Maria Lundberg Författare – Maria har nu en bakgrund inom sociologi och en magisterexamen i socialt arbete. Hon hoppas att hon genom att dela med sig av sina erfarenheter kan hjälpa till att normalisera diskussioner om sexuella övergrepp. Vi behöver varandras hjälp för att hitta barnen som slutar som jag gjorde. Efter tio år i fältet undervisar Maria nu på Mälardalens högskolas socialavdelning.
Hon sitter i styrelsen för Rädda Barnens Sollentunaavdelning och driver företaget Vara Barn, där hon föreläser om socialtjänstens roll från den första orosanmälan till genomförandet av eventuella nödvändiga åtgärder. Maria har nu en bakgrund inom sociologi och en magisterexamen i socialt arbete.
Hon hoppas att hon genom att dela med sig av sina erfarenheter kan hjälpa till att normalisera diskussioner om sexuella övergrepp.
Vi behöver varandras hjälp för att hitta barnen som slutar som jag gjorde. Efter tio år i fältet undervisar Maria nu på Mälardalens högskolas socialavdelning. Hon sitter i styrelsen för Rädda Barnens Sollentunaavdelning och driver företaget Vara Barn, där hon föreläser om socialtjänstens roll från den första orosanmälan till genomförandet av eventuella nödvändiga åtgärder.
Maria Lundberg, nu 47 år gammal, har hela sitt vuxna liv arbetat för att övervinna den förnedring hon kände till följd av sin pappas sexuella övergrepp när hon var barn. Hon vill använda sin berättelse för att ge hopp till andra marginaliserade människor eftersom hon har betalat ett högt pris för det.
Maria Lundberg minns att hennes pappa försökte döda sin mamma som en av hennes tidiga livsupplevelser. Hon är fem år gammal mot slutet av 1970-talet. Det är läggdags och i rummet hon delar med sina bröder viftar hennes pappa med en kniv. I en annan scen kan man höra Maria och hennes äldre bror vädja till sin pappa att sluta slå sin mamma när hon ligger på trappan.
Missbruksförhållanden och hetsiga argument är normen
Hon berättar att hon är uppvuxen i en mångkulturell miljö från första början. Våld var vanligt, och skrik och slåss var accepterade sätt att leva. Maria växte upp av två alkoholister och minns en barndom utan tillgivenhet. Så ung som sju år var hon orolig för att dö. När jag var i badrummet på övervåningen kom jag på mig själv med att undra: “När tar livet slut och vad händer efter döden?” Min reaktion på övergrepp i hemmet vid den tiden, ser jag nu, var en äkta fruktan för döden.
Har inte haft modet att berätta för någon
Hon informerade aldrig någon om de övergrepp och våld hon utsattes för som barn eftersom hon växte upp i en så giftig miljö. Hon tänkte på sina båda morföräldrar som friska och kloka, men det var tabu i hennes frikyrkliga uppväxt att dela med sig av den informationen. Istället internaliserade hon sin ångest och oro.
Jag förvandlades till en ung kvinna som upplevde svår depression och andra psykiska problem. Det gjorde mig till den populära tjejen i skolan, och det fungerade som en sköld för mig. Det är vanligt att barn som växer upp i våldsamma hushåll använder sig av kontrasterande hanteringsmekanismer, som att bli tapetblomman eller angriparen, för att klara sig igenom. Jag tog på mig rollen som den komiska reliefclownen. Det gör mig ledsen att varken lärare eller administratör någonsin märkte hur riktigt nöjd jag var när vi var tillsammans i klassen.
Så småningom gick paret upp. Maria och hennes två bröder fick frågan om var de skulle vilja bo och trots mammans allt värre alkoholism väljer de alla tre hem med mamma. Marias storebror fick dock följa med deras pappa på hans nya ställe. Varje gång han gick, var han i tårar. Min mamma sa så småningom till mig att jag var tvungen att flytta in hos min pappa eftersom han inte längre var välkommen till vårt hus.
Nästan direkt efter att jag flyttat dit började övergreppen. Maria hävdar att hennes egen pappa misshandlade henne sexuellt från det att hon var 10 år tills hon var 16 år. Maria utvecklade snabbt tekniker för att skydda sin identitet, som att bara stanna hemma medan hennes pappas nya fru var närvarande.
