Joel Spira Föräldrar – Joel Spira fick sin utbildning på Malmös Teaterhögskola. Därefter var han aktiv med andra organisationer, bland annat Teater Västmanland och Örebro länsteater. Dessutom har han varit med i ett flertal föreställningar på Stockholms stadsteater, bland annat Apathetic for Beginners, Markurells i Wadköping och Bröderna Lejonhjärta.
Spiras utbrytarroll var bland annat tillsammans med Joel Kinnaman som bratten Nippe i filmen Snabba Cash. Det här var en karaktär som han gjorde om i Snabba Cash 2. Han har gjort framträdanden på tv i bland annat Solsidan, Anno 1790 (som Freund) och Hinsehäxan (som Klotis). Hans utbrytarroll inträffade under tre säsonger av den svensk-finska tv-serien Tjockare än vatten (2014–2020).
Spira nominerades till Kristallen 2014 i kategorin Årets manliga skådespelare i en tv-produktion, tack vare prestationen också. Spira vann en guldbagge för bästa manliga huvudroll vid Guldbaggegalan 2024 för sin roll i den dramatiska filmen Sindabokken. Vi har tre barn mellan Spira och hennes man. Som barn började han uppvisa tics, eller nervösa ryckningar, som han tillskriver stress.
Tics kan dock induceras av vissa stimuli. Det är dock sällsynt. Skådespelare och hängiven förälder Vid 35 år är Joel Spira stadigt planterad i världen och omgiven av ett överflöd av kärlek. Enligt Joel anser han sig vara ganska lyckligt lottad i förhållande till sin familj. Det var i höstas när han gjorde sin scendebut som Laserman. Nu spelas på biograferna, “Syndbocken” är hans första huvudroll i en långfilm.
Att bära en hel film är lite skrämmande. Och ändå var jag säker på min förmåga att hantera uppdraget. Joel Spira, 42, tycker att det här året har varit jättebra överallt. Hans assimilering i populärkulturen har varit gradvis, men stadig. Den här sticker ut även när den spelar en biroll.
Det är ett ädelt yrke, och jag har varit noga med att ge allt, även i små roller, säger Joel Spira. Saker med tv började puttra efter att “snabba kontanter” gynnat mig mycket. Mina tre säsonger på “Thicker than water” spenderades i en stödjande kapacitet.
Spira agerar oärligt
Johannes Brost (1946-2018) fick en Guldbagge för sitt arbete med “Avalon” (2011), regissören Axel Peterséns debutfilm. Utspelar sig på Malta, hans senaste thriller “Scapegoat” följer en grupp svenskar, av vilka några är mer välbärgade än andra. Inkluderar även Joel Spira i sin debutfilm. Han porträtterar bedragaren “Dimman”, som återvänder till Malta efter en lång frånvaro för att delta i bröllopet mellan sin tidigare kollega och vän, Christopher Wagelin, med Julia Sporre. En arbetskamrat han lurade ur deras pengar.
“The Mist” – vem är hon?
En mystisk individ. För inte så länge sedan utstrålade han en enorm självsäkerhet. En lottosvindlare som lurade sin kompis av hans önskan om snabba pengar innan han övergav honom. Han bär bördan av denna skam. För att han ska kunna fortsätta leva försöker han nu utrota det. Han har lite orent mjöl i påsen.
Det är inte många scener där jag inte är inblandad eftersom berättelsen berättas via honom. I nio veckor var jag närvarande hela tiden. Att behålla positionen i samma värld är avgörande. Efteråt kan även till synes obetydliga uppgifter, som att stå still och stirra på ett föremål, vara utmanande.
“Tappade kanske tio kilo i vikt”
Innan filmen tränade jag mycket. Jag ska låtsas att jag är en som tillbringat åtta år till sjöss så att jag inte framstår som en småbarnspappa från Solna; Jag tror att jag tappade runt tio kilo (skratt). Med tre egna barn räknas Joel Spira inte längre som småbarnsförälder, trots sin bostad i Solna.
Tyvärr hindrade hans akademiska prestationer honom från att följa i sin fars fotspår och bli läkare. När hon arbetade som biologistudent och anställd på ett kafé föreslog en kvinna att han skulle fortsätta att agera som en karriärväg. Han tillbringade en tid på Stockholms Spegelteatern innan han sökte till och antogs till Malmös Teaterhögskola, där han var kvar 2003-2007. Från den tidpunkten fortsatte det.
Tjänstgjorde som Laserman
I ett true crime-evenemang på Cirkus i Stockholm i höstas gjorde han rollen som Laserman. Ett oförglömligt äventyr. En hel del planering. Det var ord mot ord vad han sa under de riktiga förhören, levererat på ett sätt som gjorde att det lät som om han sa det just då.
