Stina Oscarson Sjukdom – “Din värsta fiende”, var första gången Stina Oscarson, som då var chef för Radioteatern, talade offentligt om sin kamp mot anorexi. Stina Oscarson fick omgående sparken från sin tjänst.
Vad hände?
Ett drev mot Radioteatern som ifrågasatte kursen jag valt började faktiskt samtidigt som stycket skrevs. Så allt började i det ögonblicket. Att vara sjukskriven utan förmåga att försvara sig själv eller sina arbetskamrater var redan svårt nog, men då lät de mig inte gå tillbaka till jobbet på avtalad tid och lät mig inte ens besöka Radiohuset.
Jag fick besked om min omplacering först efter att jag kontaktat facket, även om mitt jobb faktiskt inte var mottagligt för en sådan förändring. Du har fel om vem som var ansvarig för Radioteatern – det var jag. De sa att jag inte kunde ha skrivit inslaget eftersom det “avslöjade din svaghet på ett så offentligt sätt”, vilket tydligen inte är acceptabelt för en chef på Sveriges Radio.
Vad var dina tankar om det?
Under denna tid var många saker förvirrade, ungefär som i en Kafka-roman. Den dumhet som uppstod var typisk för vad som händer efter en allvarlig sjukdom som min. Alla menade väl, men något gick fruktansvärt fel. Jag avböjde bestämt att skriva under sekretessavtalet de hade. Det var inte så mycket att jag ville vara transparent om det som jag ville göra anspråk på äganderätten till min berättelse.
Du har en fast position med bra lön, sa folk till mig. Kommer du att kassera den säkerheten? Ändå kom jag till insikten att intellektuell frihet är den enda typ av säkerhet jag önskar. På min lägsta punkt gjorde jag ett val som jag kunde vara stolt över. Det var avgörande. Efteråt skrev du boken. Inte en berättelse baserad på dina livshändelser.
Alexandra Pascalidou berättade för mig när vi satt mitt i soppan. Enligt min mening hade hon rätt. Jag kände mig tvungen att skriva ner mina tankar och känslor om vad som hade hänt mig för att ta itu med de samhälleliga strukturer och typer som gör att sådana grymheter kan inträffa. Detta ledde till skapandet av boken.
Jag var väldigt olycklig över det som hände eftersom jobbet var underbart för mig. Dessutom är jag inte arg på det; Jag accepterar det bara för vad det är. De jobb jag fick efteråt är inget jag kan gnälla över. På grund av detta har jag åstadkommit saker som tidigare var utom räckhåll. Jag fördjupar mig nu i begreppet en fri intellektuell. Det finns inte så många av dem längre, så det är både fascinerande och svårt.
Vänligen förklara
Det fria ordet är något jag alltid har velat kämpa för, och nu mer än någonsin tror jag att det är absolut nödvändigt. Varför? För istället för att ha meningsfulla diskussioner ägnar vi oss åt meningslösa argument. Åsikter är grunden på vilken människor skapar sina identiteter och förmögenheter. Som en allmän regel fokuserar människor på behov och bekymmer hos andra runt omkring dem.
Finns det något sätt du planerar att motivera beslutet?
Att bevara tilliten till mänskligheten är det uppdrag jag har satt upp för mig själv. Att få individer att säga ifrån har varit en ständig kamp för mig. Detta liknar tiden när jag organiserade paneldiskussioner och ingen ville bjuda in “fel” personer – de som skulle uttrycka oenighet. Som att ens åsikter kan sprida sig som en löpeld!
Du och serietecknaren Sara Granér skrev nyligen en bok som heter “Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? Utifrån den här boken skapade du även en föreställning som heter “Stå upp!” för Regionteater Väst. De 198 ickevåldsstrategierna för att förändra världen sammanställda av den amerikanske filosofen Gene Sharp fungerade som min motivation.
Mina idéer om motstånd, samtal, konst och demokrati bygger på dem. Processen var fylld av ren glädje, och när jag ser tillbaka tror jag att pjäsen är mitt finaste verk. Den gör inga moraliska bedömningar eller erbjuder inga lösningar. Mer och mer tycker jag att jag föredrar att inte vara den första, snabbaste eller den som använder de största bokstäverna i vad jag än gör. Mitt skrivande måste vara uthålligt i minst fem eller tio år.
En psykisk anläggning engagerar dramatikern Stina Oscarson under våren för hennes anorexi. Efter fem veckors gömning kommer hon fram och skriver till Maria Ludvigsson, huvudskribent på SvD, och frågar: Var det lämpligt att hålla henne i fängelse mot hennes vilja att få sjukvård? Hon försöker fortfarande förstå vad som hände. Deras korrespondens är följande.
Hej Mary, Trots att vi delar en tidning är vi helt främlingar för varandra. Faktum är att redaktionen och kultursektionen inte alltid är på samma sida. Jag förstår. Jag kontaktar mig för att jag har en fråga som jag tror kräver omedelbar uppmärksamhet. Jag misstänker att min benägenhet att söka råd från dig beror mer på magkänsla än avsiktlig övervägande.
För ett tag sedan läste jag
en text av dig som diskuterade politikens gränser och regeringens föreslagna kriminalisering av självmordsuppmuntran. Du påpekade att det finns “andra värderingar och drivkrafter än lagtexten som styr i situationer där människor slits isär av ångest” samt “den moraliska instinkt som leder till att vi hindrar en annan från att skada sig själv är endast tränat interpersonellt”.
