Elisabeth Ohlson Familj – Den svenska fotografen, konstnären och teaterchefen Elisabeth Anna Karin Ohlson Wallin föddes Ohlson den 28 maj 1961 i Skara. Ecce Homo är Elisabeth Ohlson Wallins hittills mest kända show. Hon är en porträttkonstnär som arbetar som frilansare på heltid.
Biografi
Ohlson Wallin har varit fotograf sedan 1980, men det var inte förrän i programmet Ecce Homo 1998 som hon verkligen gjorde sig ett namn. Invigningsutställningen av Ecce Homo hölls i en brandstation på Renstiernas gata som konstnären hade lånat av Stockholms brandkår. Den 16 juli 1998, i samband med Europride, hade Ecce Homo premiär den 16 september 1998, vid Uppsala domkyrkas kulturnatt, besökte dåvarande diakonen Tuulikki Koivunen Bylund bergrummet på Södermalm och informerade och bjöd in konstnären att ställa ut fotografierna som ett bildspel i kyrkan.
Elisabeth Ohlson Wallin presenterade fotografierna, framförde klassisk musik och ledde deltagarna i meditation vid tre separata gudstjänster. Livets ord demonstrerade utanför katedralen samtidigt som 12 000 besökare registrerades. Ett bombhot framfördes efter bildvisningen och påven Johannes Paulus II ställde in en audiens hos ärkebiskop KG Hammar som ett resultat.
Trots detta reste visningen runt i Sverige och Europa i två år, vilket utlöste frekventa protester och störningar. Protester utanför och inne i Annedals kyrka i Göteborg, november 1998, och kaoset utanför Norrköpings stadsmuseum när konstnären Elisabeth Ohlson Wallin försökte dokumentera demonstrationerna fick konstnären att eskorteras av polis när hon lämnade staden.
Ohlson Wallin är influerad av barocka bibliska målningar, men hon tillför sina fotografier en journalistisk innebörd från tiden som nyhetsfotograf. Hennes fotografier skildrar omisskännligt kampen för hbtq-rättigheter. Både Helgon och In Hate We Trust, varav den senare till stor del var influerad av Caravaggio och Artemisia Gentileschi, har skildringar av denna konflikt.
Lars Grdfeldts ord och Eva Dahlgrens musik kompletterar fotografierna vackert. Hon hedrades med Humanisternas Ingemar Hedeniuspris 2009. Nationalmuseum är bara en av många Stockholmsinstitutioner som presenterar verk av Ohlson Wallin. Jerusalem visades på Göteborg, Sveriges Världskulturmuseum redan 2010.
En av de 15 fotografierna togs bort efter diskussioner mellan museets förvaltning och Göteborgs underrättelsetjänst eftersom den skildrade hbtq-personers kamp i Jerusalem. Den borttagna biten föreställde påstås tre homosexuella muslimska män som bad tillsammans på en matta.
2017 regidebuterade Elisabeth Ohlson Wallin med Kung Kristina Alexander, en ny pjäs som hon skrev tillsammans med skådespelaren Aleksa Lundberg, som också spelade Kristina, om regenten som transperson. 2017 stod Ture Rangström för premiären på Strindbergs lilla teater i Stockholm.
Paradiset, hennes målning från 2019, fick en stor plats ovanför altaret i Malmös Sankt Pauli kyrka. Liknar Lucas Cranachs Adam och Eva i paradiset, men med medlemmar av HBTQ-gemenskapen istället. De hävdade att det var den första öppet homosexuella altartavlan i Sverige. 2012 erbjöd sig Ohlson Wallin att skänka pjäsen till Skara domkyrka, men kyrkan tackade nej till donationen av politiska skäl. Efter många kontroverser, under vilka biskopen i Lunda, Johan Tyrberg, stämplade konstverket “gnostisk”, togs det bort.
Den kristna ikonen för ondskan, ormen, var en transsexuell, därför kallades filmen också som transfob. När Paradiset togs bort sa Ohlson Wallin “Beslutet beror på att vi i Sverige inte är mogna nog att ha ett altarbord i det heliga rummet med hbtq-kopplingar”, och att hon skulle återkomma med ett nytt hbtq-bord till presentera kyrkan.
Konstnären och fotografen Elisabeth Ohlson har kämpat mot dödlig cancer. Uppenbarligen är det svårt att få ett dödsbesked, säger hon till SVT:s Kulturnyheterna, särskilt eftersom det innebär att man bara har en begränsad tid kvar. För Elisabeth Ohlson, 62, kom beskedet att hennes egenskrivna pjäs “Ulla & Zarah” hade ställts in med drygt en veckas repetitioner kvar som ett förkrossande slag. Elisabeth Ohlson sa till SVT att situationen då var extremt instabil.
