Andres Lokko Partner – Det var i Torshälla, Sverige, den 29 maj 1967 som journalisten, musikkritikern och manusförfattaren Andres Mart Lokko föddes. Som ett resultat av den sovjetiska annekteringen av Estland flyttade Lokkos föräldrar, Ago Lokko och Silvi, till Sverige, där han föddes. Lokko föddes i Torshälla av föräldrar som träffades i Stockholm och sedan flyttade dit när pappan tog anställning på Nyby bruk.
Han gick i den estniska skolan under uppväxten i Viksjö, Järfälla kommun, och var vän med Kristian Luuk och andra där. Han har arbetat med MTV:s This Is Our Music som både producent och programledare. Andres Lokko är medlem i Killinggänget, produktionsbolaget som ansvarar för filmer som Four Shades of Brown, TV-program som NileCity 105.6 och Percy Tears, med mera.
Vidare bidrar han varannan vecka med en krönika till tidningens nyhetssektion. Det årliga nordiska musikpriset innebär också att han är juryns ordförande. Sommar i P1 är ett program på Sveriges Radio som Lokko varit medlem i vid två tillfällen: 18 juni 1994 och 20 juli 2010. Han var värd för podden Luuk & Lokko 2012 tillsammans med Kristian Luuk.
Låtskrivande och inspelning
“Låt inte dom jäjarna ta dig” är en berömd text av Lokko som publicerades i aprilnumret av Pop 1998. Den här texten är en fanatisk tirad mot någon form av musikalisk innovation eller framåtanda. I det här fallet är titelns “jävlar” artister som enligt Lokkos uppfattning riskerar att leda musikfans vilse på grund av deras överdrivna ambitioner och benägenhet att experimentera. Några exempel är Frank Zappa, Radiohead, Suede, Yes och Pink Floyd.
Dess restriktiva iver och beredskap att avvisa hela konsten på estetisk-moraliska grunder var två av textens mest inflytelserika drag. Även om Lokko hårt fördömde ett flertal konstnärers arbete i boken, hade han aldrig lyssnat på något av deras verk på allvar när han skrev den. Men på den tiden var det typisk praxis inom svensk musikjournalistik att basera sin syn på känslor baserade på förutfattade meningar.
Som ett exempel erkände författaren Jan Gradvall år 2000 att han “alltid hatat” Ja, ett band som Lokko hade riktat in sig på, trots att han aldrig hade hört bandet spela live. Efter att ha tillbringat de senaste sex åren i den brittiska huvudstaden återvänder Andres Lokko till Stockholm med det tunga lyftet. Två anledningar: en, han är på väg att bli pappa, och för det andra, det är “nu eller aldrig” att komma tillbaka.
Ett hett korsförhör med Lou Reed, hans tid i London, utbildningskomplexet och hans tidigare existens i “mediesamhället” är alla ämnen han diskuterar på Resume.se. Efter att ha varit borta så länge är det både spännande och konstigt att vara tillbaka. Det känns monumentalt, och jag vet inte om det bara beror på min ålder. Jag kunde fly min tidigare existens på ett antal sätt.
Han säger att jämfört med hans liv i Stockholm är hans liv i London väldigt annorlunda. Oavsett vad jag föredrar, fann jag mig själv insnärjd i medias rampljus. Det blev nästan obligatoriskt att tävla om titeln mest synliga medlem inom opinionsarmén som jag var en del av. Detta gällde särskilt i början till mitten av 2000-talet, när jag nyligen hade flyttat.
Längtan efter berömmelse gick före kompetent prosa. Snarare för att bli journalister blev vi som skrev på ett personligt plan profiler. Det som störde mig var hur fokus flyttades från orden till karaktären. Han menar att dagens profilpanik är annorlunda. Det beror bland annat på att dagstidningarna ständigt utvecklas.
Rapporter och krönikörer som engagerar är det som lockar läsare. Glöm att betala för nyheter längre. Detta är en oundviklig utveckling. En mer litteräry-tonen kommer gradvis in i tidningarna. Kanske började hela den här röran med kändismanin och all stress som följde med den på 2000-talet.
I en intensiv kamp om läsarnas uppmärksamhet gjorde tidningar och bloggar i princip samma sak. Även om det kan verka obegränsat, är Internet faktiskt ganska annorlunda. Nuförtiden är redaktörer inte rädda för att göra raka motsatsen, och publikationerna är tillbaka till självförtroende. Tidningar tryckta på papper är idealiska för långa rapporter. Alla krönikörer är populära.
Andres Lokko tillträder rollen som krönikör för SvD för första gången i Sverige. Utöver det går inte planerna framåt. Än. Telefonen ringde en eller två gånger efter att han valt att komma tillbaka, säger han. Jag har avsikter att göra saker med radio och tv som jag inte kunde åstadkomma i London. Jag kan inte ge dig någon mer information just nu, även om det pågår förhandlingar. Än så länge är jag bara bra på SvD-uppdraget.
