Nils Horner Fru – Foton, minnen och flyttkartonger från Hong Kong fyller villan i Brämhult. Trots sin död i en skottskada i Afghanistan för ett år sedan är Nils Horner alltid närvarande här. Vad skulle få någon att döda honom? Enligt hans 93-åriga mamma, Jean Horner, är det helt orättvist att de skulle föra bort honom.
Förra året den 11 mars, 51 år gammal, gick radiojournalisten Nils Horner bort. Han var känd för att vara den snabbaste att rapportera om konflikter, naturkatastrofer och andra dramatiska händelser i sitt täckande område i Asien. Han blev kopplad till vanliga människor och rapporterade nyheterna ärligt och opartiskt, även när det var tufft.
I den vackra februarilördagsvillan på Svensgärde i Brämhult utanför Borås tillbringar jag och fotograf Olle Sporrong timmar med Nils Horners mamma Jean och syster Ingrid. Horners saklighet är tydligt genomgående. Låt oss presentera dig för Nils. Vi är glada över att han blir ihågkommen. Men 56-åriga Ingrid Horner hävdar att det inte borde vara sentimentalt.
Ytterligare detaljer om ett älskat syskon som var lojalt mot dem avslöjas. De har återvänt till Nils Horners barndomshus, som fungerade som ett stabilt ankare i hans nomadliv. Jean, som förlorade sin man 1993, bor nu i en separat lägenhet på bottenvåningen i parhuset, medan Ingrid och hennes man har tagit över bostaden.
Under sina julresor till Brämhult skulle Nils ta med sig en burk engelsk julkaka som Jean nu bjuder på.
Jean Horner minns deras senaste chatt från förra året, som ägde rum den 10 mars. En dedikerad Skype-telefon, som han hade gett henne, gjorde att de kunde ha många konversationer varje vecka, varav de flesta var på engelska. Nils var på väg till Kabul, Afghanistans huvudstad, när han ringde.
Du är på en plats på den här planeten som jag föraktar, informerade jag honom. Titta inte upp. Att hålla huvudet nere är allt jag behöver, försäkrade han sin mamma. Det var dock för högt. Följande morgon vid niotiden på morgonen invaderades Jean Horners lilla sovrum av ett telefonsamtal. Hon lyssnade på BBC.
Chefen för Ekots utrikesavdelning kontaktade mig när jag låg och sov. Han meddelade mig: “Jag måste säga att Nils har blivit skadad” … “nej, han är död” . Efter det fick han vänta i femton minuter tills jag kunde hitta Ingrids nummer. Jag blev helt förbluffad. Händelserna som inträffade under de efterföljande dagarna undviker i stort sett mitt minne.
På en gata i Kabul sköts Nils Horner i bakhuvudet. Sveriges Radios bevakning av tragedin har inte varit annat än positiv i Jean och Ingrid Horners ögon. De har varit väldigt kommunikativa och hjälpsamma. De har verkligen tagit ställning. Vänner och kollegor från hela världen har blivit vår utökade familj.
Jean Horner talar om sin son med värme och ett jämnt huvud. Hon föddes 1922, tillbringade sin barndom i stadsdelen Barnes i London och gjorde sin första resa till Sverige under andra världskriget. Jag liftade från Sverige till Oslo eftersom min syster gifte sig med en norrman. Efter att ha träffat vänner jag träffat i Köpenhamn 1953, gick jag ombord på en färja från Göteborg för att återvända hem.
Ragnar Horner, en teckningsinstruktör från Blekinge som var på väg till London för forskarskolan, råkade sitta bredvid henne i matsalen. Ragnar Horner var lärare vid högskolan i Borås när den charmiga brunetten från London och den graciösa från Karlskrona gifte sig 1955. De bosatte sig i Borås.
Jean var fyrtiotvå år och Ragnar var fyrtiosju när deras dotter Ingrid föddes tre år senare, 1962. Jean var engelsklärare för en rad olika elevgrupper. Det märktes direkt vid lägenheten på Alvestagatan vad Nils var intresserad av. Efter att ha gjort ett fyrkantigt snitt i en stor kartong kröp han in och låtsades vara tv-reporter.
Han tog bort rubriker och artiklar från Brevduvan, hans egen tidning, som hyllades som “Sveriges minst lästa tidning” på huvudsidan. Nils Horner utsågs som “direktör för BD”, “vaktmästare för BD”, “redaktör för BD” och “ansvarig utgivare för BD” i redaktionsrutan, vilket var den mest avgörande delen.
Att “nästa nummer av Brevduvan kommer ut när det är klart” förklarades lakoniskt på sista sidan. Nils Horners mål gick i uppfyllelse i åttonde klass när han som 14-åring klev in i tidningen Västgöta-Demokraten på Allégatan i Borås för att göra tidens pryo, skaffa arbetslivserfarenhet. Som barn spelade Nils Horner rollen som journalist på Alvestagatan i Borås, skapade sina egna radiosändningar, fotade och skrev berättelser.
Hans första jobb som heltidsreporter var på tidningen Västgöta-Demokraten när han var bara 14 år. Nils, Ingrid, Jean och Ragnar Horner flyttade in i ett helt nytt hus i Brämhult 1972. Deras mamma var Jean och deras pappa var Ragnar. Nils Horner, en jordklotkorrespondent, gjorde så småningom herrgården till sin permanenta bostad och återvände dit varje sommar och jul.
