Tomas Alfredson Sjuk – Tomas Alfredson har återvänt till Sverige trots att han hävdar att förutsättningarna för att bygga ett stadigt fartyg inte längre finns där. Att göra en engelskspråkig bild i Sverige är en dröm för mig, säger den hyllade regissören. Allt passar inte för en tweet. Men han dök aldrig upp. Tomas Alfredson, 46, var ute och körde runt med sin dotter på ett träningspass men hade helt glömt bort vårt möte.
Årets svenska regissör skrev i ett mejl “Jag är vansinnigt ledsen för min fadäs – jag ber tusen gånger om ursäkt.” Dagen efter försökte vi igen. Jag undrade hur torrkörningen gick. Det är bra, men det är fortfarande mitt på vägen, så det kan vara lite nervöst. Tomas Alfredson hävdar att till skillnad från män, känner kvinnor inte naturligt behov av att tävla om dominans, hämnas fel eller exakt vedergällning.
Frasen “måste stå för det”
Efter att ha fått strålande recensioner i Storbritannien gör Alfredsons “Tinker, Tailor, Soldier, Spy” äntligen sin väg till svenska teatrar. Filmfestivalen i Stockholm drar igång nästa vecka med en John le Carré-anpassning av en spionroman som utspelar sig i kalla krigets London. Filmen ser likadan ut dagen innan premiären som dagen efter; du måste ta ansvar för de val du redan har gjort. Men han menar att det blir mer högtidligt när det är höga insatser inblandade.
Liksom Astrid Lindgren är le Carré en av de författare som alla i England äger och har någon form av koppling till. Det är därför den överväldigande positiva responsen har varit så rolig att uppleva; även de mest negativa kritikerna har dykt upp från sina grumliga grottor för att fira. Att göra en “Spider-Man” är liknande, även om resultatet är något roligare.
Ändå värnar jag om vår tid tillsammans. Bara en begåvad skådespelare som Oldman kunde ha spelat den rollen. En tråkig mental bild. Hasse Alfredsons dödsbo är värd 15 000 000 kr. Enligt Expressen ska komikerns pengar gå till hans fru och tre ungar. Barn ges upphovsrätt till hans verk. Hans “Hasse” Alfredson, som var 86 år gammal, gick bort i september.
Den välkände artistens dödsbo är nu beredd. Expressen har tagit del av Alfredsons testamente som säger att hans kvarlåtenskap är värd 15 miljoner kronor och ska delas lika mellan hans fyra barn (Daniel Alfredson, Tomas Alfredson, Sofi Landström, och Gunilla Alfredson). Medlen finns på olika platser, bland annat i ett hus på Lidingö och aktiebolaget Skrivstugan som ägs av Hasse Alfredson. Fastigheten värderades 2015 till drygt 6,7 miljoner kronor.
När det kommer till upphovsrätt så förstår barnen det
I sitt testamente lämnar Hasse Alfredson till Skrivstugan rättigheterna till sina många verk, och hans barn får intressen i bolaget. Gunilla Alfredson kommer att ha rätt att blockera “varje åtgärd med de aktier som hon inte finner vara i företagets och familjens bästa” under de kommande tre åren. Hasse och Gunilla Alfredson upprättade och undertecknade testamentet tidigt på våren 2011.
Bli en omtyckt artist
Efter bara några dagars behandling avled Hasse Alfredson den 10 september på Danderyds sjukhus. Skogskyrkogrden i Stockholm är där han bisattes. På 1960-talet fann Alfredson framgång och blev en nationalklenod. Tillsammans med Tage Danielsson, som gick bort 1985, fann han betydande framgångar.
Han regisserade filmer som “Den enfaldiga mördaren” och “Eggget er löst”, skrev manus till “Äppelkriget” och “Picassos äventyr”, skrev barnlåtar som “Blommig Faulkorv” och spelade i filmer som “Emigranterna”, säkra sin plats i svensk nöjeshistoria. Tomas Alfredson, filmens regissör, och Martin Luuk, filmens manusförfattare, delade lunchbord inte långt efter Alfredsons ankomst till Killing-uppsättningen.
Det är första gången de två har ett privat samtal. Martin Luuk, efter att ha chattat en stund, frågar så småningom: “Vilken musikgenre lyssnar du på?” På frågan om det svarar Tomas Alfredson kyligt och allvarligt: “Vi känner inte varandra tillräckligt väl för att prata om det.” Det här måste vara en del av Tomas Alfredson-filmen. Publiken kommer att delas mellan de som tycker att hans pretentiöshet är outhärdlig och andra som gillar honom för hans genuina, om än udda, humor och orubbliga engagemang för vem han är.
