Tom Alandh Barn – En svensk journalist och dokumentärfilmare, Tom Hardy Alandh föddes den 13 juni 1944. Från 1969 till 1970 gick Alandh på journalistskolan. Han började på SVT 1972 och har varit där sedan dess, rapporterat och producerat. För svensk public service-tv har han producerat närmare 100 dokumentärer sedan 1981.
Hans banbrytande TV-dokumentär från 1987 om Nacka Skoglunds uppgång och fall slungade honom till stjärnstatus. Stora journalistpriset tilldelades Alandh 1987. Tv-galan Kristallen tilldelades honom en ära 2011. Gick på journalistskolan 1969–1970, Alandh. Hans reportage- och producerkarriär började 1970 med SVT Kanal 1. Han har gjort mer än hundra dokumentärer under de senaste fyra decennierna.
Tom Alandh har vunnit ett flertal priser genom åren, bland annat toppjournalistpriset 1987. Han vann hederspriset på Kristallengala 2011, det stora journalistpriset från Lukas Bonnier 2017 och det stora priset från KTH 2020. Den 29 juni 2015 medverkade han som gästtalare i Radio P1 i Sverige för deras sommarprogram, Sommar i P1. Framlidne Hardy Alandh och framlidne Maud Fröberg fick en son.
Skådespelerskan Lissi Alandh är pappans andra fru. Tom Alandh, den framstående dokumentärfilmaren i Sverige, tar tre timmar på sig att säga hej och tack samtidigt som han recenserar sina femtio år i branschen. Hans program sänds i SVT. Han varnar för att när man lämnar en person kommer man att känna sig tom och ledsen.
Det finns dock tid att få saker gjorda. Trots att Hej och tack, en fortsättning på filmen om den bortgångne pianisten och kompositören Stefan Nilsson, har börjat sändas är han just nu i färd med att göra ytterligare en film. Det har gått ungefär ett år sedan vi var beredda att sända, så acceptera min största tacksamhet. Behöver inte ta farväl för jag hade redan gjort en film om Stefan Nilsson och Kåge Jonsson.
Hej och tack, men nu är det Tom Alandhs sätt att säga det. Han kan inte kommentera nuvarande eller framtida känslor av att inte gå till jobbet eftersom han kommer att stanna på SVT i några månader till. Du kanske upptäcker att det är deprimerande och livlöst. Jag har alltid sett fram emot att cykla till jobbet, och jag brukar vara framme innan halv åtta på morgonen.
Eftersom jag trivs så bra med min karriär och studier så kommer det att bli en besvikelse. I början av sin karriär hade han inga planer på att ägna hela sitt liv åt tv. Att arbeta med kollegor är enligt hans mening den mest givande aspekten av hans yrke. “Tillsammans” är det mest perfekta; det är en vacker term. Jobbar som ett team.
Sammanhållning är nyckeln när man filmar för tv. Medan min erfarenhet som skribent för tidningar som Lidingö Tidning och Aftonbladet var trevlig, ser jag att du själv håller på med vitboken. De fotografer, ljudtekniker och redaktörer han har samarbetat med genom åren är hans största tacksamhet.
Dessa saker är nödvändiga för mitt jobb, och jag har fått erkännande och utmärkelser för dem. I sjutton år har jag och Heleen Rebel samarbetat som klippare på sextio filmer. Det som höll mig kvar för att producera film var möjligheten att samarbeta med begåvade människor.
Som ett långvarigt äktenskap är mitt 45-åriga samarbete med fotografen Björn Henriksson svåra att avsluta. Del ett av Hello and thanks introducerar oss för individer från många olika samhällsskikt. Men helst människor som kämpade och inte njöt av idealiska levnadsförhållanden. Några av de människor han har mött genom åren har gjort en särskilt djupgående inverkan på honom.
Det finns många namn jag skulle kunna erbjuda dig. Av alla människor jag har träffat är den som har betytt mest för mig Martina, tjejen med Downs syndrom som jag gjorde sju dokumentärer om. Alla som har sett dessa filmer kan förstå detta. Pia Sjögren, en hemlös missbrukare vars historia han krönikat i fem filmer, och Monica Zetterlund är också uppfostrade.
Av de många sticker tre kvinnor ut: Martina, Pia och Monica. Förutom Pias mamma AnneMarie och Martinas mamma Berit. I synnerhet har fem kvinnor spelat en central roll. Nästa söndag har SVT Play premiär för dokumentärens andra halva. Även om han inte har något intresse av att medverka i en självcentrerad dokumentär, är han mer än villig att ge sin röst till saken.
Tom Alandh är en älskad journalist som även efter ett halvt sekel och närmare hundra tv-filmer fortsätter att söka det vardagliga i det vanliga livet. Som han har för vana kommer Tom Alandh kvart i sju i SVT:s massiva betonglåda. På sin pendling till jobbet läste han morgontidningen och köpte sedan kvällsnumret.
Han är nu en cyklist. Bortsett från det är det mest business as usual. Efter att ha börjat här 1970 trodde jag aldrig att jag fortfarande skulle vara här ett halvt sekel senare. Mina drömmar var väldigt olika. Jag skulle skriva, kanske till och med komma in på radio och sedan bli utrikesminister.
