Johanna Frändén Familj – Den svenska sportjournalisten Johanna Frändén föddes den 31 augusti 1981 i Lerdala, Västergötland. Fotboll är Frändens specialitet; han bevakar främst de stora fotbollsligorna i Västeuropa för Sportbladet och SVT. Hon har bland annat varit involverad i SVT:s studio under tre VM och två EM hittills (2018). Hon är ofta anställd som studiospecialist vid stora mästerskap.
En självbiografi
Förutom sociologi som huvudämne vid Journalisthögskolan i Göteborg har Johanna Frändén en fil kand. Efter att ha träffat Simon Bank från Sportbladet på Bokmässan 2005 flyttade Frändén till Stockholm i februari samma år för att arbeta på tidningens redaktion. Därefter följde fler uppdrag och tillfällig arbetskraft under sommaren.
Hon skickades för att observera efterdyningarna av VM 2006 i Frankrike under sommaren det året. Senare fick Johanna Frändén fokusera mycket på Zlatan Ibrahimovićs tidningsberättelse. Sportbladet gav Frändén uppdraget att flytta till Barcelona 2009, när Ibrahimović fortfarande var rookie i FC Barcelona.
Hennes position i Barcelona förblev oförändrad även efter att Ibrahimović flyttade till AC Milan. Frändén flyttade dock till Paris 2013 och började bevaka Ibrahimović i Ligue 1. Mellan 2010 och 2018 arbetade Johanna Frändén parallellt med studioansvar för Sveriges Television under viktiga tävlingar .
VM 2010, EM 2012, VM 2014 och VM 2018 har alla varit exempel på detta. Hon uppmärksammades 2012 när hon dök upp i SVT:s EM-studio utklädd till Julia Tymosjenko (som då satt i fängelse) med håret flätat till en krans. Hon deltog dock inte i EM-arbetet 2021 eftersom hon bestämde sig för att fokusera på sitt skrivande istället.
Frändén och Carl Johan De Geer deltog i På spåret 2011. De gick vidare till andra omgången. De var medförfattare till boken Att segra er banalt 2021. Hon utsågs till Sveriges främsta sporttwittare 2012 och fick priset Golden Shield av SvenskaFans.com. Frändén fick Frilanspriset i maj 2013 (utdelat av Poppius Journalisthögskola och PP Pension). Sportjournalistklubben Stockholm tilldelade henne titeln Årets sportjournalist 2014.
Hon fick Jolopriset 2020 och Lagercrantzens kritikerpris från Dagens Nyheter 2021. 2022 fick hon den franska nationalförtjänstorden. I min familjs södra parisiska förort, den vanliga frågan “Vad ska vi göra ikväll?” har plötsligt ersatts av “Har du sett nappen?” Sam, min älskare, är dock på väg till Rosa Bonheur, en nattklubbsbåt i Seine som spelar så vidsträckt musik att det låter som att du är i Skövde för en hemfärdshelg.
Som sådan har jag kvällen med vår två månader gamla son Rafael samt våra två katter, Roxy och Silex. Innan jag ger Rafa ett bad och lägger honom i sängen övar vi på några gurglande ljud och sjunger Evert Taube. Jag är inte särskilt begåvad när det kommer till bebisar, och jag har ingen humoristisk röst, men jag älskar att sjunga för honom, och vi har redan upplevt hela den svenska visselskatten.
Sam, i motsats till mig, är inget nattdjur; han toppar vanligtvis vid 23:00. och kommer tillbaka vid midnatt. Normalt sover vår lilla hela natten, men just den här natten vaknar han vid tre och kräver mat. Särskilt för Sam, som inte somnar om, minskar det humöret avsevärt, och följande morgon är det fortfarande lite dystert.
Jag känner mig levande och jag har ett möte med min frisör Katy i tolfte arrondissementet på lördag eftermiddag för första gången på över ett år. Vi pratar oändligt och jag inser inte ens att hon är lite över axlarna förrän jag går ut med något som liknar en lång sida. Mylène och Elodie, två av mina kompisar, väntar på mig på Café Martin i Gambetta.
Jag kommer ganska sent, tar precis en liten öl innan Mylène och jag var tvungna att skiljas. Vi åker tunnelbana till Pigalle, det legendariska nattklubbs- och stripdistriktet i norra Paris, och når den lokala teatern Théâtre Fontaine strax före 21.00. Berlin Berlin är en nyligen komponerad komedi som har fått positiva recensioner.
Det är en modern version av slam-the-doors-farsen, med ett par som försöker fly västerut över muren. När det kommer till komedier är jag ganska känslig för överspelande och överdrivna rörelser, men varje gång jag besöker en parisisk teater blir jag alltid förvånad över hur vältajmade varje skådespelare är.
