Olle Ljungström Barn – Olle Ljungström, född Lars Olof Gustaf Ljungström den 12 augusti 1961 i Riala församling i Stockholms län, död den 4 maj 2016 i Erska stadsdelen Sollebrunn. Ljungström började som sångare och gitarrist med bandet Reeperbahn (1979–1984), och gick senare med i duetten Heinz & Young innan han gick solo 1993.
På skivorna från andra svenska band, som Wilmer X och Webstrarna, var han med och han gjorde några duetter. Han arbetade med artister som Ernst Billgren och Pl Hollender i flera olika projekt under 2000-talet. 1995 utsågs Ljungström till bästa manliga svenska artist och gav honom utmärkelsen Rockbjörnen.
Malena Rydell, i en recension 2009, sa om Ljungström, “… det finns ingen som kan ironisera bort ångesten med en sådan coolhet som Olle Ljungström.” Ljungström komponerade mycket ovanliga sångtexter. Han är som stressavlastningens popsymfoniledare.
Att vara ett barn
Han var sonson till advokaten Olof Ljungström och barnbarnsbarn till Frithiof Bergne samt son till polisinspektör Anders Ljungström och journalisten Misse Ljungström, Bergne, som aldrig gifte sig. När Ljungström föddes var hans pappa 20 och hans mamma 18. Ljungström började spela gitarr innan han började i grundskolan och Misse var den som först visade honom hur man spelar “Diana” av Paul Anka.
När Reeperbahn var i drift
Olle Ljungström uppträdde på Forever Young-konserten i Varberg, Sverige, augusti 2010. Ljungström, vid 16 års ålder, inledde sin musikaliska karriär med bildandet av bandet Rotten Group 1977. Efter att ha spelat sina första professionella shower 1978 under den namnet Reeperbahn, bland annat i Lngholmsparken, bestämde sig bandet för att döpa om sig själva till Lesbian Hardcore.
I november 1979 släppte Reeperbahn sitt självbetitlade debutalbum. Rolling Stones och T. Rex var särskilt inflytelserika i de tidiga stadierna av bandets utveckling. Reeperbahns ljudlandskap tog lite tid att hitta. När de började sjöng de till exempel på både engelska och svenska. Bandet hade dock redan utvecklat sitt sound när de började införliva syntar och gitarrer i sin musik 1981, två år innan deras genombrottsalbum Venuspassagen.
Till en början delade Ljungström och Dan Sundquist på låtskrivaransvaret för bandet, men i och med Sundquists avgång 1982 blev Ljungström den främsta låtskrivaren. Efter sin sommarturné 1984 slutade Reeperbahn och släppte albumen Peep-Show och Intriger 1983. Trots det kom bandet samman två gånger under Ljungströms livstid: en gång 1986 för den första Hultsfredsfestivalen, och igen 2010 för den Forever Young-turné.
Ljungström, som medlem i bandet Reeperbahn på 70- och 80-talen, ackompanjerade ofta bandets liveframträdanden på gitarr förutom att sjunga. Efter ett framträdande 1982 hyllade en kritiker Ljungströms gitarrarbete som “häftigt, intensivt och brutalt”.
Medlemmarna i Reeperbahn spelade medlemmar i ett påhittat band som heter Nürnberg 47 i filmen G – som i gemenskap från 1983, regisserad av Staffan Hildebrand. Senare konstaterade Ljungström att han och hans bandkamrater inte var direkt entusiastiska över Hildebrands film: “Vi var inte särskilt stolta över att vara med i filmen då eftersom det kändes för dumt. Om så är fallet antar jag att jag inte var det. del av den tilltänkta publiken.
Ljungström och hans Ratata-vän Heinz Liljedahl grundade bandet Heinz & Young kort efter Reeperbahns upplösning. Trots projektets korta livslängd släpptes albumet Buzzbuzzboys… (1984). Ljungström uppträdde även med Martin Sörling som duon Sexofones i början av 1980-talet.
Går det ensam
Efter Ljungströms tid med Heinz & Young tog han ett längre uppehåll från musiken. Efter att ha tillbringat en tid som copywriter bestämde han sig för att studera reklam på Berghs School of Communication. Han sysslade med litteratur och modellbranschen. Ljungström återvände till musikscenen sommaren 1992, denna gång som soloartist, och gjorde en uppsättning på Hultsfredfestivalen med några egna kompositioner.
Albumet Olle Ljungström gavs ut av Telegram Records i april 1993. Efter att ha uppträtt på Webstras singel “Vänner för livet” från 1992 som duettpartner, tog Ljungström upp en gitarr och började skriva nya låtar igen. Ljungström sa: “Innan Webstras hade jag ingen tanke på en solokarriär”, i en intervju med Sydsvenskan flera år senare.
Musikbranschen, där jag arbetade som modell och reklam, var min personliga Piss Factory of Choice. Att göra musik var inte för någonting. Att återigen vara låglönearbetare tilltalade mig inte. På frågan om sin musikaliska återupplivning i en tidigare intervju sa Ljungström, “återigen kände att [han] hade något att berätta.” Ljungström arbetade också för en reklambyrå som gick i konkurs 1991–1992.
