Carl Hedin Familj – Carl Hedin, entreprenör och ryttarkändis, är 32 år (född 1991) och jonglerar med en massa saker. Tack vare hans populära och snabbt växande Instagram-konto vet många av oss vem han är. Carl är inte bara en sensation i sociala medier, utan också en högt ansedd dressyrryttare, tränare och skapare av det framgångsrika företaget Eques Management. Här kan du hitta en intervju med Carl där han diskuterar sin bakgrund inom ridsport, den dagliga verksamheten på sitt jobb och några råd till alla som vill ha en karriär inom hästterapi.
Berätta var det började
Berätta historien om hur du först blev involverad i ridsport. Min livslånga passion har varit etologi, eller studiet av djurs beteende. Eftersom jag brukade gå till stallet med min syster, som red, antar jag att man kan säga att hästar var min första exponering för dem. Så, jag fick min första smak av ridning på idrottsskolans “prova olika sportkoncept”-program när jag var sju år.
Det står något i stil med “Carl försöker rida med idrottsskolan och vill fortsätta” i min mammas dagbok från när hon var yngre. Nästa steg var att skriva in mig på en ridskola, och jag antar att man kan säga att jag aldrig har lämnat.
Du ville lägga pengar på ridsport; när slog den insikten dig?
När jag var omkring fjorton eller femton år gammal insåg jag plötsligt att jag ville göra något med hästar. Jag har levande minnen av att dagdrömma om en karriär som jobbade med hästar som barn, ofta med en cykel- eller skotertur till stallet. Att ha hela ditt liv kretsat kring hästar, snarare än att bara rida för tävling eller driva ett företag. Det fanns alltid en tjatande önskan i mig att försörja mig på att göra det jag tycker är roligast, redan då.
Borta från hemmet
Efter att ha slutfört grundskolan och skaffat dig erfarenhet av ridverksamhet tog du beslutet att flytta utomlands. Vad kan du berätta om den tidsperioden? Vad tänker du göra efter det? ”I fem år ringde jag ett annat land hem. Efter Tyskland och Danmark kom England. Även om det inte har med ridsport att göra specifikt, så har det varit ett fantastiskt sätt med vilket jag har vidgat mina vyer.
Anledningen är att jag plockade upp massor av användbar information där om hur man rider och tar hand om hästar, som skiljer sig mycket från land till land. Upplevelsen är formativ genom att den vidgar ens vyer och utsätter dem för olika kulturer, människor och sätt att leva. Min erfarenhet har varit att ju mer tid jag tillbringar hemifrån, desto mer uppskattar jag det.
På vilka kriterier bestämde du dig för att flytta? Var det för att vidareutbilda sig eller för att fullända sina ridkunskaper? Båda kan vara sanna, antar jag. Allt började med att jag flyttade till Danmark för att bli ryttarelärling och jobba med hästar. Moral och utbildning är de två viktigaste aspekterna av livet, enligt filosofer.
Självklart har jag varit tvungen att jobba med hästar för att klara mig, men jag har alltid sett det som en investering i min utbildning och en potentiell framtida väg. När jag bodde i England gick jag också på universitetet, där jag studerade affärer med en marknadsföringskoncentration.
En del av mitt beslut baserades på min entusiasm för marknadsföringsområdet, och en annan var min önskan att använda en del av kursmaterialet i min egen verksamhet. Jag har alltid haft som mål att göra karriär inom ridsport, därför är allt jag gör en blandning av utbildning och utveckling.
Startups och EQUES Management
2015 återvände du till Sverige och började genast bidra väsentligt till din organisation. Vad är Eques Management och vad fick dig att etablera ditt eget företag? Det året registrerade jag officiellt Eques Management. Innan jag fick flera meddelanden om hjälp med att träna hästar hade jag redan tänkt studera utomlands.
När jag reste till England gick verksamheten i princip i viloläge tills jag återvände till Sverige, även om jag fick det igång i ungefär sex månader. Eques Management har varit min primära arbetsgivare de senaste sex åren. Att bygga företag var inte min första motivation för att sträva efter ekonomiskt oberoende.
För att stödja min hästbaserade livsstil ser jag för mig företaget som ett finansieringsmedel. Och jag nöjer mig med det om jag kan åstadkomma det och det håller. Ändå, om hästförsäljningen går bra, kommer det naturligtvis att dyka upp ytterligare möjligheter för mig att ta på mig andra ansvarsområden inom organisationen.
Det är min personliga åsikt att jag inte är den bästa personen att fråga om råd om att starta ett företag. Mitt mål med att starta Eques Management har aldrig varit att göra det till ett stort företag. Jag skulle bli förkrossad om jag tappade den entusiasm och skicklighet jag har för att arbeta med hästar, för det är det som gör det hela värt besväret.
