Elisabeth Olsson Barn – Hennes fotografier har cementerat hennes plats i annalerna av både fotografi och hädelse. En visning till är nu allt som återstår. Farorna, motivationsfaktorerna och den förestående döden i cancer diskuterades med Elisabeth Ohlson av Kyrkans Tidning. Elisabeth Ohlson gjorde ett framträdande i Min sanning, en SVT-serie, den 21 januari, söndagen.
Anna Hedenmo gör en intervju med henne om hennes liv där. Du kommer inte att se den här showen igen. När den sänds kanske hon redan har åkt. Genom att imitera begravningsentreprenörers svepande rörelser har Elisabeth Ohlson avbildat döda kroppar. Samtycke från försökspersonerna eller deras familjer före eller efter sessionen erhölls för hennes fotografering.
Dörren var i princip stängd för journalister
Hon är också intresserad av att fånga de sista ögonblicken, precis innan den döende individen går bort. Man tror att hon borde vara en av de döende. Elisabeth Ohlson har berättat för sina nära och kära att hon planerar att be om deras hjälp med att rigga kameran medan hon är döende. Avtryckaren ska styras av hennes egen hand.
På grund av osäkerheten kring utställningens slutdatum är det oklart om bilden kommer att visas. Hon fick reda på att hon hade spridit magcancer i augusti. Ur medicinsk synvinkel är en fullständig återhämtning inte möjlig. I en intervju för SVT:s Kulturnyheterna tog Elisabeth Ohlson nästan av misstag upp den då färska sjukanmälan. Hon har varit ganska tillbakadragen sedan dess. Samtalet med Kyrkans Tidning var ett undantag från regeln att media i huvudsak är avstängda från att komma in.
Döden som utställningsämne förde cirkeln full cirkel
Vi har jobbat ihop, vilket är en anledning till att hon tackade ja. För flera år sedan dokumenterade vi en familjs vardag på Sörmlands skogsvägar som reportrar och pressfotografer. Barnen var ganska små på den tiden. Detta projekt var det som stod längst bort från de kontroversiella teman och religiösa dispyter som Elisabeth Ohlson vanligtvis identifieras med.
Bland de tjugo mest omtvistade konstverken i konsthistorien som sammanställdes av tidningen The Times 2007 kom Elisabeth Ohlsons skildring av Nattvarden på sextonde plats. Dödsdisplayen fullbordar sin omväxlande resa. Efter skolan besökte jag min mormor ofta. Hon ställde en gång ut ett vintagealbum för mig.
Det fanns en bild av vad som verkade vara ett sovande spädbarn. Mormor informerade mig om att ungen hade gått bort, men att de hade tagit ett foto av honom eller henne för att behålla som ett minne. För att hon ska ägna sig åt fotografering som en karriär är denna erfarenhet avgörande. Bilden har sett till att konceptet har funnits med mig under hela mitt liv, även om jag kanske har konstruerat det som vuxen. För all framtid kan du föreställa dig något.
Jag började min karriär inom fotografi och arbetade med pressen
En pressfotograf var Elisabeth Ohlsons jobb innan hennes berömmelse. Hennes bakgrund inom journalistik informerar hennes stil, och motiven för de organiserade bilderna är alla individer med anknytning till ämnet. Bilder från 1600- och 1700-talen, då bibliska teman var förhärskande i konsten, fungerade som inspiration för det konstnärliga uttrycket.
Elisabeth Ohlson var bekant med kyrkliga bildspråk på grund av sin uppväxt i ett kristet hushåll. Det vi nu anser vara pråligt och cheesy är också en del av detta. Av den anledningen tror jag att vissa människor, särskilt mer tekniskt skickliga fotografer, har funnit att mina bilder saknas. Deras nyfikenhet har fått dem att fråga: “Vad är det för något?” Ärligt talat har jag aldrig ansett mig vara särskilt tekniskt kunnig.
En kedjereaktion började en sommarnatt för över trettio år sedan. När Elisabeth Ohlson strosade förbi rullade en lastbil förbi. Någon hade böjt upp de bakre dörrarna och ljuset strömmade in i bagageutrymmet. Mitt i metropolen föreställde hon sig krubbascenen med Jesusbarnet. En sådan bild har aldrig varit. Men i en scen direkt ur Nya testamentet lyckades hon fånga några gömda flyktingar.
Stig upp till den kristna tronen med helighet
Elsabeth Ohlson börjar inte långt efter skriva Ecce homo, ett verk som kommer att få långtgående effekter på svensk kristendom. Målet är att få stöd från HBTQ-individer för att visa det kristna kärleksbudskapet.
En del vintagefilmer från den eran har spelat på repeat på sistone. Min kristna formulering sticker ut. Här syftar jag på Guds kärlek till mänskligheten.
Det är en härlig, oskyldig tro; Jag är glad och stolt över att jag kunde förmedla det på det sättet. Det var också en representation av oskulden som jag aldrig kan återfå när utställningens känslor fick mig att tappa den. Enligt henne trodde ingen att något var fel med tillverkningen. Alla våra HBTQ-vänner som samtyckte till bilderna hade upplevt förtryck, så de såg ramarna för vad det var. “Men vi kan inte göra det här” yttrades inte en enda gång.
