Johan Von Schreeb Sjuk – Utländska katastrofer är inget nytt för Johan von Schreeb. Han har arbetat som kirurg och var 1993 med och grundade den svenska avdelningen av Läkare utan gränser. Han är för närvarande föreståndare för det nyinrättade Centrum för hälsokriser vid Karolinska Institutet. Han väntar för närvarande på tillstånd att åka till Ukraina, där han kommer att samordna internationella hjälpinsatser på uppdrag av Världshälsoorganisationen.
Däremot har många privata initiativ för att hjälpa till på senare tid tillsammans med stora internationella insatser. Johan Schreeb är bekymrad över detta eftersom han tror att sjukvårdspersonal som reser till Ukraina kan göra saken värre. Han minns Balkankriget på 1990-talet, när läkemedel från hela världen strömmade in — halvtabletskartor utan text och droger långt efter utgångsdatumen bland dem.
Enligt Johan von Schreeb, verkställande direktör för Läkare utan gränser, “blev denna fråga en enorm utmaning” för organisationen. Han erkänner utmaningen och säger att ingen är villig att “ta en chansning på solidaritet”. Istället är det bäst att rikta donationer till välrenommerade grupper som har arbetat i liknande situationer tidigare och kan bedöma behoven korrekt.
Att donera pengar är idealiskt, men läkare som vill göra något mer konkret bör kontakta lokala sjukhus för att lära sig mer om vilken typ av stöd de behöver. En svensk kirurg med titthål kanske inte är särskilt användbar på marken under en tragedi, men de kan ge assistans via telemedicin till sina amerikanska kollegor.
Johan von Schreeb håller med om att sjukvårdspersonal av förståeliga skäl tenderar att uppehålla sig för mycket vid sjukdom och skador. Bristen på grundläggande krav, snarare än sjukdom, är för närvarande den mest akuta frågan i den ukrainska staden Mariupol. Sjukvård är värdelös om de inte också förses med mat, elektricitet och vatten. När jag undervisar nya läkare om akutvård skämtar jag ofta om att kirurgen kanske måste gräva latriner om det är det som behövs som mest. Det vill de dock inte höra.
Världshälsoorganisationen (WHO) har under de senaste åren ansträngt sig för att effektivisera humanitär hjälp. Jordbävningen i Haiti 2010 fungerade som en katalysator, vilket gjorde det mycket uppenbart att bättre strukturer krävdes för nödförsörjning. Sedan fanns det 450 separata medicinska projekt, och allt gick till ytterligheter. Några av läkarna hade bokstavligen precis lämnat sjukhuset med sina förnödenheter och ville påbörja operationen omedelbart.
Som ett resultat av kaoset i Haiti etablerade WHO ett världsomspännande nätverk av akutmedicinska team (EMT). Cirka femtio sådana team arbetar för närvarande enligt WHO-godkända riktlinjer. För att undvika att lägga en onödig belastning på lokala resurser har de tagit steg mot att bli utbildade och självförsörjande. Enligt Johan von Schreeb leder “goda avsikter också till goda resultat” på grund av den noggranna planering som ligger i processen.
Även om han manar till försiktighet med att påbörja hjälpinsatser i början av en kris, är han optimistisk inför vissa svenska privata hjälpinsatser. Detta kräver dock nödvändiga kopplingar, kunskap om det lokala hälso- och sjukvårdssystemet, förtrogenhet med det lokala språket och kulturen samt förmågan att analysera befolkningens hälsobehov. Då är det ett helt nytt kapitel. Men att få läkarvård i Ukraina är ingen mänsklig rättighet. Du, å andra sidan, har flera uppgifter.
Innan du lämnar, se till att du också har tänkt på säkerheten. Mitt i februari gick svenska UD ut en resevarning som varnade svenskar i Ukraina att lämna landet omedelbart. UD:s pressavdelning förtydligade till Läkartidningen att detta inte utgör ett reseförbud, utan snarare “en stark signal om att ambassaden eller UD har ytterst begränsade möjligheter att hjälpa svenskar som befinner sig i landet.”
Svenskar som trots detta valde att besöka Ukraina gör det på egen risk. Pressbyrån erkänner att det finns en stark önskan att hjälpa det ukrainska folket, men betonar att konflikten har eskalerat till ett tillstånd av totalt krig: »Det är kopplat till ett livsfarligt scenario just nu att resa till Ukraina.
Johan von Schreeb är på väg att lämna Lviv, i västra Ukraina, med blandade känslor. För att samordna internationella biståndsinsatser i det krigshärjade Ukraina och handleda utbildningen i maskskadevård har den före detta kirurgen tagit sex veckors tjänstledigt från sin tjänst som chef för Centrum för hälsokriser vid Karolinska Institutet.
