Margaretha Krook Staty – Margaretha Krook, en av Sveriges mest hyllade skådespelerskor under 1900-talet, föddes 1915. Hennes längd, vikt och personlighet var enorm. Margaretha Krook, dotter till major Knut Krook och Greta Krook, föddes 1925. Hon tillbringade sin barndom i Norrtälje trots att hon var född i Stockholm. Hennes egna ord tyder på att hon tyckte om att klä ut sig och sätta upp en show redan som liten.
Hon blev inspirerad att satsa på skådespeleri efter att ha sett ett scenbesök av skådespelarna Karin Ekelund och Sture Lagerwall. Hon började sin skådespelarkarriär i gymnasieteatergruppen på Nya Elementar i Stockholm innan hon började studera på Beckmans School of Advertising Illustration Fashion och blev flygvärdinna. Hon arbetade som konstnär och illustratör ett tag och bidrog till tidskrifter som veckopublikationer.
Margaretha Krook började sin teaterkarriär som student 1948, när hon spelade Betsey i Dramatens uppsättning av David Copperfield. Efter examen 1951 arbetade hon på stadsteatrarna i Norrköping (1952–1954), Helsingborg (1955–1957) och Göteborg (1958–1959). Hon var medlem i TV-teatersällskapet i början av 1960-talet. Hon återvände till Dramaten 1962 och stannade där fram till Lyckans dar 1999, hennes sista föreställning.
Under sin karriär medverkade hon i över 60 produktioner på Dramaten. Margaretha Krook gav resonansföreställningar som en mängd komplexa kvinnliga karaktärer i klassisk teater. Hon fortsatte därför arbetet med skådespelerskor som Pauline Brunius och Tora Teje, som också var framträdande i Dramatentraditionen. Amélie i 1969 års Bokhandlaren som slutade bada, Majorskan i 1986 års Gösta Berlings epos, Farmor i 1990-talets Kära bonde och Ingrid i 2000-talets Skvaller är bara några av hennes tragiska film- och tv-roller.
Margaretha Krook var en mycket mångsidig artist; hon kunde spela dramatiska karaktärsroller såväl som komiska, både på scenen och i film. I 1975 års Låt de dömda komma ut, det är vår!, Picassos äventyr från 1978 och Morrhår och ärtor från 1986 ser vi starka mammor som Flora, Doa Maria och den överlägsna mamman. Hon deltog också som artist i radio- och tv-program som Estrad (1967) och Partaj (1969). Det förmodligen mest kända hon någonsin sa var “Ta’rej in the fire!” i Treasure Island-parodiet från den inledande showen.
Margaretha Krook och hennes man Stig Hammar, flygnavigatör, var tillsammans från 1956 till 1981, under den tiden välkomnade de sin dotter Lotta. Margaretha Krook fick Gösta Ekman-stipendiet 1966, O’Neill-stipendiet 1974, Litteris et Artibus-priset 1975, Guldbaggen-priset 1976 (för sin insats i Låt fångarna lösa, det är våra!), Illis kvorumpris 1995, och guldmedaljen från Teaterförbundet 1998. Hon valdes ut att läsa Tennysons “Nyårsklocka” på nyårsafton på Skansen, en ceremoni som traditionellt sändes live i SVT och har gjort det varje år från 1997 till och med 2000.
En staty av Margaretha Krook finns strax utanför Dramaten, på platsen där hon ofta väntade med att få röka före föreställningar. 2001 gick Margaretha Krook bort i Stockholm. Hennes grav finns i Stockholms Galärvarvskyrkogrden på ön Djurgrden. Hon har ett rykte som en av 1900-talets bästa svenska komiska och dramatiska skådespelare. Hon framförde New Year’s Bell av Alfred Tennyson på Skansen på nyårsafton mellan 1997 och 2000 och evenemanget sändes live i Sveriges Television.
Majoren Knut Krook (1872–1947) och Margareta Svensson (1900–1989) fick Krook som dotter. Hon är hemmahörande i Norrtälje. Strax efter andra världskrigets slut arbetade hon som flygvärdinna i Rom innan hon flyttade till Stockholm för att gå på skådespelarklasser på Dramatens Elevskola. Hon var känd för att spela starka karaktärer under hela sin karriär, som Mor Courage, Gertrude Stein och Carlotta Monterey i SVT-anpassningen av Lars Noréns Och ge oss skuggorna. 1962 gick hon permanent med i Dramatens skådespelare, och hon lämnade inte förrän 1999.
Hon medverkade också i säsongen 1989–1990 av Tingel tangle on Tyrol, ett barprogram med Hans Alfredson och Povel Ramel i huvudrollerna. Lika legendariska är hennes insatser i radioprogrammet P minuten, med sitt utbrott “Hörruduru!” är särskilt välkänd i komedivärlden. Säger “Ta’rej i brasan” på “Skattkammarön” är ett klassiskt tv-skämt.
