Mustafa Panshiri Flickvän – Mustafa Panshiri här, och jag är född och uppvuxen i Afghanistan. Mina tadzjikiska föräldrar träffades och gifte sig i Kabul, där de båda arbetade. Jag gick med i världen 1986 och jag är den äldsta av två bröder. Mango-glass, Bollywood-filmer på helgerna och besök hos min pappa på jobbet är några av mina favoritminnen i Afghanistan. Jag besökte Sverige första gången 1997, då jag var elva år.
Nacka är där jag växte upp. Efter att ha vuxit upp i talibankontrollerade Kabul kändes att flytta till Sverige som att vinna på lotto. Det slutade med att Sverige blev vår räddare. Det fanns också en hel del konstigheter. Till en början var det en stor oro för mig. Lika obegripligt för mig var det svenska rättssystemets tillåtelse av äktenskap mellan två män. Det var oetiskt att göra det.
Ändå var det allt detta som väckte mitt intresse. Jag blev fascinerad av den paradox som verkade finnas i det här landet, där “omoraliska” ideal samsades med en blomstrande ekonomi. Jag var uppe i en värld där tolerans, acceptans och rättvis behandling var normen. När jag gick på lektionerna på Nackaskolan hade jag turen att vara i en grupp där både elever och lärare “såg” mig och uppskattade mitt kulturarv. Det fanns tillfällen då jag blev utmanad och ifrågasatt.
Det var utmanande ibland, men jag lärde mig att jag uppskattade möjligheten att få mina egna frågor besvarade och engagera mig i en uppriktig dialog om kulturella skillnader. Jag sökte efter ömsesidig förståelse och acceptans. Den kunskapen kunde jag ta med mig när jag bestämde mig för att göra en karriär inom brottsbekämpning.
Min interaktion med minderåriga som reser ensamma
Eftersom jag och min familj flydde från krig och våld i Afghanistan i jakten på ett bättre liv i Sverige, slog dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts “öppna dina hjärtan”-talet 2014 an hos mig.
Över 35 000 “ensamkommande barn och ungdomar” kom in i Sverige 2015, av totalt över 160 000.
De flesta av dem har sitt ursprung i landet Afghanistan. I samband med deras asylansökningar såg jag dessa barn och tonåringar praktiskt taget varje dag på Linköpings polisstation. Jag kunde dari och persiska och därför ville jag hjälpa till att organisera deras första interaktion med en svensk myndighet av mitt hjärtas godhet. Särskilt minns jag en interaktion med ett barn som jag dokumenterade på Linköpingspolisens Facebooksida: Pojken som var femton och väntade i hotellets reception på natten tillhörde samma land som mitt.
När vi tog plats för att påbörja förhöret reflekterade jag över min familjs invandring till Sverige. Den unge mannen framför mig var i min ålder när jag var pojke. Jag kände mig tvungen att försäkra honom att han hade kommit till en fantastisk nation. För att försäkra honom om att hans framtid är ljus och att han inte har något att oroa sig för, ville jag berätta för honom att allt är möjligt.
Jag hann inte bli klar för pojken började gråta mitt framför mig. Ett torrt öga var omöjligt för honom. Han förklarade hur han tog sig till Turkiet från Afghanistan via Iran. Det fanns hundratals av dem som gömde sig i bergen i Turkiet, och han skildes från sin mamma och sin äldre bror. Den unge mannen och hans familj hade fortsatt sin resa till Tyskland, följt av stopp i Danmark och Sverige.
Han frågade mig ömt om han en dag skulle kunna återförenas med sin mamma. Sedan såg jag att den unge inte tänkte på sin framtid eller sina utsikter till en bättre utbildning. Allt han ville ha var sin mamma. 2014 gjorde jag och min poliskollega Hkan Stenbeck ett besök på Linköpings HVB-boende för ensamkommande barn. Hkan och jag hoppades bygga relationer med ungdomarna och samtidigt utbilda dem om vad det innebär att leva i en sekulär och demokratisk nation som Sverige.
I min arbetsbeskrivning ingick inte att göra hembesök till HVB-familjer. För att tillgodose detta lade jag till några fler pass i tidtabellen. Under flyktingströmmen 2015 bestämde jag mig för att det inte räckte med att bara besöka härbärgen i Linköping; Jag ville prata med ensamkommande barn runt om i landet. Jag var tvungen att ta ledigt från mitt polisjobb.
Efter att ha tillbringat större delen av ett år med det bestämde jag mig för att träffa alla Sveriges ensamkommande ungdomar genom att resa till alla 290 städer. Anledningen till att jag har umgåtts med dessa barn är för att försöka lista ut vilka aspekter av svensk kultur de delar med mig. Konstitutioner och centrala kulturideal som lika rättigheter för alla människor och friheten att välja sina egna livsval diskuteras.
