Eva Armini Göteborg – Tänk på hur enkelt det är att påverka människors åsikter. Jag anmälde mig till Eva Arminis P1 sommarpass efter att ha läst annonsen och hade stora förhoppningar om det. Motsatsen till vad man förväntade sig har hänt. Det kan vara svårt för en sexuell minderårig att acceptera det faktum att deras föräldrar inte är deras biologiska föräldrar. Förutom hjärtesorgen av att lära sig att din mamma aldrig ville att du skulle få barn, måste du också hantera vetskapen om att hon ljög om det.
Om Eva Armini hade ägnat sin sommarsemester åt att gottgöra alla fel hon hade gjort, hade ingen kunnat anklaga henne för att vara en Klansman. Armini verkar göra allt omvänt. Om du adopterar henne när hon är bebis kommer du att få veta hela hennes bakgrund. Hon undrar vad som fick hennes mamma att fatta beslutet att adoptera henne. Speciellt med tanke på hur ofta hennes modellmamma slänger öppna kuvert i tidningen och hur hennes globetrottande pappa fyller i de tomma sidorna med sin internationella post.
Eva Armini diskuterar sin uppväxt i en familj där hon kände sig ovälkommen med lätthet och brist på känsla. Hon kommer inte att ta några ouppfyllda önskningar in i livet efter detta. Hon är alltid ur vägen. Du kan kolla in Eva Arminis sommarschema i sin helhet nedan. SMS:et den 20 augusti kommer fortfarande att vara tillgänglig i ytterligare 30 dagar.
Sommarens kännetecken
Den första annonsen visades i det första numret av Husmoderns tidning ett år efter andra världskrigets slut. Adoptivföräldrar, 20 år och yngre, som är unga, omtänksamma och tillgängliga mellan 10 september och 20 september. Sjukvården i BB är förstklassig.
En kvinna som var infertil svarade på annonsen. En bebis föddes den 6 september 1946, som ingen väntade sig. När den nyblivna moderns önskan att hennes barn skulle förlossas “direkt från BB” nekades tillbringade spädbarnet de följande 21 dagarna insvept i handdukar på en omvänd resesäng i vardagsrummet medan hon väntade på att bli upphämtad.
Jag hade precis fötts och kvinnan var min nya mamma. Allt började för mig på ett tåg från Stockholm till Rebro, där min blivande pappa redan väntade. När jag var gammal nog att förstå, vid sex eller sju års ålder, berättade min adoptivmamma att min biologiska mamma hade bestämt att hon inte längre ville ha mig.
Jag hittade dig gömd i garderoben, och när jag tog ut dig, skrek din pappa, “Nej, nej, vi kan inte, vi kan inte!” Det här repet trasslade in mig som barn, men min far fostrade mig väl. Adoption blev med tiden en del av vem jag är. Mina biologiska föräldrar var framgångsrika Stureplansbor från medelklassen. Media publicerade fotografier av dem. Min pappa var reporter och min mamma var modell. Artiklar om henne blir hennes visitkort.
Rigmor är en kille som jag anser vara min bästa kompis. Vi var tvungna att komma dit snabbt. Telefonen besvarades av Karl-Arne Holmsten. Som svar sa han bara “Holmsten” i telefonen. Det var faktiskt Karl-Arne. Han och Sickan Carlsson var två av våra favoritskådespelare att idolisera. Karl-Arne var en stor, modig och snygg kille. Rigmor såg orolig och storögd ut, men det var jag som ringde efter hjälp.
Till sist användes Karl-Arne som försöksperson och inte huvudattraktionen. Den enda individen som var värd titeln “far” var…min far. Jag sa till henne, “Nej, vi gör det imorgon.” Till Jo sa Rigmor: “Det är inte så farligt än, men vi får vänta.” Detta fick mig att gäspa. Hon hällde siffrorna på den vita urtavlan och räckte mig den blanka bakelitluren. Han ogillade direkt efternamnet. Det jag hela tiden försökte hitta på Telegrafverkets Stockholmssida.
Det var inga efterföljande händelser. Till en början var jag väldigt nöjd med mig själv. När jag ser tillbaka borde jag ha lyssnat på hans råd som en hängiven följare. Jag var i ett drömtillstånd i tjugo år. Och så började jag skriva ner det. Hallå! Din dotter, som går under mitt förnamn, föddes den 6 september 1946.
Det telegraferade svaret kom nästan omedelbart. Jag har väntat på detta ögonblick hela mitt liv, äldre systrar. Priset för en taxi från Stockholms centralstation till mitt kontor står på huset. Istället, vad sägs om att jag tar med en nejlika och träffar dig där? Taxichauffören kommer till numret jag skrev ner i telefonboken när jag var liten. Lugnt utvecklar han: “Du har din mammas ögon, hon kan se allt.” Molnen gömmer månen.
Du är välkommen att använda mitt rum när du vill. Han skrev “Evas garderob” i en mycket skakig hand på en garderobslåda, som om han redan från början vetat att denna plats behövde någon form av ordning. Jag lagar en snabb lunch i köket. Ha en underbar dag! Jag gick på en grundlig rundtur i området, som var arrangerat som ett bibliotek ner till bokhyllorna kantade väggar och tak.