1974 fick hon tdet prestigefyllda O’Neill Fellowship. Hon är särskilt känd för sina tidlösa läsningar av Morfar prosten, en serie barnböcker skrivna av Eva Bexell och publicerade på CD och kassett. Krook läste Tennysons “New Year’s Bell” under Skansens årliga nyårsevenemang 1997 till 2000. När hon talade vid det nationella nyårsfirandet skrev hon historia som den första kvinnan att göra det.
Konsekvenserna
Utanför Stockholms Dramaten står en staty av Margaretha Krook. Som en påminnelse om att endast cirka 10 % av Sveriges skulpturer föreställer namngivna kvinnor, dekorerades Margaretha Krook med blommor för internationella kvinnodagen. Som en påminnelse om att endast cirka 10 % av Sveriges skulpturer föreställer namngivna kvinnor, dekorerades Margaretha Krook med blommor för internationella kvinnodagen.
En staty av skådespelerskan byggdes framför Dramaten i Stockholm inte långt efter hennes bortgång. Marie-Louise Ekman var inspirationen till skapandet av den uppvärmda statyn. Det är ett favoritfoto för besökare och står på platsen där Margaretha Krook brukade röka innan föreställningarna. Ibland stannar jag till vid Margaretha Krooks monument i Dramaten och ger henne en snabb klapp på magen när jag går förbi.
Statyn ser polerad ut överallt, inte bara i ansiktet och på magen, och jag är inte den enda som har märkt detta. Varje dag samlas hundratals människor för att stå där och röra vid henne. För det är varmt, det är därför. Efter en rask vinterpromenad runt Djurgrden kan du värma händerna på hennes kinder. Enligt en bok jag läst om Margaretha Krook visste hon mot slutet av sitt liv att en staty skulle resas till hennes ära och placeras i hörnet av Dramaten vid foten av Nybrogatan, platsen där hon ofta stannade för att röka innan. återvänder till repetitionerna.
Hon förespråkade idén att resa en staty. Skulptören skulle göra en form av hennes kropp för att fungera som bas. De hade börjat mäta henne när hon gick bort. Men jag har funderat mycket på detta nyligen. Att hon hade lagt märke till statyn tidigare. Klädseln är gjord i tysthet, noterade Tranströmer, för ibland tar döden ut sin rätt. En skulptör hade mätt Margaretha Krook och höll tyst på att hamra koppar. Jag är nyfiken på Margaretha Krooks reaktion när hon fick reda på statyns förestående konstruktion. Denna acceptans av sin egen dödlighet.
Den sista våren som pappa tillbringade med oss var en jag aldrig kommer att glömma. När han slumrade till med glasögonen på vred han sig i sömnen och krossade båda linserna. Vi var tvungna att tejpa fast dem tills vidare, och pappas glasögon såg riktigt konstiga ut i ansiktet med all den vita tejpen. Vi försäkrade honom att vi skulle få dem professionellt fixade.
När han sov nickade pappa tyst med huvudet. Eh, tänkte han, det kanske inte var en så lysande plan trots allt. När han mötte våra ögon flinade han oss mjukt och sa: “Det är inte så långt.” Jag och mina bröder skrek: “Nej, nej, du har fel, det är en lång väg kvar!” och vi minns det ögonblicket tydligt. Än. Glasögonen reparerades aldrig. Tre månader efter det gick pappa bort.
Denna blixt av insikt som händer dig ibland. Acceptansen av sin egen dödlighet. Det trotsar beskrivningen, det är så motbjudande. Du fattar det, men du fattar det inte riktigt. Vi är medvetna om situationen men väljer att ignorera den. Däremot pratar vi inte medan vi syr våra outfits. Margaretha Krooks karriär och liv är uppdelad i elva kapitel. Hon är infödd Norrtäljean.
Hon hade velat bli skådespelerska sedan hon var liten. Fadern förlorade sin förmögenhet och familjen flyttade till Stockholm, där de bodde bekvämt tills han dog. Efter att ha avslutat gymnasiet 1945 skrev hon in sig på Beckmans till en konstutbildning. Holbergs Den jäktade innehåller ett spektakulärt självporträtt av författaren som den oattraktiva Magdelone.
Hon arbetade som flygvärdinna ett tag, men 1948 skrev hon in sig på Dramatens elevskola för att fullfölja sin dröm om att uppträda på scen. Yvonne Lombard och Jan-Olof Strandberg, två av Krooks klasskamrater, delar med sig av berättelser från sin tid i skolan och ger inblick i konstnärens arbete. Lombard säger att Krook var fantastisk från början, och Strandberg tror att hon kunde skära ända in i karaktärens hjärta.
