Suzanne Reuter Hjärntumör – Inom kardiologiområdet behandlas kvinnors hjärtan orättvist. Skådespelerskan Suzanne Reuter är en person vars tillstånd förbisetts tills hon stannade på sjukhuset mot sin vilja. Hon råder kampanjen “Kvinna i rött”, som samlar in pengar till forskning om kvinnors hjärta, att “aldrig nöja sig med något annat än en diagnos” i en intervju.
Kvinnor i alla åldrar i Sverige löper tio gånger större risk att dö i hjärt-kärlsjukdom än i bröstcancer. Ändå görs majoriteten av hjärtforskningen på mäns hjärtan. Resultatet är en devalvering av kvinnors syndrom, en fråga som lyfts fram av en kvinnohälsogrupp i dag. Skådespelerskan Suzanne Reuter, 65, var en av de kvinnor som märkte att något inte stod rätt till sommaren 2015. När hon försökte vila var det då yrseln och huvudvärken slog till. Skådespelerskan avslöjar för den ideella organisationens medlemstidning: “Tack och lov att jag hade människor runt mig de gånger jag svimmade och som kunde väcka mig.”
Du måste verkligen lura dem
Läkarvård söktes för Reuter, men efter en undersökning bedömdes han som “kardiologiskt godkänd”. Hon höll inte med läkarnas bedömning att stressen var orsaken till övergreppen. Eftersom svårigheterna fortsatte hade hon inget annat val än att sluta köra bil och slutade så småningom ge sig ut med barnbarnen. Hon började också läsa på och bugga sig själv om andra hjärttester efter att ha insett att EKG inte alltid tydde på avvikelser.
Hon fick reda på att behandling var tillgänglig även i Stockholm genom en läkare i Helsingborg som var bekant med att använda en så kallad ILR, en bandspelare, på personer med Reuters symtom. En kort tid senare svimmade hon och fick föras akut till sjukhuset med ambulans; den här gången skulle hon skrivas ut utan behandling, så hon ställde ett ultimatum: hon vägrade gå hem förrän hon träffade en kardiolog och fick ILR fixad.
Perfekt matchning
Suzanne Reuter understryker i sin intervju för organisationens tidning att hon sågs som obekväm men faktiskt var ganska påläst. Hennes ILR gjorde det möjligt för sjukhusets arytmiavdelning att snabbt identifiera att hon under en sensation upplevde en hjärtfrekvensökning från 74 till 240 slag per minut, eller motsvarande en löpares intensitet under ett maraton.
Skådespelerskan hade en form av arytmi som kallas ektopisk förmakstakykardi, som hade samma symtom som hon hade beskrivit för medicinsk personal men som inte märkts. Hon mår bra nu tack vare ablationstekniken som utfördes (varmt och kallt levereras till det drabbade området med elektrokatetrar). Hon hade roller i höstkomedierna “All Inclusive” och “Our Time Is Now” på SVT, och hon kommer att vara med i det kommande dramat “Lyrro” 2019.
Din kropp är bekant för dig
Hon vill att andra damer som är rädda om sina hjärtan men som inte tas på allvar tar hennes råd och alltid kräver en andra åsikt, även om den första kommer tillbaka och säger att allt är bra. När något är fel på din kropp vet du det. Suzanne Reuter nåddes av Aftonbladet, men hon hade inga kommentarer till artikelns användning av en intervju med henne.
Suzanne Reuter, som medverkat på Rederiet, Svensson Svensson, Cleo, Drottningoffret och Vr tid er nu som matriark Helga Löwander, är en varm och rolig person i sitt privatliv. Hon är beslutsam och orubblig i sin jakt på information som hjälper henne att förstå världen bättre. En uthållighet som kan ha hållit henne vid liv under de fruktansvärda år hon har gått igenom.
Suzanne har jobbat heltid på Oscarsteatern, spelat in filmen “All Inclusive” i Kroatien och pendlat till Göteborg för att filma fantastiska “Our Time is Now” under den tidsperiod som denna berättelse omfattar. Hon har alltid vetat att något är fel med hennes kropp, men att få en korrekt diagnos och behandling har varit svårt. Utan att göra sin egen undersökning, vara ihärdig och otrevlig och ha liten respekt för auktoritativa personer, skulle hon inte ha blivit helt eller korrekt identifierad.
Det här är hennes berättelse om att bli bättre.
Rytmen i Suzannes hjärta
Sommaren 2015 började Suzanne märka att något var fel. Hon mådde inte bra och hon blev hela tiden yr utan någon uppenbar anledning. Smärtan började i mellangärdet och klättrade, vilket gav en täthet i nacke och käkar innan den gick vidare till huvudet. När känslan tog sig till hjärnan förde den med sig en yrsel som tillfälligt grumlade sinnet. Detta inträffade när hon var lugn, men aldrig när hon arbetade hårt. Det var utan tvekan ett problem.