De ensamkommande tonåringarna är i en påverkbar ålder när de är öppna för att lära sig och utforska världen omkring dem. Värderingarna de lärde sig som barn i ett annat område av världen är ännu inte helt befästa, så de kan fortfarande ifrågasättas och utmanas. Det är därför jag fortsätter att sträva efter mitt mål att träffa så många minderåriga utan vuxen tillsyn som möjligt.
Hennes familj ogillade hennes förhållande till en svensk man, som led till hennes mord. Jag gick i åttan på Stavsborgsskolan, en högstadieskola i lta. Mordet på Fadime nämndes inte under vår skolas nyhetsdiskussioner. Som vuxen har jag vid ett flertal tillfällen sett samma ovilja att acceptera saker som de verkligen är.
Per, en av mina närmaste vänner och poliskolleger, har en enorm sten undangömd någonstans. Under ett av sina första pass på Husby den hösten 2012 kastades han det. I navet var det bara ännu en dag på kontoret. När Per och hans arbetskamrat återvände till platsen hade en samling ungdomar samlats runt bilen.
Stämningen blev mörk och farlig. Den första stora stenen som träffade patrullen när den gick ner från parkeringsdäcket förstörde ett sidofönster. Per märkte också att polisbilens däck var avskurna. När Per blundar hör han ibland ljudet av glas som krossas igen.
Ungefär när jag började mina studier på Polishögskolan 2011 berättade Per om sina erfarenheter av att arbeta på Järvafältet i Stockholm. Han och hans medarbetare lockades ofta in i bakhåll och utsattes för stenkastningsincidenter med så kallat polisfiske, där någon ringer falsklarm till 112 enbart i syfte att attackera polisen.
Polisen lämnar sedan fordonet ifred medan de gör en anmälan eller kontrollerar en skadad dörr, vilket gör att förövarna kan krossa vindrutan och skära däcken. Som ett resultat av detta krävs nu två polisfordon för att utföra uppgifter som en gång var vanliga i högriskkvarter. Det obevakade polisfordonet åtföljs alltid av ett andra polisfordon.
När Per först berättade om vad som hänt tyckte jag att han överdrev. Händelserna han beskrev togs trots allt sällan upp i media. “Det är det värsta när jag ser den verkligheten”, tillägger Per typiskt, “att samhället i allmänhet inte uppmärksammar den längre”. Efter att ha tillbringat dagen med att bli hotad av stenkastare, återvänder du hem för att inte hitta något på nyheterna dagen efter. Nyheterna fokuserar på andra, vanligtvis mindre allvarliga, brott som förekommer i andra länder.
Det värsta är inte nödvändigtvis att uppleva själva händelserna, utan snarare insikten om att du har sett något som resten av världen har valt att ignorera. Det skulle vara oansvarigt och felaktigt att behandla detta som ett polisproblem om det fanns någon nyhetsbevakning av det. Detta är en mycket djupare undersökning. Alla i grannskapet måste veta detta.
Run-ins med den faktiska världen
Som integrationsföreläsare är jag insatt i en mängd olika erfarenheter. Några av dem är listade nedan. En kvinna som bor med sin make och en ensamkommande kontaktade mig via e-post och vädjade till mig att träffa dem. Vi ringer ungen Morteza, och han behöver vår hjälp för att rädda sin följeslagare Ahmed från problem i Afghanistan.
För att hjälpa sin vän i Afghanistan övervägde Morteza att överge sin flyktingansökan i Sverige och återvända dit. Det är lite av en pickle. Som ett resultat besökte jag damen och ungen som bodde ensam med henne. Paret var pensionärer som hade tagit in Morteza för det senaste året. Migrationsverket hade registrerat Mortezas ålder och utfärdade ett tredje avslag efter att ha granskat det. I teorin var det meningen att han bara skulle vänta hemma tills han blev utvisad.
Det äldre paret föredrog dock att pojken stannade kvar i Sverige och gömde sig så att de kunde ansöka om asyl igen fyra år senare. Mortezas vän Ahmed i Afghanistan behövde att han skulle komma ner och hjälpa honom ur ett problem han hamnat i nu när han inte kunde hantera det på egen hand.
Det äldre paret hade inget intresse av att Morteza skulle flytta tillbaka till dem. Min familj och mina vänner bad mig övertyga honom om att stanna kvar i Sverige. Något verkade dock inte helt rätt. Morteza, som satt bredvid mig, verkade vara minst 35 år gammal. Hans ansikte var kantat och han var skallig. Av en slump hade jag sett honom två år tidigare, när han kom till Linköpings polisstation och sökte asyl som minderårig på resa ensam. Jag reagerade snabbt på Mortezas påstående att han var sexton år gammal under vårt förhör.
