Rebecka Åhlund Författare – Den svenska journalisten och författaren Rebecka Åhlund föddes i Borås den 24 september 1976. Ahlund har medverkat i olika publikationer, bland annat Amelia, Svenska Dagbladet och Mama. Hon författardebuterade 2013 med barn- och ungdomsromanen Flickan på tavlan på Rabén & Sjögren. Natur & Kultur, Åhlunds självbiografiska bok om hans resa till nykterhet från alkoholism, släpptes 2019.
Personlig biografi
Rebecka Åhlunds hemstad är Borås. I Göteborg gick hon kurser i journalistik, genusvetenskap och sociologi. Hon blev kritiker och journalist efter att ha flyttat till Stockholm. Sedan ett antal år tillbaka har hon kallat London för sitt hem. Amelia, Borås Tidning, Svenska Dagbladet och Mama är bland de publikationer som har gett ut hennes arbete som frilansskribent. Förutom sin självbiografi om alkoholism har hon skrivit tre skräckhistorier för ungdomar. Weyler Publishing House publicerade Someone Must Water the Tomatoes i april 2023.
Vem skrev det?
Debutboken av Rebecka Åhlund var Flickan på tavlan, utgiven 2013. Ett gammalt torp är inköpt av en familj. Berättelsen följer Ella, en 12-årig tjej från familjen, när hon möter spöken och andra mystiska fenomen på torpet. Idén till romanen kom till efter att författaren skaffat sig ett äldre torp. Av rädsla för att hennes egna barn skulle bli rädda för att sätta sin fot på torpet efter att ha läst romanen har hon avstått från att ge dem ett exemplar.
Utspelar sig i en egen uppföljare 2014, medan Ella är på sommarläger på en lägergård, blir skogen ibland rasande. Ingen ska låta sina barn leka i den närliggande skogen på grund av alla läskiga saker som kan hända om de gör det. Del tre av “Vad hände i källaren” utspelar sig 2015 och upptäcker att Ella och hennes kompisar har det vilt i en källare, där de experimenterar med Ouija-brädor och “snurrar flaskan” för spöklik kommunikation.
“Allt som händer i mina böcker har på något sätt hänt i verkligheten också, för mig eller någon annan.” Åhlund hävdar att sagorna i huvudsak är spökhistorier med en antydan av realism utstrålad. Ella och hennes kompisars vanliga liv i skolan och på fritiden är sammankopplade med konstiga händelser i alla tre böckerna.
Medan hon diskuterade sin egen kamp med alkoholism och efterföljande tillfrisknande i en intervju tog hon upp det faktum att hon hade en alkoholiserad mamma. Jag var så glad att smutta på vin med, en självbiografi som publicerades 2019, beskriver Rebecka Åhlunds resa mot alkoholism och hennes första året utan alkohol.
En orolig uppväxt och en alkoholiserad pappas alltför tidiga död ligger i botten. Det fanns många chanser att koppla av med en vän över ett glas vin medan du jobbade som journalist. Hennes missbruk förvärrades när hon var i London, vilket påverkade hennes familj och fick henne att söka hjälp från AA. Både media och kritiker har tagit del av boken.
Boken “Någon måste vattna tomaterna” av Åhlund distribuerades i april 2023. Filmproducenten Johannes Åhlund är gift med Rebecka Åhlund. Författaren och journalisten Rebecka Åhlund föddes 1976. Hon nådde en ny demografi med Jag så så kul att dricka vin med, efter tre mycket lovordade berättelser för barn och unga vuxna. Hon har skrivit den här boken på Weyler tidigare.
När Rebecka Åhlunds pappa tog livet av sig var hon bara elva år gammal. Men hon blev äntligen fri när hon överlevde honom. En bok om förlust och en frånvarande far kommer snart ut, med titeln Någon måste vattna tomaterna. Rebecka Åhlunds pappa begick självmord strax före sin elfte födelsedag. Han övergav henne innan hon fick chansen att utveckla sin självständighet och bli en stark kvinna.
Han stannade hos henne, som ett oläkt sår. För mig var min pappa gudomlig. Rebecka hävdar att hon inte kunde lyda honom eftersom hon var för upptagen. Efter att ha avslutat gymnasiet slog hon sig ner med sin man och två barn, bildade familj och arbetade som författare och journalist tills hon flyttade till London.
För bara några år sedan (2019) publicerades självbiografin om hennes resa till nykterhet från alkoholism. Det var en fröjd att dela vin med henne. Boken Someone Must Water the Tomatoes handlar om en tjejs resa genom sorg och användningen av skrivandet för att förstå sin far, som hon aldrig haft en chans att verkligen känna.
Den här boken har varit en mödosam och fruktlös strävan för mig vid flera tillfällen. Sedan jag började som författare har jag gjort omfattande research, pratat med människor som kände min far och mycket mer. Genom alla mitt livs övergångar har hans medicinska journaler legat kvar i min ägo. Ändå misslyckades jag med det.