Carl Hedin, en 17-åring från Borå, satsar på ett öde förknippat med hästar. Aldrigmindre, han siktar inte på OS-guld. Att komma in på riksidrottsgymnasiet utanför Västerås har gett Carl Hedin glädje. Konkurrensen om platserna är hård på grund av hur högt ansedd ridskolan är. Av totalt tvåhundra fick inte fler än fyra sökande tillstånd att avlägga ridprovet.
Vi blev alla tre insläppta. Till hösten börjar jag mitt andra år där. Vi kommer till Borås ridhus för att träffa Carl Hedin. Det har varit hans hem under en stor del av hans uppväxtår. När jag var fyra eller fem år gammal fick min syster ta med mig när hon red. Men efter att ha blivit sparkad av sin systers häst ville Carl inte in i stallet igen.
Ångesten satte in. Jag satt kvar i fordonet medan min mamma körde min syster. Men några år senare började saker och ting bli bättre. Montonin att vänta på parkeringen nådde äntligen Carl. Min resa började med ridlektioner. Jag hade precis fyllt sju år. Och Carl var inte entusiastisk. På grund av detta ogillade han ridlektioner.
Ändå kom vi fram till en slutsats och en blygsam tävling anordnades. Det var ett lopp för att se vem som snabbast kunde åka slalom mellan konerna. Från ingenstans upptäckte Carl att hästar och ridning var roligt. Tävlingen var det som drog till sig publiken. Som en del av sin ridinstruktion framhärdade Carl.
Han började i nybörjarklassen och jobbade sig upp till grupp fem, högsta ridinstruktionsnivån. Enligt honom började jag pressa på för en egen häst ganska snabbt. Ända sedan jag var liten har det varit min dröm som gått i uppfyllelse.
Det var min skyldighet att axla
Ändå var föräldrarnas motstånd starkt. När jag har mognat, hävdade de, kommer jag att kunna hantera det på egen hand. Efter att ha varit så försiktig innan fick Carl nu blodad tand. En lust att rida på de stygga hästarna som skolan ägde växte inom honom. När det var dags för sin första häst efterfrågade han specifikt en för ridlektioner.
Det var faktiskt en förbättring. Att alla slängde den gjorde det ännu värre. Fast jag antog att jag skulle klara det efter att ha tagit mig igenom det. Men det var inte så föräldrarna kände. Deras nya C-ponny, Petit Fleur, var ett härligt vitt sto. Eftersom hon var så överväldigad när hon kom dit blev jag glad ändå.
Carl hade nu blivit lika engagerad i fälttävlan som sin släkting Viktoria Carlerbäck. Han var trefaldig nationell dressyrryttare och Los Angeles hopplagsryttare. Två år i rad blev jag utsedd till DM i fältet. Lilla Fleur var alldeles för liten för mig när jag var fjorton år. För henne var jag för höga. Efter det hade vi Solid, en gigantisk D-ponny.
Nio år gammal började han sin dressyrtävlingskarriär som godkänd hingst. Även om Carl uttrycker det med en antydan av melankoli, var han fantastiskt snygg. Till stor del på grund av Carls beslut att enbart ägna sig åt dressyr, fick de två många framskjutna placeringar medan de red tillsammans. Som hoppare var Solid oöverträffad. Men när vi närmade oss klassrummen började han uppvisa några tecken på hårighet och började dra sig undan.
Carl blev trött på att konsekvent komma först i ett dressyrprov men sedan se sin position rasa i efterföljande terräng- och hoppprov. Förutsatt att vi inte helt skulle vägra att lämna huset, släpper han en suck. Vänner som ingick i Borås Fältrittklubbs dressyrgrupp I-trupp var förbryllade över varför han inte spenderade tid med dem istället.
“Vann varje tävling”
Vi hade jättekul, så jag tackade ja. Ingen tävling förlorades någonsin för oss. För många år sedan red Carl både dressyr och event samtidigt. Ändå bestämde han sig 2006 för att ägna sig helt åt dressyr. Mitt mål att göra det bra i säljklasserna för framtiden var en av anledningarna. Evenemanget var en dundersuccé och 2007 kvalificerade vi oss till den nationella truppen. När Solid drabbades av ett allvarligt fall av kolik hösten 2006 var vi tvungna att ta honom ur tävlingen inför Lagmästerskapet.
Trots svårigheter
När Carls tävlingspartner gick bort tröstades han av vetskapen om att han redan hade skaffat sig en kraftfull häst – räven Ariel. Den här hästen föddes upp specifikt för fältet – ett renrasigt fullblod. Det var en total byst när jag först provade JSM. Vi sa nej till att hoppa. Efter vad som verkade vara en evighet såg Carl äntligen mållinjen.
Nu när jag bara kan fokusera på dressyr ser jag inte behovet av att uthärda smärtan av att hoppa. Carl bestämde sig senare för att Ariel saknade förmågan till en all-out dressyrsträvan. Victory D, en tioårig fullblodsvalack, byttes därmed mot henne efter D-Day Trophy.
