Lina Wolff Partner – I Spanien och Italien har Lina Wolff bott och arbetat. Hennes novellbok Many People Die Like You, som kommer att publiceras i engelsk översättning från And Other Stories 2020, startades under hennes tid i Valencia och Madrid. Hennes debutbok, Bret Easton Ellis and the Other Dogs, vann Oxford-Weidenfeld Translation Prize, Swedish Vi Magazine Literature Prize, och kom med i Sveriges Radios pris 2013 för årets bästa roman.
Numera är hon bosatt i södra Sverige. The Polyglot Lovers, hennes andra bok, belönades med både Svenska Dagbladets pris och Augustpriset, Sveriges främsta litterära utmärkelse. Författaren och översättaren Saskia Vogel, ursprungligen från Los Angeles, är för närvarande bosatt i Berlin. Hennes första bok, Permission, kommer att släppas 2019 på engelska, spanska, franska och svenska.
Ledande svenska författare inklusive Lena Andersson, Katrine Marcal och Karolina Ramqvist har alla översatts av henne. Granta, Guernica, The White Review, The Offing, Paris Review Daily och The Quietus är bara några av de tidningar som har publicerat hennes författarskap och översättningar. Det galnaste året är äntligen över. Pris för augusti, deadline för publicering av fackböcker och Hundra Years of Solitude ny översättning. och en splittring.
Det är logiskt att Lina Wolff längtar efter yoga och en genuin pubrunda. Det är omöjligt att stoppa kroppens naturliga försämring. Men fläsket! Jag minns inte att jag någonsin känt mina lår klamra sig fast vid en sits som de gjorde på bussen till Hörby eller hemfärden till Lina Wolff. Bussen kan vara skyldig; sätet verkar glöda och värmesystemet kan vara felaktigt. Det kan också bero på att hennes senaste roman, en av höstens mest spännande, har titeln Köttets tid.
Den mest troliga anledningen är den sista. Vi kanske börjar med att definiera vad kött betyder för Lina Wolff. Eftersom det är mer djupgående och existentiellt än maten vi konsumerar eller den fysiska form som våra kroppar tar. Hon är mer driven av impulser och primära känslor som förbittring, begär och avund.
Dessutom, vad som händer med själen vid en tidpunkt då så mycket styrs av köttsliga instinkter antyds av det.Hon skrev boken för att hon hade upplevt det på egen hand: “Jag var i ett förhållande som övergick till destruktivitet. Jag började undra om jag kanske så att säga lät köttet definiera termerna när jag försökte lista ut vad som var fel Det kan vara lite nyanserat, jag kan fortfarande tydligt minnas min rädsla för att leva i isolering, för att bli “fysiskt kall” och för att sakna mänsklig värme.
Lina Wolff tänkte inte på önskan då. I efterhand kan jag se att jag definitivt blev helt fångad av köttet och offrade något mycket djupare vad man skulle kalla själen i processen. För att inte bli för intim tar hon ett stort andetag. Jag pratar mer generellt om partnerskap när man inte agerar på ett sätt som är acceptabelt mot varandra. Men du gav upp. låter ens impulser, eller köttet, kompensera för brister som de inte kan hantera.
Det är utmanande att hålla ut. Dessutom uppmuntras begärets kraft i vårt samhälle och era. Då blir det problem, eller hur? Ja, att tillåta lusten att flöda kan leda till problem. Något annat hände idag. Vita kaffekoppar och två tända ljus. Enorma, ljusa utrymmen med en hund som sover kontemplativt i sin korg.
Lina Wolff bor och arbetar i “odlingsmarken” som hon refererar till det. Tio år senare i Italien och Spanien återvände hon till sin barndomsby. Tanken att hennes son inte skulle ha tillgång till miljön, stillheten och den frihet hon själv upplevde som barn var verkligen outhärdlig när hon hade hunnit vara gift och skaffa en son.
Jag var lite för svensk för att låta mitt barn växa upp i stadsmiljö. Hon ger några inblickar i deras liv i Valencia efter deras sons födelse. Hon hade kommit fram till att det enda sättet att uthärda spansk kultur var att tuffa till och dra ihop magen. Jag kunde hantera det själv, men jag kunde inte se mitt barn lida. Han började skolan när han var fem år gammal, och jag minns att undervisningen var riktigt utmanande.
För att hon skulle kunna skriva krävde hon också den skånska tystnaden. För att kunna koncentrera dig på det du bär inuti måste du vara lugn. Hon svarar medan hon flyttar armarna över det breda bordet: “Och jag behöver utrymme. Berättelserna i Lina Wolffs samling Många människor dör som du utforskar identifieringens träldom, vreden i knutna relationer och gemenskapens strama klostret.