Att dela berättelsen verkade livsviktigt. Medan han gjorde det var det mycket som gick fel. Mina föräldrar såg till att jag gick hem direkt efter aktiviteter som fotbollsträning när jag var 10, 11 och 12 år genom att ringa runt och kolla. Att kommunicera innebörden av Lasermannens de facto uttalande är därför värt besväret. Människor har blivit berörda och för det är jag tacksam.
Kommer med ett alldeles eget hus
Ett härbärge nära familjens bostad är dit Joel Spira går när han inte arbetar. Det är nu en verkstad som jag byggt. Mina kunskaper inkluderar smide, svetsning, och arbeta med trä, läder och stål. För skojs skull gör jag det. Cirkus presenterar “Lasermannen” med Joel Spira som hjältinna. Åtminstone har de använt modeordet “true crime” den här gången. Min oro smög sig in som ett brev på posten, och jag började känna allt mindre för att skriva till dig.
Tänk tillbaka på tiden då vi spelade Laserman när vi var barn. Ingen annan brydde sig om hur vi slutade spela Laserman. Vi gjorde det enbart för att njuta av det på den tiden. Lika mycket som Lasermannen riktade sina ljusstrålar mot våra föräldrar och allt de stod för, alla ville vara han. Du observerade när vi sprang omkring på lekplatsen som höns i ett sus och försökte ducka bakom betongbarriärerna som omgav den.
Fullständigt kaos uppstod när den röda laserstrålen, som inte kunde upptäckas för blotta ögat, kikade genom betongbarriärerna. Offer för den karmosinröda osynliga strålen som du trodde att du slog hoppade bakåt medan de förbannade ödet. Jag har inget minne av de vuxnas platser nu när jag är vuxen.
Jag minns inte heller några anekdoter från de andra barnen som, precis som du, var tvungna att hantera den ständiga rädslan att deras föräldrar skulle bli nästa offer för ett fruktansvärt mord. Det var och förblir en enorm mängd tystnad kring våra känslor och dina. Våra bekymmer existerar på alla sätt inte. Två läger, om man så vill.
Även om det finns många medieskildringar av Laserman – dokumentärer, filmer, böcker och pjäser – är nästan ingenting känt om dig, mig eller någon annan som lyckades överleva denna terrorist och mördare. Ingen skulle våga stämpla honom som terrorist. Offren, du och jag ingår ofta som ett tröstpris i en dokumentär.
Anledningen är att våra röster sannolikt kommer att vara mest effektiva där. Statistiskt, numeriskt och som tillfällig information i en annan persons berättelse. Några av dem är där för att stärka Laserman. Vi och våra berättelser spelar ingen roll jämfört med honom. Han går under mer än ett namn och erbjuder flera synpunkter.
Förutom i fall av “kulturellt betingade våldsbrott” har vi någon identitet överhuvudtaget? Men hur kan de som skänkt oss våra namn möjligen förstå en kultur som de aldrig har stött på? Av någon anledning fortsatte du att bete dig mänskligt i en värld som avvisade dig. När du kände att ingen uppmärksammade dig eller när samhället ignorerade dig? Du var inte precis känd för att vara reserverad.
Det var en lång period när du helt och hållet avvisade din givna plikt och position. Däremot började du, precis som vi andra, någon gång hålla tyst. Men du upptäckte inte lugnet i stillheten, till skillnad från de flesta av oss. Men även i din stillhet fanns det en strimma av hopp. Av någon anledning, när du slutade prata, verkade folk ta notis.
Och de gjorde arrangemang för att du skulle vara på utsidan, som om du hade en brådska att bryta din fruktansvärda stillhet. Det sades tydligen att kultur kan rädda dig. Ditt livs upplevelser skulle vara det medium genom vilket dina skapelser skulle växa fram. Så länge de matchade deras förutfattade meningar om dig, det vill säga. De tyckte förmodligen att platserna du fick var ett anständigt val så länge människorna i mitten inte hörde.
Den enda haken var att de platser du hamnade på startades av individer som aldrig riktigt uppmärksammade vad du hade att säga, så du blev stum igen. Någon gång. Anledningen är att du föraktade att vara ensam. Och det är förmodligen den sista droppen som skickade ner dig.
Lite utrymme fanns för individuella uttryck och självuttryck. Dörren de öppnade för dig var den enda du kunde använda. De letade efter den där dörren som skulle förvandla dig till den ideala medlemmen av samhället. Tyvärr byggdes dörren som du och andra som vi kunde använda faktiskt av människor som valde att inte lyssna.