Dess ton.
Vad det än står, när som helstr Tom Alandh pratar, det är som att allt är klarlagt. Stockholm med sin traditionella, djupa, varma stil. “Pojken” är en vanlig fras i denna röst. Den använder också svordomar ofta, men inte i filmen. Bland Sveriges mest kända röster finns Tom Alandh, som har bidragit med ett hundratal dokumentärer till SVT, som nästan alla har hans särpräglade röst som huvudperson eller antagonist.
Som ruta börjar jag i allmänhet med “Det var en gång…” av HC Andersen. I ett försök att karakterisera sin journalistik beskriver han den som en mycket enkel berättarstil. Att filma är inte min starka sida. Att klippa är inte min starka sida, och jag är dålig på att ta ljud. Konversationsstartare, kaffekransar och talartexter är mina vapen.
Valet är mitt att ta bort förbannelseorden. Tom Alandhs trånga arbetsplats har en förlegad Facit på skrivbordet. Tom Alandh skriver alla meningar på den och läser sedan in dem med berättarrösten; ändå finns det problem med bokstaven “o” och lite “e” som skapar hål i papperet.
Även om han inte ska ställa några frågor, har han köpt några mycket läckra godisbarer. Det känns inte rätt. Det är möjligt att den person som först utsågs till “porträttets mästare” är den mest återhållsamma porträttobservatören jag någonsin mött. Enligt honom är det absolut inget spännande med honom.
Vad skulle du vilja se mest framträdande i en dokumentär om Tom Alandh?
Gör inte det. Jag är inte typen som står upp. Varje gång någon går med på att vara föremålet för min film blir jag förvånad. Därefter slår Pia upp sitt telefonnummer. Ingen svarar, och det är mycket vissling och uppståndelse. Tom Alandh fick tillstånd att intervjua bland annat Pia Sjögren. T
om Alandh köpte Situation Stockholm av henne vid Karlaplan på väg till jobbet; hon var utblottad och beroende. De tog kontakt. Han skickade en inbjudan till McDonald’s och bad artigt att få följa med henne. Tre anmärkningsvärda filmer producerades under den tidsramen.
Av vad drar du slutsatsen att hon drog sig tillbaka?
Visst… Jag var tydlig med mina avsikter och ansträngde mig för att skapa en respektabel berättelse. Jag fungerar på ett sådant sätt. Det verkar som om Pia kände sig hörd. Hennes mamma tog med henne till den första filmvisningen och de två satt här. Filmen skildrade levande hennes utmattade tillstånd som ett resultat av att ha uthärdat ett långt och svårt liv.
Ändå utbrast hon senare: “Hur vacker är jag ändå!” De blev kompisar och hörs ofta, Tom och Pia. Det är sant att många av karaktärerna som spelas av Tom Alandh förblir i kontakt med varandra. Tom Alandhs konst visar på ett unikt fokus. Det betyder att han för det mesta inte har avvikit från sin ursprungliga plan.
Att fokusera på “vardagsmänniskor” – de vars liv präglas av det vanliga men extraordinära – och att uttrycka sina berättelser helt enkelt är centrala i tekniken. Tillsammans med glädje, sorg och besvikelser. De som ytterst sällan visas på TV. En “buckla i plåten på livets väg” är något han trivs med.
En kombination av frågor, en utropares röst och kaffetoast är vad det är. Inte alltför imponerande vid första anblicken, men en teknik som skapar en ovanlig intimitet. Deltagarna har sett Pias nyrenoverade kök, sett Martina som har Downs syndrom och hört Kenneth Vikens ångest och förtvivlan när han drack öl när han föll. En gång till.
Tom Alandh har fått många utmärkelser. Förra året hedrades han med Mediesveriges mest prestigefyllda pris, Lukas Bonniers stora journalistpris. I hans eget sinne är dagens Uppdrag-recension mest lik hans första tv-anställning som var på samhällstidningen Fokus. Jag gick två år på journalistskolan och jag kände att jag lärde mig mer på de där två luncherna med Fokus-teamet än jag hade under hela min akademiska karriär.
Våra medarbetare tog lätt på det faktum att vi njöt av orättvisor och lidande, men verket handlade också om att hitta glädje och styrka inför motgångar. Att fortsätta i traditionen med samhällsreportage kändes ganska naturligt för mig. Tom Alandh kom snabbt på att han inte ville vara i rampljuset. Helt döv! Redaktören skällde ut dig för att det var precis vad som hände. Jag har hört historien flera gånger innan han berättar om den för mig i tv-huset.
Ett nästan för perfekt exempel på detta finns i en video på YouTube inklusive en dold kamera. Med målet att “hårt lansera Alandh som varumärke för SVT” går programdirektör Jan Helin in på Tom Alandhs kontor. När han sitter, reser sig, kliar sig och går i hektiska cirklar plågar Tom Alandh sig själv men förblir tyst orädd för att bli avslöjad, även inför överdrivet beröm. Han vill helst förbli osedd.
