David Thurfjell Föräldrar – Professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och svensk religionshistoria, Per David Thurfjell föddes den 22 februari 1973 i Solna. Han är professor i islamstudier och teologi. Till en början koncentrerade han sig på två delområden: shiaislam och pingstism bland romerna. Thurfjell har ägnat särskild uppmärksamhet åt väckelsereligiöshet inom dessa två domäner, vilket inkluderar aspekter av samhällelig mobilisering och mycket känslomässigt laddade ceremonier.
Shia-islam i Iran
Living Shi’ism: Instances of Ritualization Among Islamist Men in Contemporary Iran av Thurfjell (Brill, 2006) är den mest betydelsefulla produkten av Thurfjells forskning om shiitisk islam.
Pingstförnyelse i antikens Rom
Thurfjells andra betydelsefulla empiriska ämne är studiet av romernas karismatiska kristna väckelse. Längre forskning bland finska kaaleromer i Sverige och Finland ligger till grund för monografin Faith and revivalism in a Nordic Romani community: Pentecostalism among the Kaale Roma (IB Tauris, 2013).
Pingstväckelse, och särskilt de mycket känslomässiga ceremonierna, diskuteras i termer av deras inverkan på livet för ett urval av informanter i denna studie. Kaale Roma har varit mer utestängda från mainstreamkulturen, vilket har bidragit till denna renässans. Informanterna är fångade mellan den dominerande kulturens kulturella behov och den romska minoritetens.
Eftersom dessa krav inte alltid är kompatibla krävs ett forum där den resulterande spänningen kan diskuteras och lösas. Han talar om “Naturen, vår nya källa till kraft och reflektion” på vårens sista populärvetenskapliga café onsdagen den 27 april. Kost, träning och andra icke-invasiva metoder är vanliga diskussionsämnen inom vården.
Trots detta kämpar många människor i alla åldrar fortfarande med känslor av hopplöshet och utmattning. Hur ska vi hantera livets upp- och nedgångar, från det vardagliga till det katastrofala (som sjukdom och död)? Förbises effekterna av existentiell ångest och reflektion? God existentiell hälsa är förknippat med att ha någon form av tro eller övertygelse som hjälper till att klara livets stormar. Svenskarna har blivit kallade det mest sekulariserade folket på planeten. Huruvida vi har blivit så sekulariserade att vi inte längre ifrågasätter vår existens är ett öppet ämne.
En andlig gymnastiksal
Eller har vi upptäckt en ny religion att hämta styrka från, som professor David Thurfjell föreslår? Är naturen, till exempel, vårt nya andliga gym? Nature: Our New Source of Power and Reflection är temat för hans nästa föreläsning vid Högskolan i Skövde. David Thurfjell är professor vid Södertörns högskola och religionshistoriker. Många böcker har skrivits av honom, bland annat “Det gudlösa folket” och “Granskogsfolket: Hur naturen blev svenskarnas religion” (Sekulära svenskars religiösa attityder). David Thurfjell fick 2020 tidningen Fokuss pris Årets kultursvensk.
Vårdforskningsstiftelsen Skaraborgsinstitutet är ny medarrangör av föredraget. Skaraborgs seniorhögskola, Folkuniversitetet och Högskolan i Skövde avrundar gruppen. Det var en stormig natt i november 1979 som jag verkligen förstod innebörden av frihet. Jag hade tillbringat några månader i Sverige. Jag var femton år gammal, missnöjd med vart livet hade tagit mig (en nedgången stadsdel i Malmö) och hemlängtan till Sovjetunionen.
Det var sent och natten var mörk, så jag tillbringade det mesta av min tid med att gå med ner ögonen. Det gjorde mycket ont i mig. Sedan tittade jag plötsligt upp och kunde inte hämta andan. Runt omkring mig reste sig höga skyskrapor med otaliga fönster. Och i vart och ett av dessa fönster lyste en pyramid och en sexuddig stjärna.
Jag skyndade mig hem för att fråga min mamma vad som hade hänt. De fårnära jul, konstaterade hon. I Sovjetunionen undvek vi julhelgen. Vi såg nyårsafton som en borgerlig kompromiss och även internationella kvinnodagen och oktoberrevolutionen. Som svar förklarade jag: “Jag förstår, när det är jul i Sverige säger staten att man måste tända en pyramid i fönstret.” Till vilket min mamma sa: “Nej, svenskarna gör det helt själva.”
