Ann Westin Familj – Mellersta ungen, Ann Westin, var reserverad. Min mamma var orolig eftersom min pappa var en tillfrisknande alkoholist. Min skygghet försvann dock när jag gjorde en föreställning på Göteborgs Friskvädersskolan. Kanske var det en copingmekanism, men Lilla Ann fann tröst i sin roll som komikern och clownen som väckte glädje och skratt till alla.
Peter, Anns yngre bror, Agneta, och Tommy, Anns storebror, avrundar hennes familj. I unga år var hon tvungen att komma på hur hon skulle passa ihop med sina syskon. Att vara mellanbarn är ganska standard för mig. Lyssna på mig. Välkommen tillbaka till min hemstad Göteborg, utbrister Ann när vi äntligen möts.
Han började sin karriär som komiker i det fyra våningar höga röda tegelhuset på Godvädersgatan som ligger på Hisingen, närmare bestämt Norra Biskopsgården. Ann hade sin teaterdebut på Friskväderskolans Funny hour, där hon framförde sketcher, efterliknade kändisar och drog skämt. Hon skulle utan tvekan orsaka ett skratt i rollen som Lilla Fridolf.
På scenen frossade Ann Westin
Precis som på Funny Hour känner jag en ström av glädje varje gång jag intar scenen idag, när jag inkluderar publiken i mina upptåg och vi alla skrattar tillsammans. Enligt Ann kände hon på samma sätt då: att hon var på rätt plats. Trots hennes blyghet som barn förvandlades hon till en helt annan person och hade en fantastisk prestation.
Hennes humoristiska och underhållande personlighet överfördes till henne av hennes far, Sture. Ann hävdar att hon är mest lik sin far, med hänvisning till deras delade iver för rökning och det faktum att de delar ett eldigt sinnelag. Dessutom kunde mamma Ulla vara ganska humoristisk; till exempel när vi åt jordgubbsdessert tog hon upp en, placerade den på sin sked och riktade den sedan direkt mot sin äldre pojke.
Vi blev först överraskade, men sedan kunde vi inte låta bli att fnissa. Mamma sa att hennes avsikt bara var att testa dess effektivitet. Limmet som höll ihop familjen var Ulla. Hon var hemmamamma, precis som de flesta kvinnor då. I Säve var pappa anställd i flygflottiljen F9. Alla i familjen hade det tufft eftersom pappa var en period alkoholist.
Detta är framför allt för min oroliga mamma. Efter det har vår budget torkat ut. Kanske var det för att unga Ann fann tröst i humor när hon tog itu med den hårda sanningen. Hon förvandlades till komikern och clownen som kunde sätta ett leende på allas läppar.
Min uppväxt var i Biskopsgården
När Ann var tre-fyra år flyttade hennes familj till Biskopsgården. Hon minns det som en betydelsefull och trevlig händelse i hennes liv. Att flytta till en helt ny lägenhet med fyra sovrum med uteplats var en otrolig njutning för hela vår familj. När vi tittar in på Godvädersgatans gård avslöjar Ann att vi tidigare hade bott i ett andra hem. Då fanns det många barn här, så de kunde alltid hitta en lekkamrat.
Hon minns gungorna, sandlådorna, den lilla kullen där de åkte och gled på vintern och piskstället som de slickade tills deras tungor frös. En bit bort fanns godisaffären där Ann en gång försökte betala för godiset med stenar, och Jonssons liv, som de gav smeknamnet Jonssons slips. Ann, hennes syskon och deras kompisar åkte till Svarte mosse när leken på gården blev tråkig.
Naturområdet, med sina grönskande träd och buskar, en sjö fylld av vackra näckrosor och den relativa isoleringen av flerbostadshus och betongparkeringar, ligger bara en kort bit bort, vilket gör att det känns som att du är i himlen.
Medan hon fortfarande var en liten tjej på sju år fick Ann Westin sin första kärlek
Det är klart att jag älskar det här! Ann minns sin barndom på Biskopsgården, där hon och hennes vänner lekte cowboys och indianer, fångade grodor och ödlor för att ha i badkaret och åkte skridskor under vintern. Det har varit mycket brottsbevakning den senaste tiden, men jag vill ändra på det genom att visa hur underbar den här platsen är.
Läget som kallas Svarte mosse är fantastiskt. Ann började sitt första år i grundskolan på Friskvädersskolan när hon var sju år. Hon träffade Peter, hennes livs kärlek, där. Den lille killen var bedårande. Vi promenerade hand i hand, sakta. Under min sjukdom kom han och placerade en plastring, som liknade den man hittade i en tandköttsmaskin, i vår brevlåda. Jag var överlycklig först, men jag avslutade vårt förhållande när mina bröder upptäckte det och började obevekligt håna mig.
