
Ebbot Lundberg Ung – Lundberg hade tidigare lett det globalt hyllade bandet The Soundtrack of Our Lives som dess sångare. Han började komponera valser vid en ålder av sju i stil med Evert Taube på sin elorgel och fortsatte med att sjunga och spela bas i det svensk-norska punkbandet Sure Trkings Trio (1981-1983) tillsammans med Patrik Caganis och Sondre Kvevik.
Han ledde bandet Soundtrack of Our Lives som deras sångare och ledare från 1994 till 2012. Han är för närvarande soloartist och medlem i 2013 års albumutgivningsband The New Alchemy, som även har Per Svensson, Henrik Venant, Mats Gustafsson , och Clay Ketter. Ebbot Lundbergs debutsoloalbum, There’s only one of us here, kom ut den 13 juni 2012.
Albumet, med titeln “In/Visible Dialogues”, komponerades ursprungligen av artisten Per Hüttner och professor Elias Arnér 2011 för (In) Visible Dialogues konstprojekt. Den består av en enda 43-minuters ljudinspelning uppdelad i sju segment med en normal tonhöjd på 432 Hz. Historien om Union Carbide Productions, ett svenskt rockband, har filmatiserats. Från och med nästa söndag kan du se “Guldåldern” på SVT Play. Sångaren Ebbot Lundberg är ganska nöjd.
Producenterna försöker inte framställa oss som en dålig grupp. Som ett pingislag som lossnat från en institution och nu vandrar på landsbygden. Hkan Hellström sjunger i “Dom där jag am fra”: “När jag ser på mig själv idag har jag inte rört mig en meter/sitter fortfarande fast framför Carbide i staketet/Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd.”
Union Carbide Productions (därav “Carbide”) är Göteborgsbandet där The Soundtrack Of Our Lives frontman Ebbot Lundberg och Hkans låtskrivarsamarbetspartner Björn Olsson fick sin start.
Hkan kanske sjunger om sig själv när han säger “filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd”, men meningen anspelar också på titeln på det andra Carbide-albumet, “Financially dissatisfied, philosophically trying” (som återigen anspelar på ett gammalt Mick Jagger-citat).
Union Carbide Productions var en grupp bortskämda, uttråkade tjugotalare från Göteborgs mer välbärgade bostadsförorter som skakade om svensk och internationell rock på fyra lysande album under sju intensiva år mellan 1980- och 1990-talen med sin unika blandning av Stooges, Captain Beefheart, hardcore punk och psykedelia.
Till skillnad från konkurrerande grupper
Amerikanska band som Sonic Youth och Monster Magnet avgudade dem, men i hemlandet Sverige blev de aldrig mer än ett kultband under sin aktiva tid eftersom media helt enkelt inte brydde sig om att förstå dem. Olika skandaler och det faktum att bandet bar Hawaiiskjortor, poserade med Rolls-Royce-bilar och diskuterade kommande dyra skidresor till Alperna skiljer dem från den seriösa, svartklädda och på många sätt fortfarande proggrotade rockmusiken som dominerade på den tiden.
Därmed har Hans-Erik Therus, som regisserat uppmärksammade musikfilmer om Dag Vag och Bo Hansson och just nu spelar in en dokumentär om Hultsfredsfestivalen, äntligen färdig med filmen om Union Carbide som länge har behövt göras. Therus är göteborgare och en ivrig anhängare av Union Carbide under deras skräckvälde på stadens förslappade nattklubbar. Filmen, med titeln “The Golden Age”, är resultatet av hans sexåriga arbete.
Jag hade ursprungligen planerat att göra en film om Björn Olsson, men efter att ha insett hur mycket energi som fortfarande fanns inom Carbide och hur varje medlem hade sin egen rika bakgrund, insåg jag att filmen behövde fokusera på gruppen som helhet.
Arkiverade data
När han såg hur mycket dokumentation gruppen hade lyckats rädda från eran blev han ännu mer övertygad. Det stället var guld värt. De uppfann ju videokameran och filmade allt först. Lika mycket som det är en berättelse om musik, är “The Golden Age” också berättelsen om en grupp unga, missnöjda män som upptäcker gemenskap och syfte genom sin gemensamma passion för att göra musik. Det råder ingen brist på skandaler och vilda anekdoter, men det är inte där historien är.
