Esa-Pekka Salonen Fru – Dirigenten Esa-Pekka Salonen blev först känd i London när han var 25 år gammal och hade långt hår. Östersjöfestivalen, en av hans mer mångkulturella skapelser, är nu inne på sitt elfte verksamhetsår, trettio år efter debuten. De tre pelarna är ledarskap, miljö och musik. När jag sitter utanför scenen har jag lyssnat på Esa-Pekka Salonens träning inför Östersjöfestivalen i en evighet.
Det är sent på kvällen. I den numera tysta Berwaldhallen slår han sig ner i en hämndlysten blå soffa, tar på sig en huvjacka över t-shirten, kollar efter meddelanden i telefonen och sedan, så fort jag tar fram min pilsner, får han en enorm solbränna.
Verkar som om ordet har kommit runt?
Jag hade funderat på möjligheten att han kunde vara utmattad och i behov av en öl. Han har suttit vid dirigentens skrivbord i cirka tio timmar med Radiosymfonin och Hovkapellet, framfört Berlioz “Romeo och Julia”, Beethovens symfonier och orkesterkompositionen “Nyx” komponerad av Salonen. Han kom kvällen innan.
Östersjöfestivalen skapades av Esa-Pekka Salonen. Tillsammans med Mikael Tydén, föreställningshallschefen, och den ryske dirigenten Valerij Gergiev, utarbetade han kriterierna en sen kväll på ett kafé i Sankt Petersburg 1999. Atmosfären för kultursamarbete kring Östersjön hade värmts upp och diskussionen om vårt krångliga inre hav hade börjat ta fart.
Invigningsfestivalen, som innehåller föreställningar och annan programmering med fokus på Östersjöns fortsatta existens, ägde rum 2003. Kultur, ekonomi och politik är oskiljaktiga, enligt Esa-Pekka Salonen. Han hävdar att det i första hand var en slump att denna globala stjärna på musikhimlen skulle syssla med musik.
I Helsingfors sålde fadern VVS-armaturer, badrumsinredningar, rör och ventilationssystem som enskild firma. Vid fem års ålder var det mamma, hemmafrun, som föreslog att hennes son skulle börja spela piano. Jag sa nej. Jag tyckte det var rysligt. Jag föredrar att spela fotboll. Sedan hörde han en popframställning av Beethovens nionde, den med “An die Freude” numera Europeiska unionens “nationalsång” och kunde inte låta bli att svara.
Det tyckte lilla Esa-Pekka var coolt, så han lyssnade på originalet, och han blev genast hänförd. Han ville spela ett instrument vid det här laget. Jag tog mig igenom brännaren, som var det första hindret. Första instrumentet som provades var trumpet; sedan fransk horn. Mitt hjärta hänfördes av det.
Den djupa kulturella betydelsen av denna musik blev tydlig för mig när jag studerade med en underbar professor som hade studerat i Wien på 1930-talet. Dessutom minns han tillfället då pappa ville ha ett seriöst samtal. Det enda barnet i familjen, som då var femton år gammal, fick frågan om han ville vara den som skulle driva verksamheten. Det var glasklart. Nej.
Ett “okej” kom från pappan, som sedan förlängde en konjak till sitt barn. Uppenbarligen var det massivt. Jag hade en känsla av att det skulle vara musik. Det var inte direkt uppenbart att han var son till en professionell musiker, även om hans föräldrar uppmuntrade honom. Min mamma skulle definitivt ha föredragit att jag satsade på en mer respektabel karriärväg, som att bli advokat.
Snarare blommade det ut till en imponerande karriär inom musiken som började med studiet av det franska hornet, dirigering och låtskrivande. Han hade sin dirigentdebut med Finlands Radios Symfoniorkester när han var 21 år gammal, och några år senare fick han möjlighet att leda London Philharmonic Orchestra.
25-åringen med det långa håret anställdes av Los Angeles Philharmonics efter det sedan hon uppmärksammat deras regissör. Han har återvänt till London och fungerar nu som konstnärlig ledare och huvuddirigent. Jag tyckte det var skrämmande när det började, och du var ung. “Detta är inte sant”, tänkte jag för mig själv; det hela verkade otroligt.
En karriär som dirigent på global nivå fanns aldrig i mina planer. Att gå med strömmen var allt jag gjorde. Han ansåg att det var motiverande, men inte avgörande för hans försörjning; han såg sig i första hand som en tonsättare som dirigerade då och då av ekonomiska skäl och för att kanske få sina egna och vänners kompositioner framförda.
Han säger till mig att han är “blyg som fan” som svar på min fråga om hans styrkor och svagheter strax efter. Jag har lärt mig att kontrollera mina känslor offentligt, säger han medan han tittar på mitt förvånade ansikte. Men innerst inne finns det en svår blyghet som stör mig mycket.
Kraften då?
Nyfikenheten lämnar mig aldrig. Och han påpekar med glädje att musiken fortsätter att ge honom mycket glädje. För att vara ärlig. Tillsammans med dirigentkarriären har kompositörens stadigt utvecklats. “Modern classics” är en term som används för att beskriva hans kompositioner, som har hittat en stor publik över hela världen. Han menar dock att det är svårt att kombinera de två yrkena.