Ärkebiskopen och jag kommer att mötas
“Jag tror att vi borde gå upp till KG Hammar, han kanske kan ge dig råd”, rådde en kvinnlig präst sex månader innan öppningen. Det är vad det är. Ett möte ordnas mellan ärkebiskopen och Elisabeth Ohlson. Enligt henne verkar han gilla att titta på bilderna. “Men”, fortsätter han, “det blir en diskussion om nattvarden, dop och läderbågar” .
Samtidigt försäkrade han oss att allt kommer att gå bra. Tills nu har jag ingen aning om att han någonsin varnat mig. Båda hotades till livet ett halvår senare. Jag lärde mig mycket om bearbetning under min tid med KG Hammar. Han förblev Svenska kyrkans högsta ledare trots att inte ens han visste vad som väntade.
Påvens resor avbröts
Sommaren 1998 är bergrummet i Stockholms Sofia kyrka den utställningsplats med de längsta linjerna. Hur kunde påven titta på och vara intresserad av hennes fotografier, undrade Elisabeth Ohlson när hon kom ihåg hur hon hade fnittrat. Septemberföreställningen av Ecce homo framför en fullsatt Uppsala domkyrka är höjdpunkten. Påven har beslutat att skrota ärkebiskopen av Sveriges planerade besök.
Reaktionerna idag var enligt din mening…
Det som hände därefter var alltså helt fantastiskt. Bilderna stärkte ställningen för en marginaliserad gemenskap. Jag kände att jag användes av krafter från alla håll, så jag fick kliva ifrån Svenska kyrkan ett tag. Efter det, 2015, engagerade jag mig ännu en gång på grund av flyktingkrisen. Någon sa att du hädat. Vad är dina tankar angående de efterföljande teologiska debatterna? Jag visade tre av målningarna i Europaparlamentet i våras.
“Men det finns bara tolv bilder”, hörde jag säga till flera europeiska journalister. Som homosexuella lägger vi stor vikt vid dessa tolv, även om alla heterosexuella har miljarder bilder av Jesus. Det är den linje jag har haft hela tiden. Många skildringar av Jesus genom historien fokuserar på hans koppling till marginalisering. Såvida det inte är en gaymiljö, förstås. Enligt min åsikt är det en defekt i teologin.
Yttrandefrihetens test
Ingenting alls har förändrats under de 25 år som har gått. Flera länder tvivlar på de hbtq-rättigheter som har intjänats efter decennier av kamp. Särskilt utsatta är transpersoner. Exempel som koranbränningar utmanar gränserna för yttrandefriheten. Anhängare av hädelselagstiftning är i majoritet. Ecce homo skulle aldrig ha visats om en sådan hade funnits 1998, vilket Elisabeth Ohlson påpekade.
Hela tiden tycks det vara en andra natur i den miljö som Elisabeth Ohlson hade tänkt sig, nämligen församlingsbostäder. Alingsås var sista mål och stopp. Tittare av utställningen, inklusive ett stort antal pensionärer, avbildas som genomsnittliga medborgare. Allmänheten förstår att dessa inte bara är HBTQ+-bilder; de handlar om ett universellt problem.
Det tog lite tid för Elisabeth Ohlson att dechiffrera koden som säger att genuina artister aldrig ger en förklaring. Hon reflekterar över hur hjälpsamt det var att lära sig att hon kunde gå i baksätet i vissa frågor.
Hon har dock alltid drivits av en känsla av syfte. Hon är ivrig att diskutera bilderna. Mitt mål är att sprida de ideal jag lärde mig i söndagsskolan, vilket kan låta ynkligt. Sprid ordet. Håll dig utanför det.
För föräldrar är Ecce Homo en utmanande prövning
När hon har blivit äldre har hon kommit att uppskatta den moraliska kompass som hennes föräldrars starka religiösa övertygelse gav. Hon hävdar att de också haft en svår process på grund av ecce homo. För några år sedan gick hennes pappa bort, och hennes mamma är 92 år. De såg hyckleriet i kyrkan för vad det var. Problemet var dock löst. Det var pappas önskan att en kvinnlig präst skötte begravningen. Trots vinden stod de helt stilla.
En idé dyker hela tiden upp i bilddebatten: att den ursprungliga affischen försökte uppnå just det. Alternativt kan det vara så att angriparen hade för avsikt att orsaka skada. Även om syfte kan finnas i vissa fall, är det inte på något sätt garanterat. Än i dag vet Elisabeth Ohlson fortfarande inte varför den teorin har fått så mycket genomslag.
Hon medger att det till en början var svårt att höra att hennes fotografier var sårande för andra. Anledning nog att göra dem måste återupprättas för henne. Hur hon tröstade AIDS-patienter som närmade sig slutet av sina liv och var fyllda av rädsla för att de snart skulle bli fördömda. Även om inte alla homosexuella var troende kristna, såg jag att många av dem längtade efter bekräftelse i sin tro. Särskilt när man konfronteras med dödlighet.