Rummet är fyllt med fläckigt ljus från träden outsidan och den närliggande dammen eftersom gardinerna är öppna. Min adoptivmamma besökte mig och sa att jag inte riktigt hade anpassat mig ännu. Situationen vid soptippen kan snabbt förvärras, eller så kan fientligheterna återupptas när som helst. Jag letade efter henne när jag luktade gas i mitt hem och var ensam.
Hon gick in i köket och satte sig på bänken efter att ha låst upp dörren. En kylig decembernatt satt hon på hatten och meddelade att hon skulle hoppa till Svartn. Som en katt med klorna ut sprang jag i hatten och vädjade om hjälp. Det var på vägen från grundskolan till min adoptivfars arbetsplats, så jag såg det ganska ofta.
Hans personal släppte in mig på hans kontor trots att han var både upptagen och väldigt kall. Jag ringde hem ett kvällssamtal. Innan hon hann slänga siffrorna gick jag över och låste dörren. Det var tyst i huset när mina föräldrar kom över på kaffe, när tvättmaskinen var igång och när jag behövde hållas fast. Min far sa en gång till mig: “Du överkörer, det där borta är inte sant.”
Mando Diaos “Soul Scrub” är en fantastisk låt. Jag kan se nu att det inte var svaret som min pappa hoppades på. Han hoppades att jag skulle berätta för honom att min barndom i Rebro hade varit perfekt. Det finns fortfarande ingen tydlig lösning på frågan “Varför lämnade du mig?” i mina tankar. Att min mamma inte ville ha några barn är en fruktansvärd tragedi. De hade varit tillsammans i nästan två decennier, men hade slutat skaffa barn för länge sedan.
Mycket mer underhållande var att dela berättelser om sina resor med nära och kära över en middag eller en bilresa till Kaknästornet. Han återvände hem en natt med en resväska och förklarade: “Här är du, den här är din.” En del var från sin resa till Europa tillsammans, medan andra var av min mor som togs av honom ensam, och de intog olika djärva Hemingway-hållningar medan de grep en stor fisk eller stod bland de solblästrade ruinerna av Hamburg.
Att minnas min mors glansdagar som omslagsmodell för Husmoderna publikationer väcker fina minnen. Hon hade redan på 1950-talet saknat båten om popkultur. Min pappa hade tagit en andra kvinna och fått tre barn till, som alla fortfarande bodde hos oss. Min morfar var välkänd i samhället för sitt arbete med lamor.
De var alla medlemmar i någons familj: han, hon, barnen, grannarna och kanske till och med hunden. Han planerade alla sammankomster. Tre öl, två hundar och tre kompisar senare kom han äntligen fram till mig idag. Vid den angivna tiden kommer en fantastisk mamma runt min ålder med sina två väluppfostrade unga döttrar.
Vi blev ganska nära med tiden, och den äldsta och jag är nu som systrar. Jag spenderade lite tid med min pappa och tog sedan mina två resväskor tillbaka till Walleriusgatan 4 i Göteborg, där jag går på universitetet. Jag ägnar dagarna åt marknadsföring för Torslanda flygplats och mina nätter med att lära folk att flyga. En av mina tröttsamma fritidssysselsättningar är jakten på relativt få men våldsamma djur.
Först nyligen har jag insett hur mycket av en barndom jag gick miste om. När tåget stannade hoppade jag av och slog mig ner. Jag var min egen person och jag brydde mig inte om vad andra tyckte om mig. De tre små orden – “Jag är adopterad” – blev min biljett till ett liv med obegränsade möjligheter och frihet. För jag är expert på detta.
Mina adoptionspapper förvaras i Rebrohusets korridorskåp. På grund av de enorma faror de förväntade sig att möta på den långa resan, bestämde det dystra paret att de inte kunde bära med sig ett barn på sin emigration till Argentina. Jag kan se varför de inte kunde komma in i Argentina nu.
Musik av Madonna: “Don’t Cry for Me, Argentina” Det finns alltid intressanta saker att säga. Både “Det finns ingen idiot som är bra på det” och “Alla gör det bästa de kan” kondenserar samma idé: att ingen är perfekt på någonting. Detta kommer att få min adopterade mamma att känna sig helt hemma.
Hon skickade ut mig för dagen och kom tillbaka med en kjol och jacka som passade bra och tillförde en touch av elegans till min ensemble. För att dekorera väggarna i sitt bohemiska hem tog hon hjälp av en gammal vän, Essan, som hade den konstnärliga förmågan att skära tyg genom att lära sig några enkla grundläggande mönster.
När jag var ung elev på Rebro stads grund- och gymnasieskolor gömde sig min adoptivmor och hennes dotter Essan i ett skåp. Oavsett om det var stubbar, knivar eller trd, köpte jag aldrig mer än två av något och lärde mig själv att plocka ut det bästa av gänget baserat på kvalitet, form och färg. Jag såg mindre uppenbara skildringar av modeller i Elle, en fransk modetidning.
Sidenfoder, inga problem, och stället såg till och med utmärkt ut på insidan. Jag kommer aldrig att glömma vad min adoptivmamma sa till mig om och om igen: “Du kan alltid klara det, du kan komma vart som helst och du har alltid tur.” På plussidan skulle jag alltid klä mig snyggt och bära acceptabla kläder för att smälta in i de flesta folkmassor.