Men det är också då han ska få sitt första eget barn. Han flyttar tillbaka till sin hemstad mest av den anledningen. Att behöva bo i London är bara för mycket för mamma. Att flytta har mycket med det att göra, men det har också att göra med att jag når en punkt som jag tror att alla når efter fem år utomlands.
Detta är en förödande förlust för dig. Du har anpassat dig väl till din nya stad, fått nya bekantskaper och etablerat nya vanor. Om jag inte agerar nu kommer jag aldrig att kunna lyckas. Allt kokar ner till ett Stockholm kontra. Londonrivalitet, som enligt hans mening är exklusiv för stockholmare. När någon återvänder till staden blir folk både glada och lätt förvirrade. Någon sorts stockholmska kaxighet kommer sannolikt att avgöra det. Man tror ofta att Stockholm är världens finaste metropol.
Berätta om din vistelse i London
Oroligt när det inte är offentligt. Jag har dock upptäckt ett visst lugn i mitt yrkesliv och inom mig själv. Att skrika och slå på stora trumman är inte nödvändigt i alla situationer. Att viska eller tala mjukt gör att det faktiskt fungerar bättre. Att skriva om ämnen som intresserar mig är underbart, och jag känner inte längre press att vara klassens clown.
Är det möjligt att det handlar om att bli myndig?
Jag var definitivt engagerad i de svenska medieprofilerna. Jag förvandlades till en tecknad figur vars identitet var oföränderlig. Så om inte att bokstavligen lämna Stockholm, så var det fantastiskt att åtminstone delvis göra det. Det fanns inte längre plats för mig i ankdammen. När du slutar att besöka Riches bar eller delta i den enda publiceringsfesten för en ny Sofi Fahrman-roman, har det en djupgående effekt på dig personligen.
Nu när du är utom synhåll är texten, inte min jävla bildbyline, det som är uppenbart. Andres Lokko hävdar att han inte har kunnat hålla sig à jour med händelserna hemma, trots att han lätt kan karakteriseras som en mediejunkie. Dessutom är det något som har retat många.
Folk i Sverige gör narr av mig och tror att jag skådespelar, men där ser man ingenting hända. Sanningen är att jag gjorde mitt bästa, men det blir svårare när man inte tar upp det. Varken Håkan Juholt eller Rebecca & Fiona väcker mina engelska vänners nyfikenhet. Alla här verkar prata om BBCs frågestund, så det är vad jag tittar på istället för SVT Play när jag slår på tv:n.
Så, efter att ha läst den brittiska pressen, vad är dina tankar?
På iPaden måste jag prenumerera på minst tre brittiska tidningar. Att älska brittiska tidningar är hur klyschigt som helst, men det som skiljer dem åt är det faktum att deras journalister ibland specialiserar sig på mer än ett område. Någon som bevakar det brittiska valet kan också skriva om mode och skapa en ironisk skvallerbit varje fredag. Jag respekterar en nivå av transcendens. En högre nivå av förtroende skapas.
Det jag tar bort i praktiken är att jag behöver läsa mer, men förutom det vet jag inte vad jag lär mig. Ju mer du läser, särskilt nyheter från andra länder, desto mer öppnar du dig för nya idéer och perspektiv, och desto mer kommer du att finna dig själv att skriva. Intryckshantering i skrift är avgörande.
Som journalist har Andres Lokko växt och lärt sig på det här sättet. Han fortsätter att identifiera sig mer som författare än journalist på grund av den förkrossande besvikelsen över att inte bli antagen till journalisthögskolan. Jag antar att mitt problem är mer relaterat till min tid på journalistskolan än till min akademiska bakgrund.
Mina estniska flyktingföräldrar betonade alltid vikten av utbildning och friheten att utöva sina passioner, så jag kan inte låta bli att känna att jag måste klippa mig och snart gå tillbaka till skolan. Mina ambitioner att gå på college för journalistik rasade när jag fick avslag. Tvärtom gick jag in på ett lärarförberedande program.
Hans pålitliga följeslagare och guide Jan Gradvall avledde honom dock åt andra håll. Enligt honom skulle jag vara en utmärkt journalist om min skrivförmåga är i paritet med mitt offentliga talförmågor. Han lyckades äntligen få mig att skriva om popmusik för Träffpunkt efter mycket propp. Aftonbladet kontaktade mig då för att höra om jag skulle vara intresserad av att bidra till deras publicering. Ända sedan dess har det hållit i sig. Andres Lokko publicerade en samling av sina skrifter förra året för att fira hans 21:a år som författare.
Berätta om en intervju som sticker ut för dig
Den jag gjorde med Lou Reed för tidningen POP, som var både svettigast och mest framgångsrik. Samtidigt som han är en självutnämnd “presskonstnär” som förlitar sig på journalister, hatar han dem alla. Han står inför en stor gåta. Vi skickade dock en journalist för att träffa honom i New York. Han ringde och snyftade efter intervjun. På frågan om något annat, skulle Lou Reed bara diskutera sin nya bas.