Möjligheten att arbeta med andra ären stor dragning för mig när det gäller dirigering. När du måste koncentrera dig och samla 100 personer varje dag är det otroligt spännande och fullt av energi. Tystnad och ensamhet genomsyrar verket. Men han blir deprimerad och orolig om han inte komponerar musik.
Vi har också ett utrymme i kalendern som kallas livet. Njut av din fritid genom att gå på en filmdejt, ta ut soporna eller ta med Fido till veterinären. Dirigenten Esa-Pekka Salonens liv är en komplex väv av assistenter, agenter, PR-experter, skivbolag och hektiska scheman. Ser han fyra eller fem år framåt i tiden planerar han just nu en opera som ska stå klar 2021.
Det kommer att bli svårt att balansera kompositionstiden med andra aspekter av livet i en så regementerad yrkestillvaro. Från och med hösten kommer dock mer tid att spenderas i kammaren. Hans dirigentuppdrag i Los Angeles och London kommer att förbli oförändrade, men han kommer att minska antalet andra dirigentuppdrag.
Jag har korsat jorden runt och dirigerat operor och tusentals konserter. Jag känner att jag måste växla nu. Så fort jag skjuter upp det längre, kommer det att finnas kvar. Även om han hade svårt att avsluta kompositioner i tid, har han uruppfört flera stycken under detta århundrade; de senare verken har ett klangfullt flöde som skiljer sig från de tidigare, mer modernistiskt färgade.
Har din accent förändrats sedan du flyttade till USA?
Jag skulle säga det. Min resa till Kalifornien var en befrielse. Det var uppenbart för mig att debatten i Europa kretsade kring moral. Men vi behöver kanske inte en ideologisk moraldiskussion. Det skulle vara mer fruktbart att fokusera på interaktion och beröring snarare än kompositörens syften. När ljudvågor når ett mänskligt öra, vad tror du händer? Angående det har vi begränsad kunskap.
Han tycker att det är bra att vi har gått bort från den ideologiska och stela uppfattningen om konstmusik från 50-, 60- och 70-talen, och att vi har kommit att inse betydelsen av “den lilla detaljen” för att skapa musik som lyssnarna kan njuta av. Konserter av moderna artister som spelades i Helsingfors på 70-talet är fortfarande färska i minnet.
Därefter hade vi frågan om hur många som dök upp och om de tyckte om det eller inte. Det var roligast när vår grupp bestod av tre individer som avskydde vår aktivitet och en hund. “Den sortens halvreligiösa fundamentalism var skadlig; publiken var absolut inte med oss då”, minns han, hans röst darrade när han plötsligt blir allvarlig.
Är subkulturen av klassisk musik eller konstmusik på frammarsch?
Jag antar… I full uppriktighet, säger han samtidigt som han pekar på orkesterns podium: “Är inte detta mainstream?” Tvärtom är mainstream en utdöd best. Tack vare tekniska framsteg är allt tillgängligt hela tiden. Enligt honom fann dåtidens vänsterradikaler också symfonisk musik som ett lätt mål på grund av sin småborgerlighet, dirigenter med rituella gester och orkestrar klädda som 1800-talsmiddagsgäster.
Även om den nyliberala kapitalistiska kulturpolitiken inte heller bryr sig särskilt mycket om konstmusik, då det inte är en lönsam bransch. Han har dock en optimistisk syn, tror att all musik är inom räckhåll och applåderar den yngre generationen för att de bryter ner barriärer, upptäckte nya sätt att göra saker på och trotsigt vägrar att bli kategoriserad som högtidlig eller högtidlig.
Dessutom tror han inte att det är sant att publiken skulle krympa. Även yngre generationer är bland våra många tittare. Detta klagomål om en äldre demografi har bestått i 150 år. Var är problemet? Seniorklassen kommer att växa. Jag hävdar detsamma för dirigenter. Trots sin ålder håller ett stort antal av dem en hög aktivitetsnivå och snabbhet. Det är väl inte bara skrivbordsövningen som bär skulden.
Chansen till livslångt lärande, oavsett kronologisk ålder, är avgörande, enligt mig. Som 25-årig dirigent kan jag se att jag har växt och förändrats. Den där 55-åriga pojktvättaren kommer att vara något jag kan minnas om 25 år. Glädjen du får av ditt jobb är värt ansträngningen du lägger ner, även om det inte är för alla. Sist men inte minst, inspirationen som kommer från att regelbundet interagera med musiker från yngre, mer innovativa generationer.
I själva verket, vilken roll har en dirigent?
Som en fotbollstränare som också är en del av spelet eller en regissör som också är i rampljuset, du är där. Det som gör dig unik är att du har flera roller, inklusive chef, kollega och lagkamrat. På en nivå använder du ett visst språk av gester för att uttrycka hur saker och ting ska gå till. På en annan finns det en mer rimlig nivå.
De tittar för att se att det börjar och slutar samtidigt. För det andra, det finns den andliga kontakten som uppstår när du, via din egen empati, sänder något som symfonin kan kräva. Det faktum att sakerkan vara så olika förvånar honom. I hans sinne har han samlat på sig tillräckligt med expertis för att dechiffrera olika orkestrars “metabolism”. Men även om vissa människor har bra kemi och slår till direkt, har andra absolut ingen tur.
