Erik Hågård Sjukdom – Den mörka dystopin “Lilo” var Hågårds första publicerade verk 2020, och den blev väl mottagen och markerade hennes genombrott som författare. Aftonbladets recensent Göran Greider hyllade utgivningen av “Ursinnet” tidigare i år, kallade den “ett mörkt litet mästerverk” och beskrev den som en annan typ av undergångsroman.
Erik Hågård har varit bosatt i Malmö sedan 2007, medan han föddes i Linköping. Nyheten om hans död tillkännagavs på torsdagen av Albert Bonniers förlag. Erik Hågårds litterära universum berör mig djupt. I en intervju med Sydsvenskan jämförde hans förläggare Helena Ljungström sin klients svidande skildringar av mänskligheten med svarta diamanter: både bländande och ömmande vackra.
Det var Erik Hågårds 51-årsdag. 2020 gjorde Erik Hågård sin litterära debut med boken Lilo, som berättar historien om Loé och Gawar när de strävar efter att nå den heliga staden Port Ondeo. Berättaren av Erik Hågårds andra roman, Ursinnet, som utspelar sig i en metropol under Firmans styre och där fabrikerna fortsätter att mala i det oändliga, publicerades i augusti 2023. Kritikern skrev för Aftonbladet: “Till slut… Jag börjar tro att jag har läst något från ett mörkt litet mästerverk.”
Utforskar och illustrerar människans egna otillräckligheter i sina romaner Ursinnet och Lilo, samt det stora elände som följer av dem. I en framtid där våra nutida beslut formar en hård och farlig verklighet, föreställer Hågård sig ett samhälle där människor tvingas anpassa sig. att överleva. Använder orubbligt språk, Hågård
Redaktionschef Helena Ljungström:
Erik Hågårds litterära universum berör mig djupt. Hans vilda skildringar av mänskligheten kommer alltid att finnas med mig, som svarta diamanter – glänsande och vackra och fruktansvärt skarpa på en gång. Erik Hågård är bosatt i Malmö och föddes 1972. Han blev 51 år gammal. Enligt DN tog hans debutroman “Lilo” beskriven som en dystopisk framtidssaga fart för cirka tre år sedan.
Andra romanen “Ursinnet” gavs ut i somras av honom. Recensenten från Aftonbladet kallade boken “ett mörkt litet mästerverk”. Helena Ljungström, förläggare på Albert Bonniers Förlag, uttryckte i ett uttalande hur djupt Erik Hågårds litterära värld har påverkat henne. “Jag kommer att bära hans skoningslösa skildringar av människan med mig som svarta diamanter, smärtsamt hårda och skarpa, på samma gång skimrande och utsökt vackra.”
Läser jag bara en lång, desorienterande dikt eller upplever jag en vanföreställning på 382 sidor? Eftersom artisterna i själva verket är verkliga människor som lever sina liv här och nu, fungerar berättelser om vad som händer efter världen som vi känner den ofta bäst som film. Även i de värsta road-filmerna, som Waterworld och I Am Legend, blir det vanligtvis ett lyckligt slut när vissa karaktärer tar sig till babord.
Heck, till och med Cormac McCarthty lyckas tända ett ljus i slutet av den fruktansvärda roadmovien. Men i Erik Hågårds andra dystopiska roman – jag föredrar att inte kalla det en postapokalyptisk fiktion – möter huvudpersonerna ett fullständigt sammanbrott, brist på bakgrundsinformation, fullständigt utanförskap från samhället och en förstörd värld utan utväg.
Hågård förblir tyst om maskinvärldens undergång, som tidigare var en fristad som försåg varje ungdom med sina förnödenheter. Domedagen har för länge sedan passerat, kanske till och med hundratals eller till och med årtusenden sedan. Mörka moln rullar in, havsnivån stiger och skogsbränder flammar.
På företaget arbetar vår anonyma huvudperson för ett företag vars uttalade uppdrag är att återvinna resurser från sedan länge försvunna civilisationer; men inte ens han vet det verkliga syftet med sitt jobb: “all fritid väntar på att arbeta, allt arbete väntar på att fly.” Anställdas liv ägs av företaget. Ursinnet är genomgående en dystopisk framtidsbok om arbetarklassen som utspelar sig i en dystopisk framtid där kollektivism är obefintlig.
“Ett torn av stenkistor” beskriver skyskrapan där hans modullägenhet ligger. Samtidigt pågår ett evigt krig av någon typ. Bokens titel, Ursinnet, har länge förbryllat mig. Det finns absolut noll insinuation av vrede mot den nuvarande situationen i titeln. En mer exakt beskrivning av det ursprungliga sinnet skulle vara en som kännetecknas av inneboende empati, harmoni med naturen och icke-våld mot andra kännande varelser.
