Peder Fogstrand Pappa – En svensk “Stureplansikon” och mångsysslare, Peder Herbert Fogstrand föddes i Stockholms Oscars församling den 14 maj 1975. Han går under artistnamnet Greven. Ett antal reklamkampanjer har visat honom, inklusive de för Bubblare och 118 800. Kampanjen “Pokerskolor” som han var en del av fick 100 000 tittare och stärktes av tv-reklam för en pokersajt i Norge och Sverige.
Förhandskunskap
Peder Fogstrand, född 1975, tillbringade sina uppväxtår i England tills han flyttade till Sverige 1996. Han har ofta tagit upp det faktum att hans pappa står för notan i intervjuer och andra sammanhang, ibland med en touch av humor och andra gånger utan. Han gjorde det också klart att detta var ett sätt att visa uppskattning för saker som hårt arbete i klassrummet. I en intervju med Glife 2004 uttryckte han sin önskan att samarbeta med händelser längs vägen.
Kända människor
Att Peder Fogstrand var stammis på Stureplanskrogar är troligen där hans berömmelse började, även om det är oklart när exakt. Peder Fogstrand, tillsammans med sina kompisar Richard och Eddan Lindh, slog till på allvar när de på TV4-nyheterna presenterade en artikel om “tvätt”-trenden inom champagne. Hans berömmelse spred sig utanför Stureplans inre krets och artiklar om honom började dyka upp allt oftare.
Han blev snabbt känd för sin berömmelses skull. Nattklubbsägarna lät honom stå värd för sina egna ceremonier, komplett med vild dans och små explosioner, och han blev snabbt något av en maskot för Stureplanspubliken. Han har blivit omskriven i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, kallad för att diskutera program i TV3 och plockat matsvamp i skogen sedan han tillträdde denna roll.
Bland de mest framstående personerna som kommit fram från Stureplan karakteriseras Peder Fogstrand av författaren Björn af Kleen i boken 00-talet som att ha “lyckats på nätet”, och han finns även med på Aftonbladets lista. Hans titel “Årets sämst klädda” 2007 kom från tidningen Café.” Greven” diskuterade pappas rikedom på nationell tv.
Skrek om “hardcore brats” var den barbrystade Laroy-vd:n i Båstad. Modemogulerna Sofi Fahrman och Elin Kling drack sin mens medan Maxinne Björk drack sin. De där Stureplansstjärnorna från 2000-talet levde upp det så här. Greven är ett vanligare namn för Peder Fogstrand. Bland Stureplans mest framstående personer i början av 2000-talet var Greven.
Peder Fogstrand har synts i annonser för Mr Green, 118 800, och Bubblare. Onlinesensationen Casino School skapades av greve Peders för Mr. Green. Grevens “En och en annan Margarita, en och en annan Corona” är en populär slagord. Greven har varit stammis på Stockholmskrogen Wookhouse de senaste åren.
Stockholm är platsen för Peder Greven Fogstrands födelse 1975. En av de mest populära profilerna på memmo, Greven publicerar ofta filmer som ger uppmuntrande ord, praktiska tips och personliga hälsningar för att lyfta humöret hos sina vänner. Den viktigaste mötesplatsen för Swedish 00 var en anspråkslös gatukorsning i Stockholm. Stureplan är överkonsumtionens sociala epicentrum och paradis, enligt Björn af Kleen.
Jag tror att den första hänvisningen till att Stureplan var ett “vägskäl där sprit säljs” gjordes av Fredrik Virtanen på Aftonbladet. Förmodligen gick tv-paret Anders och Måns ännu längre och kallade Stureplan en “fristad”. Stureplan ger faktiskt ett mycket oinspirerande första intryck, särskilt när det ses mitt på ljusa dagen.
Stureplan är nästan socialt realistiskt dämpad jämfört med New Yorks Times Square eller Londons Piccadilly Circus. Stureplan kunde inte ha misstas för något anspråkslöst torg i kontinentens storstäder det bestod av en ful svamp, en vägg, ett par uteserveringar, ett bibliotek och en handfull taxibilar.
Men den litterära gestaltningen av Stureplan är väldigt annorlunda. Som ett exempel på det moderna, internationella och glittrande Sverige har jag skrivit stycken för pressen och hyllat Stureplan. Om du utökar kvarteret till att omfatta gatorna kring Nybroplan samt Stureplan, hittar du en rad internationella klädbutiker och kändismatställen. Tunnelbaneentrén är hemlösa för hemlösa som är anställda men som lever på gatan.
Det ursprungliga konceptet för Stureplan var en liten version av ett explosivt klasssystem. Hedgefondsmäklare, pinnarrostare, brottslingar från förorten och oseriösa modebloggare var alla närvarande. Onekligen är denna skildring av Stureplan – en lokal full av champagne, glittrande av vackra speglar prydda med kokain – autentisk.
Varje turist vet det, även om det är mycket idealiserat. Dessutom, i många andra delar av Stockholm idag, hittar du klassutmärkelser, festdjur, handelshögskolestudenter och kompetenta klädbutiker. Vad är Stureplan under sitt respekterade varumärke? Tanken på Stureplan som en fristad fascinerar mig.
Som en iscensatt Ssvensk by i en era av globalisering. Denna samhällsinställning får mig att ifrågasätta om det inte åtminstone delvis är hemligheten med Stureplan. När sommaren 2006 gick mot sitt slut publicerade Alex Schulman sitt inledande blogginlägg på stureplan.se. Mediasensationen med samma namn hade sin början där.