“Politik är inte interpersonell utan vertikal” är ett annat uttalande du gjorde. Det var de exakta orden jag behövde höra just då, och de hänför sig till den förfrågan jag skulle fråga dig. Din åsikt om moralen i att vidta tvångsåtgärder för att ge medicinsk behandling till en vuxen är mystifierande. Således, om det någonsin finns en tid då tvångsmedicinsk behandling är acceptabel.
På Moras Kyrkogatan trampar Stina Oscarson hastigt genom snö som är några centimeter djup. Förutom att hatten dras ner för att täcka glasögonen har hennes benvärmare fallit ner en liten bit ner i hennes gråa jeans. Staden har börjat rusta sig för det stundande Vasaloppet, som bara ligger några dagar bort i slutet av februari.
Centrumkyrkan har tills vidare tagit rollen som diplom- och hittegodsavdelning, skidspåren är i bättre skick än de oböjda vägarna, verksamheter annonserar hästservice längs trottoarerna, matvagnar står parkerade överallt, och spåren är bättre underhållna än vägarna. Allt för Stina Oscarson tillbaka åren i Skellefteå Skidklubb, och det gör henne olycklig.
Samtidigt besväras hon av den kritik som Radioteaterchefen har fått den senaste tiden. Stina Oscarson är faktiskt van vid spänningar. Hon har debatterat, föreläst, hyllat och ifrågasatt sedan 2008 då hon stod i spetsen för Skuggutredningen, en utredande vision för svensk kulturpolitik som svar på regeringens kulturutredning.
Hon har mött anklagelser om kommunism och uppmaningar att utvisa henne till Nordkorea (som svar på hennes stöd för reklamrestriktioner), uppmärksammats för sitt arbete med teatersällskapet ML02 på produktioner som Woyzeck och Elvira Madigan, bjudits in till kulturdiskussioner av Politiker som Håkan Juholt fick kritik för sina radikala radiopjäser och kritiserades för sin karaktär av att använda teater som plattform för politisk diskurs.
Liksom vid tidigare tillfällen är den nuvarande upprördheten centrerad kring politiska frågor. Skribenten Magnus Ringgren attackerade Världhistorien och Stina och hävdade att Radioteatern “inte har något med konst att göra” i en artikel publicerad i Aftonbladet. Enligt Stina är »all konst politisk«. Detta är hennes korta svar.
Augustin Erba, en kollega till henne, publicerade ett debattinlägg i Dagens Nyheter som försvarar världshistorien; han är den främsta författaren till verket. Till en början tänkte hon lämna det där. Han avsåg att radioteatern skulle gå bortom »människor som sitter och läser högt i ljudisolerade rum« och till verkligheten, enligt Erbas »Radiodogma«, ett credo han skrev.
Det kanske inte verkar alltför kontroversiellt, och Stina Oscarson verkar till och med hålla med henne till en viss grad. Den enda haken är att Erba vet att debattinlägget kommer att orsaka kaos hemma, men hon berättade inte för Stina eller någon annan på teatern om det. Redaktionens personal är enligt uppgift upprörd och rasande på henne nu.
Augustin och de skulle båda ha nytta av hennes närvaro i Stockholm, och hon önskar att hon också kunde vara där. Hon önskar att hon kunde vara där, men hon kan inte göra det just nu. Det finns mer pressande frågor för henne att överväga. Det var i Skellefteå som Stina Elisabet Oscarson föddes den 17 oktober 1975. Hon är en svensk teaterchef, författare, dramatiker, samhällsdebattör och före detta teaterchef.
Personlig historia
Stina Oscarson gick på Kaplanskolan på sitt estetiska program när hon växte upp i Skellefteå. Därefter hade hon en tjänst som biträdande direktör innan hon blev föreståndare på Kalmars Byteatern. Hennes ideella teaterbolag, Teater ML02, debuterade 1997 och har sedan dess arbetat med uppmärksammade namn som Unga Klara och Riksteatern.
Hon och Lars Rudolfsson utsågs till konstnärliga ledare för Stockholms Orionteater 2004. Från 2011 till 2014 var hon ordförande för Radioteatern. Sveriges Radios ledning förflyttade henne i maj 2014 efter en intervju hon gav till tidningen Filter där hon diskuterade sin anorexi offentligt; hon bestämde sig därefter för att lämna uppdraget.
Många har uppmärksammat Stina Oscarson på grund av hennes aktiva politiska deltagande i samhället, särskilt i relation till kulturdebatten. I sin “alternativa kulturutredning” 2008, sk Skuggutredningen, väckte hon ett stort intresse för den svenska kulturpolitiska diskussionen. I sitt invigningstal 2011 varnade det socialdemokratiska partiets ledare Håkan Juholt för en farlig trend i blastad präglad av “människor som vet priset på allt men inte värdet av någonting” (med hänvisning till Oscar Wilde).
Att vara eller vara en vara – visioner om en annan kulturpolitik var hennes bok 2010. Hon var kandidat till posten som kulturminister 2014 och skrev på en rapport för tankesmedjan Katalys Handbok. Hon övervakade den konstnärliga ledningen av Workers’ Education Union’s Socialist Forum, en landsomfattande verksamhet som försökte återupprätta kulturen som grunden för arbetarrörelsen, hösten 2014.