Flyttade från London till Tyresö
Det slappnade inte av förrän hon och hennes familj flyttade från London till ett gammalt hus i Tyresö utanför Stockholm. Naturens lugn och överflöd utgör en skarp kontrast till Londons hektiska tempo.
Lugn och ro här alfick mig att skriva boken, och även om jag avgudar London, känner jag att jag var förutbestämd att vara här. Jämfört med London, där allt alltid händer, är denna plats mycket lättare för ögonen.
Märkliga saker händer varje gång du kliver ut på gatan, som en knarklangare som viftar med en machete eller en person som promenerar tillsammans med en katt som sitter på axeln. Insikten om att boken hon hade i åtanke kunde vara en roman var likaså en vattendelare. Först vid den tidpunkten trodde jag att jag kunde sätta ord på mina känslor om situationen.
Oavsett hur mycket du försöker kommer du aldrig att kunna veta eller förstå allt som finns att veta om en person eller om sanningen. Jag ser det som en roman, men jag ser det också som en förhandling; Jag hittar ett sätt att arbeta med hans sorg, som inte bara är hans. Med tanke på hur utmanande livet kan vara, reflekterar det något av livet självt.
Ett helt nytt kapitel har börjat
Att ha gjort det skulle ha varit mindre hedervärt och mer lagligt. Efter att hennes far gick bort blev Rebecka äldre än han var när han gick bort — den 34:e sommaren senare. Det var början på något nytt, och jag kände det som något väldigt kraftfullt. Jag hade lyckats överleva min far, men jag var osäker på hur. Fram till den dagen hade jag hållit reda på åren, månaderna och till och med dagar. Det var som om jag hade blivit befriad.
Eftersom båda Rebeckas föräldrar var pedagoger började hon skriva i unga år. Jag var en ivrig läsare och författare av barnböcker. Redan som ett litet barn minns jag att jag såg varelser i min fantasi som jag inte tror existerar i den verkliga världen. Eftersom jag är en berättelseälskare och en författare i hjärtat, har jag alltid tyckt om att sätta pennan på papper.
Hittar du tröst i att skriva?
“Jag kanske jobbade på andras berättelser för att finslipa mitt hantverk”, erkänner Rebecka med ett fniss. Jag följer dock ingen fastställd plan när jag skriver; snarare kommer jag på nya sätt att konstruera böcker allt eftersom. Nej, jag sätter mig inte vid mitt skrivbord varje morgon och vevar ut tio sidor. Dessutom skriver jag inte i kronologisk ordning; snarare ordnar jag de tryckta texterna till en mosaik.
Det som är så förtrollad med att skriva är att du inte har en aning om hur det kommer att sluta, men då är allt vettigt. Jag var så rolig att dricka vin med var den förra boken som gick igenom många revideringar eftersom så många läsare ville komma i kontakt med Rebecka för dryckesvägledning. Människor som kommer i kontakt med mig ställer fortfarande många frågor angående “vinboken” (vad jag kallar den).
Ur mitt perspektiv har den utvecklats till en sorts självhjälpsbok. Jag är dock ingen beroendeterapeut; Jag föredrar mitt eget företag och är en reserverad person. Jag visste konsekvenserna av att fortsätta dricka, så jag var tvungen att ta beslutet att sluta. Ibland måste man bara vara modig och gå en väg man inte känner.
Vi betonar ständigt vikten av att söka professionell hjälp, till exempel en psykolog eller läkare, men det är också möjligt att du behöver göra några personliga uppoffringar eller ge upp vissa vanor som bidrar till ditt problem. Soda har en hel “njutningskultur” runt sig, och livet borde ha en gyllene vinkling med bubblor för allt.
Man måste göra det på egen hand, men jag tror att det handlar om att begränsa sig själv och fastställa normer för sig själv. Ingenting kan få mig att dricka om det är vad jag vill göra, eller hindra mig från att dricka om det är det jag inte gör. Rebecka skriver att missbrukare måste ta beslutet att vara nykter varje dag.
Då och då inbjuder en mjuk röst i sinnet att börja på nytt. För henne låter det som Satans röst. Även detta ska passera är ett mantra som hjälper mig att konfrontera mina egna demoner. De dagar då jag inte känner det påminner jag mig själv om att det är sant även om jag inte kan känna det, och jag kan tänka det till och med innerst inne.
Att sitta ner i båten är verkligen ett alternativ. Att leva med ofattbart lidande är en verklig möjlighet. Trots hur hopplöst det ser ut finns det ett sätt att fortsätta. Arbeta igenom obetydligheten i det där konventionella, dystra och ibland outhärdligt tråkiga sättet att leva. Du måste dock fortsätta.