Det finns hur mycket anarki som helst, men jag valde att vada in i det gradvis, säger Hans – Erik Therus, för att det inte skulle förringa det narrativa fokuset på vänskapen mellan Ebbot och “Kakan” (Patrick Caganis, gitarrist ). Det är lustigt att den har utvecklats till en särskilt “okenig” film, och alla bandkamraterna verkar godkänna det.
“Viktig avstängningskran”
Det bekräftar Ebbot Lundberg. Hans tid med Union Carbide var “en nödvändig ventil” respektive “en fragmenterad sökning efter en identitet i ett ganska oavslutat tillstånd”. Filmskaparna har dock bara fångat en liten del av historien. Därför finns det flere frågor än svar på många av detaljerna. Och det tycker jag är riktigt trevligt.
Så här i efterhand, hur känner du för den eran?
Men i ljuset av hur instängda, upprörda och polariserade saker är nu, var det ganska lugnande. Berätta för mig om en tid då Union Carbide gjorde skillnad i ditt liv. Förmodligen 1988, efter att jag snubblade och slog mitt huvud i ett kravallstaket på Nancy-festivalen i Frankrike, stod våra gitarrister och älskade på scenen när ambulansarbetare bar ut mig på en bår. Jag tyckte att det hela var lustigt och pinsamt, till stor glädje för fransmännen.
En av höjdpunkterna i “The Golden Age” är scenerna som utspelar sig på vägen till en återföreningskonsert 2017 i Spanien, som handlar lika mycket om bandets önskan att spela rockmusik igen som det handlar om medlemmarnas vilja att laga. ansträngda relationer. Året därpå spelade Carbide ett flertal kritikerskattade shower i Sverige.
Även om det inte finns några planer i nuläget utesluter inte Ebbot möjligheten till ytterligare konserter i filmens spår. Förlåt, jag har inte tid att svara. Alla i bandet, även vår oerhört krävande dirigent, är mentalt utmattade just nu. Efterfestens kraschar Ebbot Lundberg: “Jag fick en chock” Rockstjärnan Ebbot Lundbergs liv har varit något händelserikt.
Sådan är efterfestens incident där han ramlade genom taket. “Efter fem” citerar honom som sagt, “Jag fick en chock och då vet jag att jag var täckt av blod, det var gips och krossat glas och allting.” Den 55-årige Ebbot Lundberg, en storfigur inom svensk rockmusik, spelar just nu in en dokumentär om sitt första storband.
När Tilde de Paula Eby, 49, hör honom säga: “Du inser hur liten och smal du är, du är en halvfärdig figur som är på väg någonstans”, skrattar han. Intervjuaren funderar på vad rockstjärnan skulle berätta för den yngre versionen av sig själv om han fick chansen. Det kommer att bli en ojämn resa, men bra. Ebbot Lundberg tillägger: “Jag har blivit utsatt för många saker, och det är jag väldigt tacksam för, det är också självförvållat, det är nyfikenhet.”
“Jag blev förvånad”
Och han har fått utstå mycket. Han återberättar historien om den dramatiska vändningen en efterfest till P3-galan tog för Tilde de Paula Eby. Det var tidigt på morgonen, någonstans vid fyratiden. Lundberg tillägger, “När jag kom dit bestämde jag mig för att det var för mycket folk och jag borde nog gå upp på taket.”
Jag tog en blick på min omgivning och undrade: “Vad fan ska jag göra här?” så jag började gå tillbaka mot mitt hus när allt plötsligt brast och jag gick ner och landade perfekt på huvudet i en säng. Enligt Ebbot Lundberg gick allt smidigt och den extremt tåliga militärkaftanen han hade på sig räddade sannolikt hans liv.
Chocken täckte mig med blod, det var gips och krossat glas, och jag minns att jag spelade Frankensteins monster och jagade folk, och de var rädda, så jag hade ändå lite kul, säger rockstjärnan med ett snett flin. Lundbergs första band, The Sons of Cyrus, bildades i början av 1980-talet. På den tiden var han en tonåring influerad av punk och new wave-musik. Bandet hade en del framgångar med sina två album och i den svenska indiemusikscenen.
Lundberg och många andra ex-Sons of Cyrus-medlemmar grundade The Soundtrack of Our Lives 1995. Bandets första album, “Welcome to the Infant Freebase”, publicerades 1996 och blev snabbt en succé i Sverige. Albumet togs väl emot av kritiker och vann en svensk Grammis.
