Annika Östberg Mamma – Annika Östberg och hennes mamma Maj-Britt hölls isär under de trettio år som hon satt fängslad i USA. De har återanslutit idag och njuter av ett förhållande som de aldrig hade kunnat föreställa sig var möjligt förut. Annika skriker, “Vi är här nu lilla mamma!” när hon låser upp dörren till vårdhemsrummet där Maj-Britt Tillery bott det senaste året. Efter en varm omfamning och picking på kinden bär Annika in Maj-Britt i vardagsrummet där de delar en öm stund.
Annika informerar oss när vi brygger kaffe i köket att Maj-Britt har kämpat för att övervinna den ånger hon känner över det som hände henne under en längre tid. Kanske hade saker och ting inte blivit som de gjorde om vi varit kvar i Sverige; Mamma har skyllt sig själv för detta. Trots mina upprepade uttryck för förlåtelse har ingenting förändrats. Det har varit så smärtsamt för henne att känna skuld att hon inte vill träffa mig, eller det har jag antagit.
Vid frigivningen bosatt i Söderhamn
Annika har varit bosatt i Söderhamn, Hälsingland, sedan sin frigivning och även tillbringat många somrar där som ung. Förra året flyttade Maj-Britt, som är 87 år, från Stockholm till denna stad. Mamma bodde hos mig under de första sex månaderna. Tyvärr var vår anslutning ansträngd på grund av vår närhet, och hon behöver hemhjälp fem gånger om dagen. Just nu är utrymmet mellan oss, på varsin sida om Söderhamns centrala affärsdistrikt, perfekt. Nu när jag är ute på landet och undervisar så ses vi så ofta som möjligt, men med jämna mellanrum. Ändå pratar vi ofta via telefon.
Hade en stroke
Jag behöver ett glas vatten, säger Maj-Britt. “Min mun är så torr av alla mediciner”, förklarar Maj-Britt och syftar på hennes senaste stroke. Ibland belyses varje detalj, medan det vid andra tillfällen räcker till med varken språk eller minne. Även om Maj-Britt satt fängslad i många år, minns hon livfullt de känslor hon hade när hon äntligen såg sin dotter.
Jag var upprymd över ord. Min relation med min lilla mormor är underbar nu när vi har lärt känna varandra igen sedan hon kom till Sverige. Precis som alla andra typiska familjer är vår mor-dotter-band varm och tillgiven.
Hade en inre konflikt
Maj-Britt diskuterar sin dotters frånvaro från sitt liv. Jag har haft mycket tid att begrunda under dessa många ensamma år. Vid många tillfällen har jag känt mig skyldig för att inte ge min lilla dotter adekvat vård. Jag kände en stor skam när Annika satt i fängelse. Mitt beslut att gifta mig och ta med Annika till USA var ett misstag. Omvänt, utan det, skulle jag aldrig ha tänkt på mina egna barn. Varje moln i livet har vanligtvis en silverkant.
Det har varit mycket diskussion om ånger och försoning mellan Annika och Maj-Britt de senaste åren. Jag skyllde på min mamma för allt när jag först började avtjäna mitt straff. Enligt Annika kom hon till insikten att hon hade stått vid många vägskäl och att hennes liv hade tagit en katastrofal vändning på grund av hennes beslut.
Utsedd att benåda
Dessutom har jag haft skuldkänslor, både mot min mamma och mot min omgivning. För att övervinna den skammen var jag dock tvungen att förlåta min mamma och andra. Viktigast av allt, jag har förlåtit mig själv. Enligt min åsikt är det omöjligt att förlåta andra människor om man inte ens kan förlåta sig själv.
Att Annika har benådat mig betyder världen för Maj-Britt. Vår vänskap har utvecklats till en djup kärlek till varandra. Maj-Britt snyftar när hon säger till Annika: “Annikas kärlek har befriat mig från den skuld jag har burit på i alla dessa år.” Annika sträcker ut handen och håller sin mammas händer.
Mycket nöjd med sin mamma
Ingen vet hur min mamma, som kämpat för mig i alla dessa år, skötte sig som en tiger. För det är jag evigt tacksam och glad. Min mamma är den från vilken jag ärvt min motståndskraft och styrka. Att varken radera eller förringa upplevelserna som format Annika är något hon vill göra. Hon har uppnått inre harmoni och lugn trots de obehagliga resultat som hennes aktiviteter har gett.
Det jag vet nu är ett direkt resultat av den värld jag växte upp i. Jag vägrar att vara bitter och full av ånger. Nu är det dags för mig att göra det bästa av denna chans. Jag kan ge mig själv rätten att leva och njuta av livet nu när jag har kommit så långt. Sättet jag hade fört mitt liv fick mig att tro att jag inte hade rätt till det.
För Maj-Britt, hur är Annika annorlunda nu?
Åh, jag ser fortfarande på henne som min lilla flicka. Idag känner jag dock att hon har mer självförtroende. När det gäller sig själv brukade hon känna en hel del oro och oro. Hon känner sig nu trygg och skyddad. Hon hade bara någonsin interagerat med interner, så hon var förståeligt nog besvärlig i nya sociala situationer när hon först kom ut på villkorlig frigivning.
