis som jag och min bästa vän brukade vara innan våra tonårskriser. Serieromanen Spleenish av Ulla Donner är en produkt av sin tid.
Enligt min tidigare bedömning för Lysmasken 12.5.2017 (http://kiiltomato.net/klara-wiksten-hjarnan-darrar/) är vuxentecknad film numera ett väletablerat medium för att iscensätta existentiell och livsrelaterad oro och nöd. På samma sätt strävar Ulla Donners huvudperson, en ung kvinna med konstnärlig utbildning, efter idealet om en acceptabel tillvaro genom hela boken.
Allt börjar under en kaotisk hemmafest när hon plötsligt får insikten att hon är helt maktlös. Donner skildrar inte en särskilt smickrande bild av den samtida konstnärens existens. Det finns många självupptagna människor som tror stenhårt på gluten, den politiska vänstern eller en hemmagjord livsfilosofi på invigningsfesten.