Efter att Schulman vunnit ryktbarhet för sin känslolöshet deklarerade han att han hade uppfunnit en fiktiv karaktär som blev galen och därmed tog avstånd från sin ondska. Snarare än hans uppriktighet är det som sticker ut i mitt minne av Alex Schulman från stureplan.se den validering han erbjöd till en specifik typ av lokaltidningstext: flanörtexten.
En idealiserad och idealistisk skildring av en plats som utan ansträngning förändrar läsarens uppfattning om den platsen. Röda sammetsband, glittrande spritbaljor och världsomspännande jetsetkändisar som gömmer sig bakom svarta fönster var inte vanliga teman i hans Stureplanslåtar.
De var inte så intressanta. Om du följt hans journal hade du upplevt den sena fredagseftermiddagens förväntansfulla och provinsiella rastlöshet som genomsyrar i synnerhet Stockholm och Stureplan, doftat den regndränkta asfalten, bevittnat den gäspande personalen som serverade Alex Schulman kaffe vid 7-Eleven i gryningen , hörde klappret av lunchbestick på restaurang Sturehof, och såg de leende ansiktena på de som arbetade där.
Under ett decennium när alla större tidningar sade upp reportrar var Alex Schulman en exceptionell reporter. Läsarna var irriterade, delvis på grund av hans närsynthet. Den ökända Ystads Allehanda kulturredaktör och dagliga krönikören Robert Dahlström kommer sannolikt att tänka på.
Jag äcklades av Dahlströms vidriga tidningspajer när jag började min praktik och sommarjobb där vid sekelskiftet. En ny sort av grappa serverades i finrestaurangen, det fanns vinteräpplen på torget och trottoarerna reparerades. De var beroende av Dahlströms fynd innan de ville bli det, precis som de var på Schulmans rapporter fem år senare.
Trots att världen omkring oss blir mer och mer gränslös höll Alex Schulmans Stureplan tydliga gränser. Att komma in i en sådan bubbla kan vara befriande, särskilt om det låter dig känna dig både globalt ansluten och bländande på en gång. Webbplatsen stureplan.se byggdes efter den traditionella modellen för en lokaltidning.
Den verkade tala direkt till grannskapets insiders, även om den hade läsare från hela Sverige. Samtidigt som de förvisade faktiska internationella händelser till periferin, sprängde det upp lokala icke-händelser till gigantiska skopor. Liknande som en lokaltidningsartikel om gårdagens korpmatch eller kommunfullmäktigemöte bygger på samma grundtanke, så är det också dolda föremålsrapporten, som förblir sajtens grund.
Så blev Stureplan känd lokalt; varje samhälle hade till och med sin egen flagga. Klassiska mallar för små städer fanns i några av dessa. Det var de knappt klädda tjejerna som var våra. Det svenska ordet för “golddigger”, “grävare”, var ibland en nedsättande term för dem. En “gruvarbetare” var namnet på en obotfärdig grävare. En gruvarbetare lät sig skämmas bort med champagne hela natten utan att känna skuld.
Peder Fogstrand ägnade sin dag åt långa kaffe lattesittningar på Grev Turegatan och nätterna åt att dansa i ett hav av blonda brudar på nattklubbarna Köket, Laroy och Sturecompagniet, och Peder Fogstrand var en av Stureplans mest minnesvärda personligheter. Fogstrand sägs ha värderats till 47,8 miljarder kronor, enligt sajtens egen mytologi som kanske är något salt eller inte.
Hans far var laxmiljardär i Norge. Hans fars rikedom gjorde att sonen kunde leva bekvämt som daglönare. Autentisk 2000-talsdräkt från en bybor. Bokförlaget Albert Bonnier ringde till Östermalms berättare Denise Rudberg och lämnade ett meddelande på hennes telefonsvarare efter att hon gett ut tre romaner.
Paret hade strosat ut från restaurang Sturehof i hjärtat av Stureplan två dagar tidigare. Hennes make är kapitalförvaltare. Med en suck sa Denise Rudberg till sin man: “Nu är livet bra, nu behövs det bara att Abbe Bonnier ringer.” Jag önskade att det skulle gå i uppfyllelse två dagar senare. Stora förlaget har varit Denise Rudbergs förlag sedan dess. Sommaren 2008 var en vattendelare för Stureplans sociala liv.
Stängningen av en populär plats för grannskapets socialiter övervägdes vid den tiden. Det ikoniska korvståndet på Nybrogatan skulle vräkas av Stockholms stad. Byborna var nu i en hård kamp om rätten att äta gourmetkorv. Under min tid som sommarvikarie på Expressens kulturredaktion sände jag ut arkitekturjournalisten Dan Hallemar till korvståndet.
Hallemar kom tillbaka med ett fantastiskt inslag om “överklassens känsla för lite lantlig tristess”. Nationens huvudstad hade sett omfattande demonstrationer bl.an 2008. Om Odenplan och Hornstull samlades invånare mot de föreslagna stripgalleriorna. En korvkiosk stod alltså i centrum för den kommunala plankonflikten på fina Östermalm.
På en lista över demonstranter som motsatte sig utvisningen av korvexperten från Östermalm fanns representanter från framstående gamla släkter inklusive von Rosen, Gyllenhammar, Wallenberg, Silverstolpe, Hamilton och Gyllensvan. Jan Gradvall, Lars Nittve, Albert Bonnier och Kjell Alinge hörde till de kulturpersonligheter som hade gett sitt stöd till det civila upproret.
