Andres Lokko Fru – Den svenske journalisten, musikkritikern och manusförfattaren Andres Mart Lokko föddes i Torshälla den 29 maj 1967. Familjen Lokkos kom från en lång rad estniska flyktingar som sökte sig till Sverige under sovjetstyret. Lokkos föräldrar, Ago och Silvi, var bland dem. Efter att ha träffats i Stockholm flyttade Lokkos föräldrar till Torshälla så att han kunde ta ett arbete på Nyby bruk.
Han var Kristian Luuks klasskamrat på den estniska skolan när han växte upp i Viksjö, Järfälla kommun. Efter att ha börjat på Aftonbladet fortsatte Lokko att skriva för bland annat Pop (som han var med och grundade), Bibel och Ultra. Han har varit värd och producerat avsnitt av This Is Our Music på MTV. Tillsammans med Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall var han med och grundade musikwebbplatsen Feber från 2000 till 2002.
Killinggänget, som Andres Lokko är medlem i, ansvarar för flera filmer och tv-program, bland annat Four Shades of Brown, NileCity105.6 och Percy Tears. Lokko bidrar för närvarande i Svenska Dagbladet med essäer och recensioner som rör popkultur och musik. Dessutom kan du varannan vecka hitta hans krönika i tidningens nyhetsavdelning.
Han ansvarar också för att övervaka Nordic Music Prize-juryn varje år. Den 18 juni 1994 och 20 juli 2010 medverkade Lokko i Sommar i P1 på Sveriges Radio. Tillsammans med Kristian Luuk var han med och skapade 2012 års poddradioprogram Luuk & Lokko.
Låtskrivande och inspelning
“Låt inte dom jäjärna ta dig” är en berömd text av Lokko som publicerades i aprilnumret av Pop 1998. Författaren hävdar att cirka 1 500 prenumeranter omedelbart slutade prenumerera på tidningen på grund av det. I essän avvisar författaren häftigt all form av musikalisk innovation eller framåtanda.
Här är titelns så kallade “bastards” musiker som enligt Lokkos uppfattning riskerar att leda musikfans vilse på grund av sina överdrivna ambitioner och benägenhet att experimentera. Radiohead, Frank Zappa, Suede, Yes och Pink Floyd är bara några exempel. Omskrivningen av Marx och Engels i början av spalten främjar det reaktionära intrycket genom att måla upp progressiv musik och politik som i sig antagonistiska: “Ett kritvitt, progressivt rockspöke svävar över musikvärlden” (jfr “Ett spöke går runt i Europa” kommunismens spöke”).
Den här jämförelsen sätter Lokko i samma båt som den europeiska aristokratin på 1800-talet, som delade sin rädsla för allt som kunde hota den etablerade maktordningen och den föredragna estetiken. Textens föreskrivande glöd och beredskap att avvisa hela kreativa former på estetisk-moraliska grunder var särskilt inflytelserik.
Till exempel 2001 kan den framstående musikjournalisten Per Bjurman på Aftonbladet ha skrivit “Pink Floyd är och kommer att förbli ren ondska” och antydde att bandets musik “fortsättningsvis kommer att klassificeras under rubriken Förbjuden musik.” Intressant nog hade Lokko aldrig riktigt uppmärksammat många av de musiker vars musik han så avvisande ogillade när boken skrevs.
Han kan till exempel föreslå Pink Floyds Animals för sin publik bara tre år efter att albumet släpptes. Den tidens svenska musikjournalistik förlitade sig dock ofta på subjektiva intryck och fördomar för att bilda sig sina åsikter. Ett av Lokkos måltavlor, Yes, var bandet Jan Gradvall, som år 2000 erkände att han “alltid hatat” bandet trots att han aldrig hört något av deras musik. Han skriver om kända personer.
Känd svensk författare och journalist känd för sin kritiska analys och kritik inom underhållnings- och musikbranschen. Hans insatser i radioprogrammet Luuk & Lokko och i tryckta recensioner och spalter för Svenska Dagbladet har gett honom ett brett erkännande. Livsvägsnumret för Andres Lokko, enligt numerologi, är 3.
Här kan du hitta mer information om Andres Lokko. Ta reda på mer om Andres Lokkos Twitter, Barn, Svd, Olga, Fru, Partner, Killinggänget och P2 i det här inlägget. På 2010-talet skilde sig Andres Lokko från sin fru, drog ner på sprit och accepterade till slut sig själv som en fanatisk musiksnobb. Ändå är hans eget liv bara en bifigur i hans bok “LOKKO 2010-2019”, trots den känslomässiga ångesten.
Andres Lokko var behagligt uppslukad av den anglofila popkulturen som format honom under hans år i London, som varade från 2006 till 2012. Ett antal kända personer passerade honom på väg till skolan, däribland Damon Albarn och hans dotter, Paul Simonon, som var basist för The Clash, som arbetade på Tesco, indiepopgruppen Saint Etienne, som var hans hyresvärdar, och Brian Eno, som bodde på vinden ovanför honom. Jag menar, det var en dröm.