Å ena sidan är det tillfredsställande att lägga ner min tid och kraft och se resultatet. Alla kan slappna av nu. Å andra sidan är det svårt att lämna de många vänner och arbetskamrater jag har fått under min tid här. Tyvärr, fortsätter han, är roten till problemet – kriget – oförändrad.
Etablering WHO:s funktion som en kvalitetssäkringsinstitution som kan identifiera vilka internationella aktörer som är tillåtna enligt en given standard och vilka som är farliga kort har varit ett stort fokus i Johan von Schreebs arbete i Ukraina. Utländska “läkare” som bär kamouflagekläder och bär en ryggsäck poserar ofta som kirurger som är ivriga att hjälpa sina samhällen. Men man kan inte tacka nej till behandling eller operation på grund av oenighet, säger han.
Han har också hjälpt till att distribuera ett utbildningsmaterial för hantering av maskskador till femtio sjukhus över hela landet. Helt nyligen undervisade han i en workshop på ett sjukhus i Lviv som hade behandlat ett fall av maskskador en vecka tidigare. I Sverige, där jag undervisar, behandlar mina elever ofta mina lektioner som om de vore en lek och misslyckas med att förstå deras betydelse.
Här var alla intensivt engagerade i aktiviteterna och de färgglada pennorna lyste upp rummet. Det verkade ganska verkligt för dem. Johan von Schreeb menar att att hålla instruktionerna så enkla som möjligt säkerställer att eleverna behåller sina kunskaper även när pressen är hög. De skadade ska prioriteras genom att blåsa i bussvisseln och ropa: “Här finns kaffe!” Sedan säger han: “Alla som kan gå kommer”, och du kommer att få en bra början på att skilja ut de “gröna patienterna”.
Det ukrainska sjukvårdssystemet fungerar ganska bra på daglig basis, så de viktigaste bidragen som utländska organisationer kan göra är i form av utbildning och resurser. Vi får inte ta på oss ansvaret att försörja våra egna familjer, därför är det viktigt att vi identifierar de behov som vi kan ge. Att etablera trovärdighet hos relevanta myndigheter och sjukvårdspersonal, samt att visa effektiviteten av den hjälp som tillhandahålls, tar tid.
Johan von Schreeb minimerar på liknande sätt påverkan av icke-statliga organisationer genom att hävda att »99 procent av vården tillhandahålls av Ukraina – och det på ett fantastiskt sätt«. Han tycker mycket om sina ukrainska medarbetare och kvaliteten på deras jobb. Jag är mest rörd av deras otroliga tapperhet och beslutsamhet att vinna kriget.
Jag är dock nyfiken på hur länge de kommer att sitta kvar. Jag har varit på resande fot i ungefär 14 timmar i sträck, men nu kan jag äntligen få lite öga. Nästan alla jag någonsin har arbetat med var tvungna att rycka upp sina familjer och flytta någon annanstans. De har skickat sina familjer någon annanstans och står nu inför en oviss framtid.
Kirurg med expertis inom global katastrofmedicin; chef för Department of Global Public Healths forskargrupp som studerar hälsovårdsbehoven i katastrofområden runt om i världen. Organisationen har varit ett World Health Organization (WHO) partnerskapscentrum för forskning och utbildning om globala katastrofer sedan 2017. Global Disaster Medicine Professorship, med start i oktober 2019. sedan vintern 2022, övervakar KI:s hälsokriscentrum som dess chef.
En av de ursprungliga grundarna av den svenska grenen av Läkare Utan Gränser/Läkare Utan Gränser (MSF), som har tillbringat det senaste kvartsseklet med att svara på kriser runt om i världen. Har bedrivit forskning inom området global katastrofmedicin med internationella organisationer inklusive Läkare Utan Gränser, WHO och ICRC sedan 2007 då hon försvarade sin avhandling med titeln “Needs assessments for humanitarian health assistance in disasters” under ledning av Hans Rosling. Hjälper till att bedöma effekterna av nya katastrofer och ger hjälp till svenskar som drabbats av dem i samarbete med svenska institutioner inklusive Socialstyrelsen.
Förklaring av studien
Resursbrist är kännetecknet för en katastrof. Personal, expertis, resurser och tid är en bristvara. Mina studier fokuserar på svårigheterna att tillhandahålla sjukvård av hög kvalitet trots begränsade medel. Jag har handlet eller handlett doktorander som bland annat har undersökt effekterna av översvämningar på hälsa och hälsosystem i Kambodja, den optimala behandlingen av krigsskador i Jordanien och Mosul, Irak, och delegerbarheten av kirurgi i Sierra Leone. Att studera effekterna av moraliska påfrestningar på räddningspersonal kräver ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt.