Vi har blivit utslagna några gånger av lokala musiktalanger på Orphée, lokalen med öppen mikrofon mittemot teatern, men ikväll vill vi bara prata, så vi ska slå oss ner på Les three fontaines, som har en öppen kök och bar. Vi är plötsligt kvar i rummet ensamma vid halv tre och personalen börjar otäckt placera stolarna runt bordet. Efter några svårigheter hittar jag en taxi och åker hem.
Vår granne Mamadou kommer hem för att laga mat och ringer på dörren klocka tidigt på söndagsmorgonen. Jag älskar att någon fortfarande anstränger sig för att hoppa över på ett infall. Fyra av de fem barn som Mamadou och hans fru Assetou har bor med dem i ett andra hus på vår gata. De är i vår ålder.
När de kommer förbi med barnen på utflykt lämnar de vanligtvis en eller två av dem för att spela tv-spel, jaga sniglar i trädgården eller göra läxor. Vi får provsmaka varje rätt som kommer från Västafrika i utbyte.
Efter mitt träningspass igår bultar mitt huvud lite, så jag tillbringar resten av söndagen med att göra något extraordinärt förutom att titta på fotboll och amma mitt sovande barn.
Fotbollsböcker kan täcka så mycket mer mark än bara bollsporter. Det visar den senaste boken Att segra ir banalt av kulturprofilen Carl Johan De Geer och fotbollsspecialisten Johanna Frändén, som också diskuterar feminism, filosofi, litteratur, åldrande och de bästa svordomarna.
En härlig eftermiddag i början av juni går jag in på bokförlaget Kaunitz-Olssons lilla kontor i Gamla stan. Där hittar jag Carl Johan De Geer, konstnären, författaren, regissören och mycket mer, i samtal med Johanna Frändén, den listiga krönikören i Aftonbladet, fotbollsexpert och tidigare medarbetare på Femina.
En uppsättning kuddfodral som Carl Johan visar upp har handgjorda mönster som föreställer djurmålningarna i djungeln av den franske konstnären Henri Rousseau. Johanna ska hämta örngotten; de kan vara användbara nu när hon bor med en man i en blygsam parisisk förort och har börjat sköta sin trädgård.
Även om Johanna hade träffat kärleken i boken Att segra ir banalt är örngotten fräscha för Feminas budbärare. Den här boken är en samling brev som de två skrev till varandra varannan dag under sju hektiska veckor på våren. Marianne Lindberg De Geer, Carl Johans fru, hade den ursprungliga idén och rekommenderade att de skulle arbeta tillsammans efter att ha blivit så tagna av Johannas krönikor.
De var också lite kända från sin senaste tävling i På Spåret 2011, då de placerade sig gemensamt och gick vidare till semifinal. Nu när de sitter bredvid varandra i en liten soffa på respektabelt avstånd från varandra har Carl Johan fått sin första vaccinationsspruta (Astra Zeneca), Johanna har fått sin första spruta (Pfizer-BioNTech), och reportern har också fått hans första skott (Pfizer-BioNTech).
Vi hoppas och känner verkligen att detta uppfyller Folkhälsomyndighetens normer för intervjuer under pandemier. Hon har nästan femton års erfarenhet av europeisk elitfotboll. bodde i Paris, Rom, Barcelona och London. En faktor har varit avgörande för Johanna Frändéns framgång som journalist: hennes språkliga förmågor.
Det var mest en slump att det blev franska studier på Humanisten. När Johanna Frändén åkte till Göteborg sommaren 2001 fanns det bara platser lediga på grundkursen. Hon hade inte erfarenhet som au pair eller hade en fransktalande pojkvän som några av hennes klasskamrater hade. Jag studerade franska på gymnasiet, och pojke, hade jag läxor.
I snart ett decennium är Johanna Frändén bosatt i Paris. Göteborgs universitets franska studieår visade sig vara en solid startpunkt för en framtida journalistkarriär som täcker hela Europa. Hennes förståelse för fransk litteratur och kultur, som hon skaffat sig genom kurserna, har gett henne tillgång till det franska samhället.
Det är helt enkelt makalöst att ha läst varje klassiker. De blir riktigt imponerade när man kommer som svensk och har läst Balzac och Hugo, även om det kanske inte var förväntat av dig. Efter två terminers utbildning reste Johanna Frändén till Lyon med järnväg, där hon fick anställning på en bar.
Hon beskriver upplevelsen som “något av en reality check” eftersom människorna bakom disken där inte var lika intresserade av klassiska böcker. Jag visste hur man säger “häll en pint” och “betalar du med kort eller kontant?” men jag hade aldrig läst Balzac. Att vara litterär men inte särskilt skicklig på vardagsfranska var lite ansträngande.