Som han gjorde i Reeper
bahn-eran skrev Ljungström texterna till sina sololåtar på svenska (med undantag för några coverversioner). Under 1990-talet och in på 2002 arbetade Heinz Liljedahl nära bandet för att komponera musiken, som i första hand var standardrockpop. Många av Ljungströms låtar hade musik komponerad enbart av Liljedahl.
Några av Ljungströms sånger, som “Nt för dom som värder” (1998), “Saker som jag samlat p” (1998), och “Du ska bli min” (2000), ryktas vara originalkompositioner. När det kom till musik var Neil Young och Creedence Clearwater Revival två av Ljungströms och Liljedahls största inspirationskällor. En beskrivning av Ljungströms texter är “dubbelbottnad och lätt surrealistisk”.
Världens rdste man (1994), Tack (1995), Det stora kalaset (1998), A monkey like you (2000), och Syntheziser (2002) följde debutsoloalbumet. Ljungström var också mycket aktiv på konsertscener vid denna tid. Han turnerade flitigt och medverkade i Hultsfredsfestivalen. Han blev känd och kritikerrosad som solomusiker under hela 90-talet.
Lars Lindström på Expressen hade till exempel detta att säga om Ljungströms debutsoloskiva 1993: “Jag vet inte om det finns plats för en så självklar talang som Olle Ljungström i 90-talets Sverige.” Ändå borde det verkligen finnas. Dessutom måste vi vara försiktiga med honom. Ljungströms musikaliska bidrag begränsade sig inte till detta projekt.
1998, för hyllningsalbumet The Flying Dutchman 2, coverade han “Balladen om all kärleks lön” av Cornelis Vreeswijk. Ljungström var paneldeltagare i första säsongen av ZTV-programmet Knesset, som sändes våren 1995. Han nominerades även till “Årets textförfattare” samma år, och han vann Rockbjörnen för “Årets manliga svenska artist”. “samma år.
Enligt Aftonbladets uttagning av “århundradets 50 bästa svenska artister” från 1999 kom Olle Ljungström på plats 30. [29] I den svenska dubben av Asterix och Obelix Meet Caesar (1999) gav han rösten till den skurkaktiga karaktären Trubadix.
År 2000 och Oslo
Ljungström etablerade tillsammans med artisten Ernst Billgren och Heinz Liljedahl bandet Oslo mot slutet av 90-talet. Efter att ha släppt singeln “Bellmannen” hösten 2001 och framfört en handfull shower, splittrades bandet våren 2003. Ljungström har varit mindre synlig i allmänhetens ögon sedan släppet av hans sjätte soloalbum, Synthezizer.
En bomb sprängdes på torget utanför Ljungströms hotellrum när han stod i fönstret och filmade med sin kamera ungefär när skivan släpptes och skadade honom. Han hade åkt till Afghanistan för att medverka i Pl Hollenders film United States of Afghanistan. Medan Ljungström var på turné sommaren 2004 ryktades han och Liljedahl arbeta på ett nytt album. Men dessa planer gick till slut ingenstans, och albumet spelades aldrig in. Albumet Synthezizer var deras sista samarbete.
På 2005 års album “Miljoner Indianer” av Fronda gjorde Ljungström ett gästspel. Han medverkade också hela tiden i musikalproduktionen av Marcus Birros krig, som hade premiär samma år. Nästa år dök spåren upp på albumet RU Sockudpad?, en gemensam satsning av Stry Terrarie (Ebba Grön, Imperiet med flera) och RU Sockud.
Ett tag försvann Ljungström ur offentligheten efter att ha avslutat dessa arbeten. Ändå, hösten 2008, efter en period av relativt dunkel, fördes han tillbaka i rampljuset med släppet av hyllningsalbumet Andra-sångaren Olle Ljungström. Joakim Berg (Kents sångare), Love Olzon, Thomas Di Leva, Sara Isaksson, Alf, Lisa Miskovsky, Eric Gadd, Ane Brun, Emil Jensen, Andreas Mattsson, Uno Svenningsson, Tomas Andersson Wij, och Bo Sundström bidrog alla till skivan, som producerades av Robert Qwarforth.
Parallellt med publiceringen av hyllningsalbumet kom rapporter om att Ljungström arbetade på sitt eget sjunde studioalbum, hans första sedan 2002:s Syntheziser. Slutresultatet blev 2009 års albumsläpp Sju den 4 mars. Inklusive duetten “Hjältar” med Anna Järvinen spelades totalt 14 nya låtar in med producenten Torsten Larsson.
Ljungström och Larsson spelade akustiska gitarrer för varje låt, och de bjöd in sina vänner och grannar att spela på skivan också. Det här är det första albumet Ljungström släpper utan sin mångårige musikaliska partner Liljedahl. En film om Olle Ljungström, regisserad av hans kompis Jacob Frössén, hade premiär i SVT och på bio den vintern 2009. Som Ljungström säger i filmen, “att få allt man önskar sig men inte kunna njuta av det” sammanfattar hans tillvaro. Ljungström uppträdde också på konsert för första gången på länge i år.