Istället för att rädda Maria från skada hindrade hennes närvaro Marias pappa från att begå ytterligare övergrepp. Men de lämnades fortfarande rutinmässigt ensamma med fadern, och Maria hävdar att hon ofta blev överfallen under dessa sex år. Min pappa skulle hämta mig från skolan. Min pappa följde efter mig uppför trappan när jag var tvungen att gå dit. Jag var tvungen att klä av mig och gå ner på alla fyra ovanpå sängen för fotot. Sedan började han misshandla mig på olika sätt. Om jag någonsin hittat en pojkvän, påminde han mig alltid om att jag borde lära mig att kyssas.
Det visste varken Maria eller någon annan. Hon höll sina känslor för sig själv och låtsades vara klassens clown under dagen. På grund av hennes mammas alkoholism och många mäns frekventa framträdanden och försvinnanden var det ingen fristad att bo hemma med henne. När Maria så småningom började gymnasiet vägde hon så lite att en sjuksköterska blev orolig. Under denna tid fortsatte ondskan i hennes mage att växa.
Ständiga kontroller hos Maria vikt ledde till ingripande av skolvägledaren. Maria fick äntligen frågan om sitt familjeliv för första gången. Marias mamma hämtade henne från hennes pappas hus samma dag och det var då hon fick veta om övergreppen som hon utsatts för. Då föreslog Marias mamma att hon skulle träffa en kompis. När hon kom hem sa Marias mamma att hennes man hade misstänkt att något var fel och hade ringt flera gånger för att se vad som pågick.
Mor tillägger sedan: “Jag vågar inte ha dig här, du måste återvända till far.” Även om det inte var hon som först satte mig i fara, känner jag att hon svek mig genom att inte tillåta mig att stanna hos henne efter att jag blivit utsatt för övergrepp. Hon kanske hade fått hjälp om hon bara hade bett om det. Hon tar mig istället till min pappa.
Trots det gick jag till skolan nästa dag och fick höra av vägledaren att socialarbetaren skulle komma på besök den eftermiddagen. När jag väl fick reda på vad som hade hänt föraktade jag henne för det. Jag kände mig förrådd att hon skulle låta alla veta. Däremot blev jag inbjuden till en underbar värdfamiljs hus.
Kort senare dömdes Marias pappa för fara för hennes hälsa och hon tilldömdes 100 000 kronor i ersättning. Jag mindes att jag tänkte att även om de flesta föräldrar skulle hävda att deras barn är ovärderliga, så satte våra maskrosföräldrar helt klart ett ekonomiskt värde på oss. Sedan dess har Maria inte pratat med sin pappa. Hennes 47-årsdag är idag. Hon är utbildad socionom och arbetar idag inom socialsektorn i Stockholm, långt från hemstaden.
Hon sjunger i refräng och har många vänner; hennes två söner är praktiskt taget vuxna. Livet är bra, för att uttrycka det tydligt. Kampen för att nå denna punkt var dock svår. Maria har varit i behandling sedan tjugoårsåldern för att klara av den djupa skam, ånger och förakt hon har känt sedan hon fick veta om överfallet. Hennes oförmåga att hantera relationer av alla slag, såväl som hennes psykiska och fysiska hälsoproblem, kan alla spåras tillbaka till de traumatiska händelserna i hennes barndom.
Jag fick ofta huvudvärk, blev lätt överstimulerad och tröttade ut mig själv ofta. Förtroende för andra människor har alltid varit ett problem för mig. Jag har tillbringat större delen av mitt vuxna liv under antagandet att ingen bryr sig om mig och, som ett resultat, avslutat varje betydande förhållande jag en gång hade, romantiskt eller annat.
Jag har tackat nej till jobb för att jag känner att det är allmänt känt att jag är värdelös. Jag har kämpat med intensiva tvångstankar och en allmän oförmåga att förstå livets betydelse. Maria har också upplevt skrämmande tillbakablickar, där minnet av tidigare trauman blir lika levande och överväldigande som om hon upplevde det för första gången.
Läskigt som fan eftersom det kan inträffa när som helst. Ibland kommer jag att ha en fantastisk tid med kompisar, men allt som krävs är att en person använder ett visst ord och missbruket börjar. Det orsakar outhärdliga nivåer av förlägenhet och oro. Maria har också upplevt dissociation flera gånger. För att uttrycka det tydligt har hon haft en upplevelse av att vara extern till sig själv, av att kunna se sig själv som en objektiv tredje part.
Att ta avstånd från en smärtsam upplevelse är möjligt genom kroppens förmåga att skilja handling från erfarenhet. Maria upplevde det till en början under den sista tortyrincidenten hon fick utstå, och det har hänt henne flera gånger efter att hon blev vuxen. När jag är väldigt rädd har min kropp en tendens att stängas av. En gång åkte jag i rulltrappan vid Stockholms T-centralen när en plötslig rädsla kom över mig.