Suzanne gick till doktorn för att se över sin hälsa. Det fanns inget att klaga på, och alla värderingar uppfylldes. Hon remitterades till ekokardiogram och ultraljudsundersökning av aorta, som båda visade sig vara normala. De drog slutsatsen att trötthet och stress var to skylla, och frågan avslutades.
De hade fel, och Suzanne visste det. Orsaken var inte ångest. Känslor av yrsel och obehag i käkar och nacke kvarstod. Under det kommande halvåret gjorde alla vad de kunde inom sjukvården. Absolut inte, enligt Suzanne, som redan hade börjat undersöka sina symtom på nätet och hade kommit fram till att hennes hjärta var den troliga boven. Extra EKG togs vid ett par tillfällen, och var och en kom tillbaka normalt.
Enligt Suzanne sa hon till läkarteamet att EKG:et naturligtvis inte avslöjar något felaktigt eftersom hon inte upplevde någon ovanlig “känsla” vid tidpunkten för EKG:et. Jag måste uppleva något slags symptom innan jag kan urskilja detaljerna. Suzanne funderade på om eller om det fanns en annan lösning. Det skulle vara idealiskt om ett EKG kunde bäras runt som en blodtrycksmätare, men detta är för närvarande inte möjligt.
Suzanne är inte den som ger upp, så hon reser till Helsingborg på jakt efter en läkare som använder en apparat som kallas ILR för att behandla patienter med hennes tillstånd. En ILR är en typ av elektrokardiogram (EKG) monitor som håller koll på hjärtats elektriska aktivitet och automatiskt eller manuellt fångar och behåller EKG.
Det används för att diagnostisera vad som orsakar symtom som svimning, yrsel och hjärtklappning utan att faktiskt stimulera hjärtat. Den övervakar hjärtats rytm hela tiden, oavsett om vi sover, vilar eller aktivt gör något. En ILR tas kirurgiskt bort från bröstet när nödvändigheten inte längre existerar efter att den har implanterats i det subkutana fettet.
Suzanne tillägger, “Min syster sa alltid att jag lät som en robot som pratade riktigt snabbt innan jag fick ett anfall.” Suzanne svimmade tre gånger under denna tidsperiod. Hon undvek situationer där hon skulle vara ensam med barnbarnen eller bakom ratten och hon slutade rida sin islandshäst av rädsla. Svimningsepisoderna, som inte varade mer än en minut vardera, åtföljdes av livliga drömmar.
Hon svimmade i stallet och föll så hårt att hon behövde ambulans till sjukhuset, där hon stannade över natten (och fick ett nytt EKG). Morgonskiftet på akuten Akutläkaren kom in nästa morgon och sa att mitt EKG såg bra ut, så jag betonade, som jag gjort vid tidigare tider, att det är uppenbart att det ser okej ut eftersom jag inte hade någon “känsla” när jag var ansluten till EKG. På torsdag klockan tre, när jag inte är uppkopplad på ett EKG, kan jag få mitt andra anfall.
Suzanne insisterar på att få en ILR. När läkaren som ansvarar för hjärnans elektroencefalogram (EEG) kom in och berättade för Suzanne att de hade letat överallt och inte hittat något, vägrade hon fortfarande att gå hem. Mer orkade hon inte. Tills de berättar för mig vad det är för fel på mig har jag ingen avsikt att lämna det här sjukhuset. Jag är intresserad av att besöka en kardiolog och få mitt hjärta övervakat av en ILR. Folk kanske tyckte att jag var besvärlig, men de kunde inte förneka att jag var intelligent.
Äntligen en diagnos
Båda kardiologerna utvärderade hennes medicinska data och diskuterade hennes symtom innan de drog slutsatsen att en ILR var det bästa tillvägagångssättet. Suzanne lät göra en ILR-procedur, så hon har nu sin egen personliga “Black Box” för att registrera när och var hennes hjärta upplever onormal aktivitet. Mina IRL-avläsningar överfördes direkt till arytmisektionen via en liten manik som jag bar runt halsen.
Min puls steg från 74 till 240 på ett par sekunder, enligt den första avläsningen jag fick när jag var på gränsen till att svimma. Det är lika ansträngande som om jag skulle springa ett helmaraton. Suzanne ordinerades betablockerare för att “bromsa ner hjärtat” och informerade om att påsen skulle knytas om ett par månader, så att hon kunde fortsätta med en filminspelning. Hon genomgick även en ILR-operation. Trots den medicinska vård jag fick förblev mitt tillstånd dåligt och jag fortsatte att uppleva betydande yrsel. Jag var planerad till en ablation efter den diskussionen.