De inkluderar KINKY MORD, fruktansvärd försummelse, eländeporr, människouppoffringar och mirakel. Jean Genets beröm för “elegansen i de mångfaldiga attitydspelen” antyds av Wolffs död, som kan vara verklig, andlig eller metaforisk och är alla unika. Wolff undersöker voyeurism, övervakning och efterlevnad; hur behov och önskemål
fläta samman under imponerande blickar; och hur karaktärers lidande lockar, stöter bort eller till och med kräver samarbete. Det mänskliga hjärtat är hungrigt, och samhället tänker inte mycket på kärlek, oavsett om man överger sin tro, ägnar sig åt äktenskapsbrott eller räddar en själ. Som en svensk som reser genom Iberia framhäver, firar och satiriserar Wolff några utmärkande spanska särdrag: cava, skaldjursgrytor, solsken, värme och sexiga stränder, men också allvar, vidskepelse, envis tystnad och nyfikna ögon som förväntar sig värdighet och framtvingar konformitet.
Tio av hennes berättelser utspelar sig i Spanien (två med en korsning mellan Sverige och Spanien), och fyra i Sverige. I “Nuestra Seora de la Asunción” försöker en ung svensk mamma som bor i Madrid att övervinna förlossningsdepression genom att gå ombord på en buss till Granada. Hon är orolig för att hennes vänner skulle missta henne för “en av de kvinnor som simmade topless i Benidorm på 1970-talet.”
På vägen pratar en vän vid namn Filomena om ett möte som hade “ohämmat sex”, och erkänner att hon inte har något emot att bli tvingad att göra saker “eftersom jag kan vara både rovdjur och byte på samma gång.” Dessa berättelser där kvinnor segrar och män klarar sig sämst är omringade och genomslingrade av Filomenas bravur, en frestande ouroboros av tvetydighet. Berättaren, som lider av värmeslag utanför en kyrka, ser den eldögda, svarta dödsängeln närma sig henne.
Hon bestämmer sig för att inte avslöja sin vision eftersom hon inte vill vädja till sin mans traditionella, vidskepliga sida. Medan hon söker tröst i filmerna tittar hon på This Must Be the Place, med Sean Penn som hennes mörka dödsängel (Paolo Sorrentino, i verkligheten), och anklagar Penn för att klumpigt imitera Tarantino. Wolffs oro för den sociala störning och dysfunktion som orsakas av mäns cretinösa våld, grepp om osäkerhet och avskyvärda fruktansvärda smak framhävs av hennes förvirring.
Berättaren av “Veronica” tänker fria till sin flicka, som redan är nöjd med att arbeta i sin fars bar, under en tjurfäktning när matadoren ger nådkuppen. På sin egen förföriska Veronica vill han göra en variant av veronican, matadorens drag som Hemingway kallade “provstenen för allt kaparbete” eftersom “det är där du kan ha det yttersta i fara, skönhet och renhet av linje.”
I tjurfäktning har manövrarna där tjuren helt passerar mannen under hans ledning den största krediten. Detta händer i veronican. Mer nyckfull kapris än skickligt capearbete, men hans avgörande ögonblick sönderfaller till stenad distraktion när han tänder en joint snarare än att sänka sitt svärd; yrsel Veronica kräks, och det slutar med att han inte avleder en tjur som laddar utan en behändig peruansk panhandlare utklädd till Musse Pigg som han fångar när han trevar efter sin flicka.
I “Maurice Echegaray” anställer huvudpersonen först den tuffe Almudena för att fungera som hans administrativa assistent innan han byter till Rebeca, ett “riktigt proffs”, som säkrar lukrativa affärer och senare blir hans flickvän, musa och medbrottsling. I ett omklädningsrum tittar de två kvinnorna på varandra, men deras erotiska spänning handlar mer om konkurrenskraftig försäljning savoir faire än celluliter kontra slankhet.
Almudena, en hemmavarande mamma, gjorde stora poäng genom att få sändningar med badmössor till El Corte Inglés, den bastion av kastiliansk konsumtion, medan Maurice och Rebecas cava-dränkta triumf är frestande och skrämmande. Power-parets “död” består av gripande, en sond och avskärmning, men inte innan de dansar trotsigt i regnet, med grannarna som tittar på från balkonger och refererar till dem som “burhöns, eller som vilket djur som helst som hålls i staplade burar. “
Wolffs förföriska, ofta lustiga mardrömmar kombinerar ambition, missbruk och snurrig osäkerhet till kvicksilver-gräsket av det egendomliga och quotidian som inkluderar sju bokstavliga dödsfall, varav fyra är djur (en katt, en tjur, en gorilla), varav tre är människor ( ett mord, två ålderdomsförfall och ett människooffer), samt den svarta dödsängeln i “Asunción”.
Wolffs arbete är jämförbart med andra anmärkningsvärda samlingar av kvinnliga författare som berörs av våld, förtryck och könsmaktsdynamik: Anas Nins Under en glasklocka och andra berättelser, Isabel Huggans The Elizabeth Stories och Lucy Corins Hundra apokalypser och andra apokalypser. Det är en riktig teater av grymhet, konstigheter, tabun, manipulation och illvilja.