Han var helt kapabel att klara det på egen hand. Trots att han inte ens var 15 år gammal minns redaktionschefen Krister Ekman att han hade en exceptionell insikt i situationen. Nils, som fortfarande var tonåring, bidrog med frilansande inslag till Borås Tidning och Västgöta-Demokraten. När han var 10 år flyttade hans familj till en villa i Brämhult. I sitt hobbyrum skapade han ett mörkrum genom att klistra över fönstren.
Han fick ett vikariat som fotograf på Borås Tidning. Syster Ingrid, miljökommunikatör i Västra Götaland, minns att Nils tidiga ambitioner var att bli journalist. Vid späd ålder av tjugoett år gav sig Nils Horner ut på ett vågat järnvägsäventyr till Kina, Indien och Burma med två följeslagare. Innan han slog till på egen hand som frilansare i London och New York arbetade han som bildredaktör på Stockholms nyhetsbyrå Förenade Landsorttidningar.
Som frilansare i New York på 1990-talet hade Ingrid Horners bror svårt att få pengarna att gå ihop.
1992, ett år före hans bortgång, lyckades pappa Ragnar pressa ett besök där. Olga, Nils vita pudel, var en fröjd 1994. Nils Horner brukade dx-peet, eller ta emot kortvågssändningar, när han var liten eftersom han var radioamatör.
Under hela hans liv väckte tekniken hans nyfikenhet. Han importerade grammofonskivor från England med en mängd olika regionala instrument, inklusive cykelklockor och ångtåg. Enligt Ingrid Horner tyckte han om den typen av musik och skulle sammanställa kassettinspelningar med korta anteckningar.
Nils Horners användning av fältinspelningar från närliggande områden blev så småningom ett signum på hans arbete som radiojournalist. Anledningen är att han inte kunde ha insett sin ambition att vara utländsk journalist förrän han växlade. När det serbiska folket reste sig mot Slobodan Milosevic i oktober 2000 var han där och bevakade det live för Sveriges Radio.
Enligt Ingrid Horner hade Nils turen att ha trampat på ett bananskal under det jugoslaviska kriget. När han återvände till oss efter att ha arbetat ett tag som journalist på en tidning upptäckte han att han saknade den nödvändiga utrustningen för att spela in ljud för radio. Men han var sugen på att förbättra sitt tal, så han sökte upp handledare och tränare.
Enligt Cilla Benkö, vd för Sveriges radio, tyder berömmen han fick på att hans berättarstil hänförde lyssnarna. När Ingrid Horner var yngre gjorde hon narr av sin brors röst och sa att den lät som om den tillhörde någon som rapporterade från ett orienteringslopp eller den engelske djurlivsfilmaren David Attenborough.
Även om Borå kan ha varit försiktig med att dölja sin distinkta, livfulla dialekt, kunde vi från samma stad alltid plocka fram den i hans häftiga, andfådda tal. Inte långt efter debuten började miljontals svenskar känna igen och avguda den. Vykort från Afghanistan började anlända till Nils Horner och hans hund Olga, som hade flyttats till Brämhult, strax efter att Nils Horner blev Sydasiens reporter för Eko-edaktionen sommaren 2001.
Det finns ett utbrett minne av Nils Horners “nästan innan det hände” rapporterar om den japanska jordbävningen, tsunamin och kärnkraftskatastrofen 2011. Han hade erbjudits en fast tjänst på SR, men han tackade nej. Hans kontrakt var vanligtvis på två år. Som Ingrid Horner uttrycker det var han fri att gå vart han ville och längtade efter sin självständighet.
Ingen familj, enligt Nils Horner, som föddes 5 december 1962 i Caroli församling i Borås i Älvsborgs län och dog 11 mars 2014 i Kabul, Afghanistan. Horner var en svensk-brittisk journalist och korrespondent på Sveriges Radio. GT:s Lasse Råde intervjuade honom om det.
Personlig historia
Den svenske konstpedagogen Ragnar Horner och den brittiske pedagogen Jean Horner (född Sinfield) fick en son som hette Nils. De bosatte sig i ett hem i Brämhultstrakten 1972. Horner gav ut sin egen tidning, Brevduvan, på ett infall och hade journalistiska ambitioner från ung ålder. Vid fjorton års ålder fick han anställning på Västgöta-Demokraten.
2001 började Horner arbeta för Sveriges Radio. Dessförinnan arbetade han som frilansare i ett antal år och har varit engagerad på Borås Tidning från början av 1980-talet. Han har även varit medlem i Förenade Landsorttidningar (FLT). Under hela sin karriär rapporterade Horner från olika katastrof- och krigsområden. Hans post i New York började 1991.
Från sin bas i New Delhi började han sin karriär som utrikesjournalist för Sveriges Radio 2001, med fokus på berättelser från Asien och Mellanöstern. Medan Horner senast var i luften och diskuterade afghanska kvinnors rädsla inför det kommande valet, firade en nyhet från Asien den tredje årsdagen av den japanska tsunamin 2011 samma dag (11 mars).
Den 11 mars 2014 sköts Horner i bakhuvudet när han gick på en gatai Kabul. Han förklarades död vid ankomsten till det italienska akutsjukhuset. Trots videofilmer av de två misstänkta som flyr till fots är förundersökningen i Sverige avslutad och ingen har gripits.