På en strikt skolpolicy
Reservoarpennor, läskpapper och gummibjörnen med den oemotståndliga doften är alla delar av Anns barndomsminnen av skolan. Tjejerna och grabbarna spelade ikapp och hoppade vändningar under pauserna. Jag såg fram emot att börja skolan och lära mig nya saker. Nej man vågade hälsa på fröken då på grund av hur stela reglerna var.
Fröken blev rasande och sa att hon inte var med mig när jag av misstag sa “du” och glömde vem jag pratade med. Mitt hjärta sjönk. Under sitt andra år började Ann spela blockflöjt. Hon ignorerade sina bröders vädjanden om att sluta spela flöjt och fortsatte att göra det oupphörligt. Kanske hade de fått nog av att höra “Köp varm korv” och “Till Paris, till Paris rider vi en gris” om och om igen.
Då och då skulle familjen ge sig av från Hisingen och det rekommenderades att de skulle göra ett besök på Liseberg. På det stället blev syskonen klibbiga av sockervadd, åkte Spöktåget till Sagolandet och spelade på lyckohjulet. Naturhistoriska museet och Sjöfartsmuseet var bland Poppis favoritinstitutioner att besöka.
På Sjöfartsmuseet såg jag samma svårfångade sköldpadda som varit vår bosatt så länge. Vi hade borrat ett litet hål i skalet för att sätta in ett snöre för att hindra det från att passa, men det lyckades ändå, så jag visste att det var den. På ett skolkort ser vi 11-åriga Ann med håret framdraget i flätor. Intrycken var höga på den första skolbesöket till Stadsteatern, när eleverna såg Mästerpuss i stövlar.
Jag blev helt hänförd. Sedan bestämde jag mig för att fortsätta med skådespeleriet. Ann, som arbetat länge inom olika teaterorganisationer och sjukvård, säger: “Jag skulle kunna tänka mig att bli sjuksköterska också.” Hon kunde dock inte försörja sig på någon av dessa saker förrän hon investerade i och blev framgångsrik som stand-up-serie för ungefär 20 år sedan.
Utanför Göteborg, på campingen Lilleby, skulle familjen tillbringa somrarna med att campa vid havet. Luftsängar, sovsäckar och att leva utomhus var desamma oavsett om det regnade eller sken. Som barn badade vi, fiskade krabba och klättrade i berg. Trivsel och självförsörjning var vår. Det var nog inte kul för mamma att laga mat på den lilla gasspisen. Långt ifrån semester.
Vid sexton års ålder flyttade Ann Westin
Sture erbjöds ett nytt jobb i Luleå när Ann var tio år och resten av familjen Westin flyttade dit i protest. Anns flygflottilj i Säve lades samtidigt ner. Jag ogillade att vara skild från mina kompisar på ett så stort avstånd. Enligt Ann bestämde hon sig för att återvända till Göteborg i samma ögonblick som hon kunde lämna sitt hus.
Det gjorde hon också. När hon flyttade in i en landshövdingegård på Ejdergatan i Olskroken var hon bara sexton år gammal. Jag betalade 150 kronor i månaden för att bo i ett 15 kvadratmeter stort rum här. När Ann pekar upp mot sitt burspråk på första våningen i det gulmålade huset beskriver hon förhållandena: kallt vatten, en utedass i trappan och en kakelugn där hon grillade äpplen.
Uppenbarligen var det inte mycket, men det tillhörde mig. Väggarna är gula och golvet är grönt. Jag var naiv att tro att jag var vuxen; i själva verket var jag ett barn. Tack och lov bodde min sexåriga syster i samma kvarter som oss, så hon tog hand om mig. Jag bodde hos henne för det mesta och hon gav mig hela tiden pengar.
Ann arbetade sig igenom en plastfabrik och ett sjukhus innan hon började på ett teaterprogram vid Kungälvs Nordiska Folkhögskola. Hon bor fortfarande i Stockholm, staden hon flyttade till 1980. Det är en vanlig missuppfattning att jag bor i Göteborg. Göteborgs stad är berggrunden på vilken min identitet vilar.
Göteborgarna och deras klagande stil är charmig. Jag har funderat på att återvända, men efter att ha tillbringat så mycket tid i Stockholm har jag gjort bekantskaper där. Fortfarande obestämt; kanske jag kommer tillbaka någon dag!