Religionshistorikern David Thurfjells nyligen utgivna bok, Det gudlösa folket – de efterkristna svenskarna och religionen, väcker i mig en känsla av vördnad och förundran över att människor fritt och öppet kan uttrycka en tradition utan yttre tvång. Ändå, efter att ha läst Det gudlösa folket, inser jag hur fruktansvärt problematiska de religiösa symbolerna är för svenska folket, även om adventsstalarna och julstjärnorna för mig representerar demokrati och frihet.
För att vårt samhälle är det mest sekulära överallt i världen. Men är vi det? Syftet med Thurfjells grundliga, välskrivna och mycket intressanta forskning, som bygger på intervjuer och historiska översikter av religion, är att ta upp denna och andra fascinerande frågor. Hur kan ett folk göra anspråk på att vara världens mest sekulariserade när så många av dem formellt tillhör en religiös organisation, ansluter sig till kristna seder och frivilligt marscherar iväg till yogakurser och healing-sessioner?
På frågan varför de inte kallar sig kristna, ger människor som döper sina barn, gifter sig i kyrkor och ber till Jesus i svåra tider en mängd olika skäl. I ett nötskal: med tanke på att vi agerar precis som alla andra i världen, varför är det så att alla andra är religiösa men inte vi? Vi har kommit fram till denna vanliga sorts kristendom som alla följer utan eftertanke; efter 35 år i Sverige har jag kommit dit också.
Jag döptes som vuxen, gifte mig med en präst i Svenska kyrkan, umgicks med munkar och nunnor och skrev en bönebok för barn, vilket allt krävde omfattande religionsstudier. Det är sant att jag identifierar mig som en kristen. Ändå gör jag det inte så ofta. Det är vid denna tidpunkt som David Thurfjell på ett insiktsfullt och lärorikt sätt presenterar den stora motsägelsen i sin bok Det gudlösa folket.
Denna breda, omfattande definition av vem som är kristen av Svenska kyrkan har haft en exceptionellt negativ inverkan på det svenska samhället som helhet på grund av kyrkans historiskt distinkta utveckling med starka band till staten. I dess ställe finns definitionen av “kristen” som innehas av frikyrkorna. Det är därför du är kristen om du kan sjunga “Halleluja” med slutna ögon och huvudet lutat åt sidan, om du tror att allt Bibeln säger utan att ifrågasätta, och om du hjälper behövande när det är möjligt.
Eftersom så få svenskar uppfyller detta udda kriterium väljer de allra flesta att tvivla på äktheten av sina kristna erfarenheter. De ritualer som förknippas med religion kallas seder, rutiner eller inget att hålla fast vid. Eftersom svenskar anser sig vara “världens modernaste människor” är det naturligt att De Andra är den ende som ägnar sig åt den tråkiga “religionen”.
Ett oproportionerligt antal “De Andra” är muslimer. Traditioner och seder som muslimsk kost, klädsel och högtidsfirande kan inte ignoreras. Enkelt uttryckt, om du täcker ditt ansikte med en slöja eller ett skägg, är du en toktroende. Den dubbelmoral som är på gång här har sitt ursprung i den lutherska teologin men också i viss mån i den nuvarande modet för allt nytt. Av den enkla anledningen att vi inte delar Luthers övertygelse.
Begreppet individuell frälsning enbart genom tro kom till oss från Martin Luther. Den enda sanna religionen är den som kommer inifrån, inte genom yttre praxis. Följaktligen är du inte religiös om du saknar glöd för din tro. På samma sätt, om du är religiös, genomsyrar din tro varje aspekt av ditt liv.
Svenskarna är ett radikalt folk i detta avseende. Samma strålande oböjlighet är svår att finna i andra civilisationer.Jag växte upp som judisk, och vår kultur lär att du aldrig ska dela detaljerna om din inre konflikt med Gud med andra. Att visa sin lojalitet genom att följa regler och seder är dock avgörande.
Just nu är vi mitt i sommaren. Få av oss kommer att ta hänsyn till Johannes Döparen eller för den delen Oden och Freja när vi pryder majstången, kokar sill och potatis, samlar blommor och tar nakenbad, allt detta kommer att ske frivilligt, spontant och utan statliga order. Resten av världen är så medeltida jämfört med oss. Å andra sidan är ingen mer religiöst konservativ än vi.