Jag delar normalt inte min musiksmak, och jag är inte ens öppen med de författare och regissörer jag tycker om. Enligt min mening är musik den mest kraftfulla och innovativa konstformen. Musik är den primära källan till innspiration för mina bilder. Jag är typen som tar på mig hörlurarna och lyssnar på samma låt om och om igen medan jag ligger utsträckt i soffan. Och jag kan inte tänka mig något värre än att dela en av mina favoritlåtar med hopp om att de tycker om den lika mycket som jag gör.
Det är ganska avslöjande och förödande. I de flesta fall är det tvärtom. De som har en passion för musik, särskilt män, tenderar att vara ivrigt troende och mixtape-junkies. Jag måste fråga om han skäms över sina preferenser. Inte alls; det är ganska personligt. Men jag försöker göra mitt bästa. Jag brukade vara mycket stelare än jag är nu. Jag har fått höra att jag vid första anblicken framstår som avlägsen, om inte arrogant. Jag tycker inte alls om mig själv som kaxig.
Tomas Alfredson blir inte inbilsk när han sitter mitt emot mig på den gröna linjen på väg mot Hässelby och skriver “Dörrarna öppnades med perfekt timing, de nya tar ett par sekunder för lång tid.” Vänner som har känt honom sedan han var liten säger att han alltid har verkat som en liten gammal man som är avsedd att bli en farbror.
Hans tal har en känsla av antiken över sig, som de mystiska, instruerande berättarna i 1970-talets barn-tv. Tomas Alfredson är helt obesläktad med mediasuget. Han är den sista personen du förväntar dig att inte vara imponerad av fenomenets framgång. Nuförtiden skriver alla om sig själva var och när som helst. Med alla dina ord kan du fylla tolv pocketböcker.
Litteratur eller författarskap är titlar som vem som helst kan göra anspråk på. Kanske något användbart kan hämtas från det angreppet, men vid det här laget är jag bara trött på att höra det. Jag känner ingen ansträngning, hänsyn, omsorg eller tillgivenhet. Det är bara inte tillräckligt robust. Tomas Tranströmer, en svensk poet, producerade en halv decimeter arbete som vägde fruktansvärt mycket.
Och den här frågan om att finna glädje i allt… Jag har en plikt för mina ord på grund av min position i allmänhetens ögon. Det är maktmissbruk att bara fortsätta att döma utan någon grund i fakta. Nuförtiden bildas åsikter snabbt och brett. Samtidigt minskar kritikens tyngd. Modern filmrecension liknar mest konsumentrapportering.
Personligen tycker jag att kritik hör hemma i ett civiliserat samhälle som en separat enhet. En kritiker är någon som genom att läsa, lyssna och analysera förvandlar sig själv till en tolk. Alla har en åsikt och en ståndpunkt nuförtiden, men de åsikterna och ståndpunkterna går sällan längre än till ytan. Vid Blackeberg stiger vi av och beger oss upp till torget, som pryds av en mosaik av färgglada cementplattor, en fontän formad som en snigel och klotljus. Under 1950-talet såg Stockholm en byggboom utan motstycke och Blackeberg var en av de “tunnelbaneförorter” som växte upp kring staden.
Gula tegelhus på tredje våningen byggdes i långa rader på mark som en gång var täckt av granar och sprängd bort från fjällen i Västerort. På gården överlevde bara tre tallar. Leksakståg och elljusspår, det avlägsna bruset från en bil och den kyliga vintervisseln av talg. Dessa förorter var genomtänkt designade och byggda, men de var meningslösa. Denna plats har inget förflutet och inga historier att berätta.
Efter femtio år kan invånare i storstadsförorterna dela med sig av sina erfarenheter. Tomas Alfredsons bearbetning av John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätta komma in är en av de bästa. Oskar, ett offer för mobbning, blir kär i Eli, en tomboyish nykomling på gården Blackeberg. Hon har en lätt unken lukt, bär tunna kläder och ses bara ute på natten.
Att Eli är en vampyr är en underdrift. En eländig liten vampyr som gör det för att hon måste, till skillnad från någon erotiserad version av Dracula som njuter av att bita i halsen på vackra damer. Hkan, en mogen man som hon anställer för att han vill vara med Eli, förföljer förortsskogen på natten, attackerar och dödar individer för att hänga dem upp och ner från träden, skära halsen av dem och tömma deras blod.
Kärlek, rädsla och isolering: dessa är alla teman i romanen Låt den rätte komma in. Den fungerar också som en ögonblicksbild av Sverige på 1980-talet. Berättelsen innehåller ett dovt rop av existentiell förtvivlan. Även om allt verkar perfekt finns det helt klart ett problem. Sverige har den högsta levnadsstandarden i världen, ändå har landets socialdemokratiska reformer inte kunnat lindra medborgarnas känsla av tomhet.
Den sårbara pojken var det som drog mig till romanen, inte den fascinerande handlingen eller den häpnadsväckande blandningen av surrealism och socialrealism. Det sägs ofta att ett barns enda försvar mot pennalism är att slå tillbaka. En av personerna på staketet är Jan Guillou. Å andra sidan är det en utopi.