Berätta för mig hur ofta din sons död medan du var inne upptar ditt t houghts, Annika
En förväntad livslängd på 47 år hade varit Svens om han överlevt. När jag träffar en man född 1970 är han den första personen jag tänker på. När han besökte mig i fängelset var det fantastiskt att äntligen se honom, och jag är glad att det gick bra. I min bekännelse bad jag om ursäkt för allt jag hade gjort fel och bad om deras förlåtelse. Jag möttes av hans blick när han viskade: “Du är min mamma.”
Har du också gjort gott med din mamma?
Vi har accepterat och förlåtit varandra trots att vi båda har sårat varandra och offrat mycket för varandra. Oavsett hur illa det blir idag, lärde min mamma mig att det är viktigt att se fram emot en bättre morgondag. Ansvar kvarstår, men inre demoner, sorg och lidande har försvunnit. Vi var en gång otroligt nära, men plötsligt blev vi avskilda. Vår relation måste repareras. Både mamma och jag mår bättre nu. Våra meningsskiljaktigheter har lösts.
Hon heter Annika Östberg
Familjen Östberg flyttade till Kalifornien när Annika var elva år, efter sin mammas förhållande till en amerikansk man. Annika föddes 1954. Efter att ha rymt från sitt hem när hon var tretton år gammal blev hon offer för drogmissbruk och kriminell verksamhet. Två år innan hennes dom 1983 hade hennes dåvarande pojkvän mördat två personer. Hon befanns skyldig till att ha varit medbrottsling i båda fallen.
Annika, som tidigare avtjänat två års fängelse, dömdes till 25 till livstids fängelse för medhjälp till mord i samband med morden på en restaurangägare och en polis. 2009 överfördes hon till ett svenskt fängelse för att avsluta sin tid efter flera framställningar. Hon beviljades sin frihet i maj 2011. Annika Östberg följde med sin mamma till USA när hon var elva år. Hon blev gravid och födde sin son Sven vid tretton års ålder, allt medan hon var förtärd av sitt heroinmissbruk. Hon flydde från sitt hem vid det tillfället.
När en affär som involverade stulna föremål gick fel hängde Annika och hennes älskare Bob i kriminella kretsar. Bob sköt och dödade en restaurangägare och en polis. Efter att ha befunnits skyldig till mord, begick Bob självmord medan han var i fångenskap, medan Annika dömdes till livstid i ett kvinnofängelse i Kalifornien.
År 1990, under en period av ensamfängelse, kom Annika till insikten att hon behövde ta ansvar för sitt liv och göra några svåra val; hennes son hade dött vid femton års ålder och hennes tid i fängelse var svår.
Vill jag fortsätta leva? Det var det första valet jag var tvungen att göra. I en intervju med Expressen 2018 förklarade Annika Östberg varför.
Efter sitt livsbejakande beslut började Annika träna assistanshundar. En rörelse för att få hennes straff omvandlat inleddes efter att hennes fall fått stor uppmärksamhet i media i Sverige. Äntligen, 2009, nådde de amerikanska myndigheterna en överenskommelse, och hon skulle avtjäna resten av sitt straff i Sverige efter 28 år i USA.
Ännu en jul firas av Annika Östberg medan hon sitter kvar i fängelse. Maj-Britt Tillery, hennes mamma, uttryckte sin djupa sorg. Även om jag är 80 år kommer den här julen att bli den mest eländiga någonsin. I ett fängelse i USA har livstidsdömda Annika Östberg tillbringat de senaste 28 jularna.
Hon utlämnades till Sverige i april i år för att avsluta sin mandatperiod. Hennes nuvarande plats är Färingsöanstalten på Ekerö, efter tiden på kvinnohäktet Hinseberg. Hennes straff villkorades för inte så länge sedan, därför förväntas hon släppas i maj 2011.
“Jag sitter ensam”
Hon har sett sin mamma två gånger och gått på ett par korta övervakade löv. Maj-Britt Tillery hade planerat att tillbringa jullovet med sin unge hemma. Däremot beviljas hon inte ledighet, vilket gör att jag får vänta här helt själv. Dåligt och tråkigt rullade allt ihop. Jag hoppades på att få fira jul med Annika i år, men nu har jag ingen att vända mig till. Så nu är jag bara ledsen.
Annika Östbergs avgång har blivit onämnd på Färingsöanstalten. Per Sandell, rättelseinspektör, hävdar att han inte ens får avslöja om hon är med eller inte. Maj-Britt Tillery, som är mamma till Annika Östberg, har varit vid en fruktansvärd hälsa och har inte kunnat besöka sin dotter på ett antal år. Hon är överlycklig över att hennes dotter äntligen kan komma hem, säger regissören Tom Alandh. Annikas mamma visste inte om det. Enligt Tom Alandh, som pratat med Svenska Dagbladet på nätet, kom nyheten lika plötsligt för henne som för de flesta.