Ibland kan ett primitivt minne från innan saker gick fel gnugga mot dig och skicka dunkla impulser över ditt nervsystem. Antropocentrismen har förändrat själva grunden för vår planet och drivit oss in i en ständig kamp mot allt naturligt och skapat. Ursinnet är ett långvarigt fördömande av denna attityd. Nu när Homo sapiens har tagit livet av sig, kommer den antropocena eran till en
stänga. “Vi är den enda ohyran någonsin”, säger huvudpersonen
Hur kan du förmedla en berättelse om en skadad värld? Detta är den centrala frågan som utforskas i Hågårds arbete. Hur kan man skildra sjukdomen inifrån och ut? Med världen som kollapsar faller också berättelsen samman. “Mercury, rubber smoke, the black sea” är bara ett exempel på hur huvudpersonens anteckningar ofta består av en upprepad lista med fakta och händelser utan några verb för att binda samman universum. Alternativt “Dödsblå himmel och öde hus, svart glas och stenlaminat.”
Kan en berättelse som inte finns i en bok återberättas? Eller författare ett stycke om en planet i ruiner? Vi är i fruktansvärd form om den situationen korrekt beskriver vår nuvarande situation. Det har alltid varit min position att motbevisa följande påstående som gjorts av marxisten Fredric Jameson, som kan ha varit korrekt eller inte:
“Långsamt börjar vi inse vidden av en historisk situation där vårt sociala liv som helhet blir allt mer oförenligt med språkets och individuella uttrycksförmåga.” Är det för att den skildrar det omöjliga i en berättelse som fångar vårt eget hemliga framtida öde som Hågårds roman fängslar mig?
Allt beror på det här: en nybörjare svensk författare vars kreativa förmåga gör honom till tal om staden och som äntligen kläcker den stora postapokalyptiska roman som vi alla har väntat på. Erik Hågårds “Lilo” skildrar en ung flickas överlevnadsäventyr med ett öga när hon navigerar i en värld som är ödelagd av eld.
De “ciliserade” är en sedan länge svunnen civilisation som lämnade efter sig ruiner av byggnader och bilar, såväl som giftiga vattenpölar och uttorkade flodbäddar. Måsar är värst; de blir hånade, och om du har tur kan du fånga ödlor för att äta. Om du inte är det, kommer du att sluta sluka. Skam väntar dig oavsett dina handlingar. Kontrolleras, utnyttjas eller ägs. Endast begreppet ingenting existerar.
Men se, pojken Gawar är fast besluten att leda den förlorade Loé till en plats där hon kan finna tröst. Död, sjukdomar, svält, bedragare, berusade religiösa ledare och jägare är bland de hinder som de möter längs vägen. Nästan allt jag gör är att vänta. Men han räddade också helt främlingars liv och vidhöll sitt ord. Återigen har människan gått ner i djurbeteende.
På avstånd läser romanen som en mashup av flera genrer: “Mad Max Fury Road” (filmen) med icke-funktionella bilar, Minecraft och andra datorspel, “The Road” av Cormac McCarthy och annan litteratur, rollspel miljöer och dystopisk fantasi med vattenbrist i allmänhet. En förändring har dock skett i denna subgenre.
En ny legitimitet har tilldelats den i vår tid till följd av klimatförändringarna och flyktingfloden. Något som för femton år sedan inte hade någon plats i vårt samhälle kan nu få ett mer permanent hem i vår kultur. Men dess kreativa talang är nödvändig. Den ägs av Hågård. Barnen föds med inre organ som håller på att kvävas och sex som är skrumpna; livmodern är en återvändsgränd och testiklarna är små broskpärlor.
Jag tror aldrig att jag har läst en svensk författare – absolut inte en debutant – som kunde skapa en så levande fiktiv värld och skildra dess landskap med sådan precision, koherens och språkskicklighet. När ett barn föds är deras hjärnor som en plockad blomma och deras händer är som fenor – hjälplösa och expanderar över revbenen.
Ibland påminns jag om Birgitta Trotzig eller Mare Kandre, vars verk hade en fascinerande kvalitet på grund av sitt språk, upprepningar, tyngd och poetiska monotoni. Dessutom finns det en värld av tänkande och tal som är både föråldrad och hård; trots försök att modernisera vägrar den att göra det och känns konstigt nog logiskt vanligt i den här miljön, som bara tjänar till att stärka fiktionen.
Bortom mänsklig fördärv sökte Trotzig en nåd. I själva verket, trots avhumanisering, finns det en mänsklighet i detta. Naturligtvis kommer det inte att bli en page-turner på grund av dess 405 täta sidor. Att vara ett offer själv, läs Loé och Gawar. Men till skillnad från Trotzig kan Hågård inte fördjupa sig i individernas innersta tankar och känslor i berättelsen för att avslöja en universellt kännbar kärna.
Detta är ett stort problem eftersom det tyder på att boken inte tar upp en fråga som är viktig för läsare i sin egen genre. Då drar jag paralleller mellan en debutroman och en av vårt lands mest lysande författare. Även om “Lilo” inte är särskilt märkvärdig, är det en enastående debutroman.