53-åringen, som har bott på Gullmarsplan ett tag nu, blickar nu istället ut över det grå dammet. Dryckesbutik. Pantbank i Sefir. Glashuset på torget som säljer genomgående lågpris, robust öl och den intilliggande Bajen-kroken, där hammarbyarna en gång sålde tändstickor före corona, ligger tvärs över gatan.
På grund av dess närhet till Globen, Tele 2, Slaktkyrkan och Hovet – som Andres Lokko kärleksfullt refererar till som “isstadion” – och det faktum att han har sett framträdanden av så varierande musiker som Motörhead, Mr. Fingers och Rihanna, det är också möjligt att plocka fram popanekdoter från just den här miljön. Är det varje dag? Har inte Reeperbahn till exempel en tidig trummis som inte kommer ihåg som köper frukostfrallor från butiken i närheten?
På posten Bandhagen, 289 Skebokvarnsvägen, lägenhet 1103 Stockholm, är Andres Mart Lokko kommunregistrerad. Han är bosatt i Vantörs socken. Adressen är registrerad på en person, Andres Mart Lokko, som är 56 år. Tage Erlander (Socialdemokraterna) var Sveriges statsminister när Andres Mart Lokko inledningsvis kom fram.
Det året var Malmö FF svenska mästare i herrfotboll och vår befolkning var 7 892 774 personer. Han kom in i denna värld under vårsäsongen, under Tvillingarnas tecken, som är förknippat med getens år i kinesisk astrologi. Hans ålder är ungefär sextiofem. Om 330 dagar är det hans namnsdag och om 145 dagar fyller han 57 år. Nej, han är singel.
En galen individ som finner tröst i rutin och förutsägbarhet. Enligt serietecknaren Johan Wanloos svar till Andres Lokko är Kronblom helt enkelt osvensk. Ett svar. Huvudpersonen i ett avsnitt av Kronblom från, åh, 2013 eller så skickas till stan för att slutföra ett ärende. Konstnären Gunnar Persson skildrar en äldre kille i en låda med en stor fisk som en metafor för den makalösa udda urbana livsstilen i kontrast till Kronbloms trygga lantliga hem.
När det gäller svenska tv-serier rankas den bland det roligaste jag någonsin sett. Kronblomböckerna har varit i tryck i mer än ett sekel. Jag, Kronblom är ett samlingsalbum med serier utgivna av Egmont Comics som sträcker sig över åren 1950–2017. Här i Arbetet recenserade Andres Lokko boken. I ljuset av hans förflutna i Killinggang är den här författarens val ganska inspirerat. Deras koppling till Kronblom är en av de mest polära motsatser jag kan tänka mig.
Lokko och Strömberg är båda felaktiga
I sin bedömning ifrågasätter Andres om tidningen inte “surfar den nationalistiska tidsandan”. En jämförelse med Björn Söder antyds också när man diskuterar Kronblom. Det är allt som finns. Om däremot seriefiguren karakteriseras som “det svenskaste vi har” i förordet till Jag, Kroblom av författaren Fredrik Strömberg, kommer en måttligt skarpsinnig författare att ha ett högt mål att sträva efter.
Andres Lokko och Fredrik Strömberg har båda fel. Kronblom blev känd för att han inte är svensk. Kronblom är verkligen ganska dandy och till stor del en lat i början av serien. Någon som strävar efter att leva livet självständigt och samtidigt behålla en atmosfär av sublim lugn; en lågmäld rebell.
Efter att hans pappa Elov hoppat av som serieskapare förvandlar Kronbloms son Gunnar Persson honom till en leende, kaotisk förödelseskrikare. Det tricket har funnits länge i den där serieboken. Släpp loss ett vilt sinne som agerar irrationellt i en kontrollerad miljö. Det är, i brist på ett bättre begrepp, osvenskt. Det är alltså något av det roligaste som svenskar kan komma på.
Från Sugar-Conny, följ den raka linjen
Socker-Conny, Krystmarodören, Kronblom, Arne Anka, Eddie Meduza, Svullo och Rudolf är alla karaktärer i Sune-snärtar i en direkt linje. Däremot hittar Lokko en avgörande aspekt av tecknade serier när han ställer Kronblom-avsnitt från 1990-talet tillsammans med The Simpsons och Beavis & Butthead. Det faktum att den förra fortfarande används som något annat än en museiutställning i våra dagar som gör narr av den senare är verkligen löjligt.
Det skildrar showens omständigheter korrekt, på gott och ont. Det finns en separat ö för serier precis bredvid spåret i mitten. Oavsett om vi pratar om Kronblom eller Rocky har varje långdistanslöpare en klar förståelse med sina läsare av vad “roligt” betyder i ett specifikt sammanhang. När du är ute fungerar skämten antingen inte eller är helt förvirrande. Sedan kan man undra varför det ens görs komiska serier. “Roligt är kul”, säger du. Eller?
På så sätt fungerar subkulturer
Du kan inte göra det så lätt. Enkelt sagt, det är så subkulturer fungerar. Att det är något med dig som allmänheten tycker är tilltalande. Nuförtiden är serier en randkultur. Min subkultur är det. Jag får Kronblom, för att använda Andres Lokkos terminologi. Det låter som Ace of Base eller Saint Etienne för mig.