Elisabeth, som är med i pjäsen som nu pågår på Kulturhuset Stadsteatern, berättar för Kulturnyheterna om det positiva mottagande hon fick efter beskedet. Det var samma sak som alla andra, men den här gången kommer vi inte att lägga ner det.
Glädje i livets resa”
Elisabeth säger att hon inte är säker på hur det kommer att hända, men hon är säker ändå. Jag spricker i sömmarna av outgrundlig lycka. Sedan tidigt i livet har jag fått den där smittande, glada humorn. Hon berättar för nyhetsbyrån att hon har skrattat inte bara hela vägen till banken, utan hela vägen genom livet.
Hon ber att hennes fotografier och den historia hon gjort inte kommer att gå förlorad för alltid. Jag spricker i sömmarna av outgrundlig lycka. Sedan tidigt i livet har jag fått den där smittande, glada humorn. Hon berättar för nyhetsbyrån att hon har skrattat inte bara hela vägen till banken, utan hela vägen genom livet.
Hon ber att hennes fotografier och den historia hon gjort inte kommer att gå förlorad för alltid. Närmar sig slutet av sin avhandling. Konstutställningen “Ecce homo” som hon höll upp för 25 år sedan får fortfarande folk att elda. Hon säger till SVT att hon arbetar med ett projekt om döden och sedan kommer hon att försvinna. Men hon tycker inte att hon behöver göra något mer åt det.
Elisabeth Ohlson, fotograf, konstnär och teaterchef, har dödlig cancer. Hennes sjukdom meddelades när hon förberedde en föreställning av sin egen pjäs “Ulla & Zarah” på Kulturhuset Stadsteatern. Jag är glad att jag fick möjligheten att framföra den, säger Elisabeth Ohlson till Kulturnyheterna.
Fotografen Elisabeth Ohlson är hennes mest kända yrke. Hennes konstutställning “Ecce homo” från 25 år sedan får fortfarande strålande recensioner. “Ulla & Zarah” är hennes andra pjäs, och hon har skrivit och regisserat den också. En dryg vecka innan öppningskvällen fick Elisabeth Ohlson reda på att hon hade dödlig magcancer under repetitioner.
Svenska musiklegender
I dramat “Ulla & Zarah” gestaltar Lotta Ramel och Aleksa Lundberg Ulla Billquist och Zarah Leander, två av Sveriges mest populära artister under 1930- och 1940-talen. Dramat, skrivet av Elisabeth Ohlson, fördjupar sig i mysteriet kring natten till Ulla Billquists självmord 1946 och deras dolda koppling.
Att Elisabeth Ohlson har använt sin konst för att förespråka hbtq-rättigheter sedan debuten med “Ecce homo” ger henne ett unikt perspektiv på historiens betydelse, säger hon. Det finns en uppsjö av media som skildrar manlig homosexualitet, men skildringar av lesbisk kärlek är extremt sällsynta inom konsten. Det är en del av det jag vill prata om, säger hon, men det finns också sorgen som kommer av att man inte kan leva sitt liv som man skulle vilja.
Visning av morbid konst
Till skillnad från Ulla Billquist skulle jag vilja tro att den historia jag producerat via mitt konstverk kommer att bibehållas och inte gå förlorad för alltid. Om så är fallet ser jag inte vad mer jag skulle kunna göra. Mitt uppdrag är fullbordat. Kilen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm är värd för “Ulla & Zarah” till den 3 september.
Konstnären och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin har antagit denna utmaning trots sin svåra sjukdom som kräver konstant syrgasbehandling. Det är förståeligt att man efter att ha tillbringat tid på sjukhuset och sett hur dödlig sjukdomen är, kan bestämma sig för att stanna kvar och “fira jul i psk-staden”, som hon uttrycker det.
Hon har varit sövd dygnet runt i Södersjukhuset i Stockholm de senaste fyra dagarna. Kända sjukhusfotografer och målare lade upp en varning på Instagram. Inte ens nu, flera år senare, kan jag gå och lägga mig utan att först lägga en spruta på kudden. Även om de kanske inte sitter stilla mer än en nanosekund åt gången, ger besättningen här aldrig ett intryck av spänning eller irritation. Här, låt mig representera dem.
